Om du tänker tillbaka på ditt första seriösa förhållande - hur var det? Hur gammal var du då? Hur träffades ni? Hur länge höll det och vem gjorde slut eller är ni tillsammans än idag? Om inte, varför tog det slut? Önskar du att det aldrig hade tagit slut eller var det bra att det tog slut? Skriv gärna om du är en man eller en kvinna.
/En som är nyfiken. :)
Jag var nästan 21 och han var nästan 29. Vi möttes när vi var volontärer på samma ställe. Han flyttade långt bort pga utbildning och då flyttade jag till samma ort. Vi var tillsammans knappt 2 år. Vi umgicks en del åren efter, men blev inte ihop igen. Skiljdes som vänner och har inte setts sen 2000. Vet inte om det var lika bra att det tog slut. Kanske det. Inget jag tänker på. Skulle gärna träffa honom igen för att se hur det gått för honom. Mig veterligt blev han aldrig gift vilket jag tycker är sorgligt för det ville han. Hans föräldrar saknar jag däremot. Så otroligt trevliga och snälla människor. De var yngre då när vi var ihop än jag är nu.
Kvinna. Jag var 15, han var 25. Jag och en kompis brukade köpa hembränt av honom, ibland sov vi över efter att ha festat ihop och han började uppvakta mig. Vi var tillsammans i ungefär fyra år och det tog inte lång stund innan han började misshandla mig psykiskt och fysiskt. Jag fick nog när han lämnade mig ensam på julafton för att spela PS hos grannen fast jag var för sjuk att ens kunna gå fem meter för att hämta vatten i köket. Skickade sms att han hade ett dygn på sig att visa att han älskade mig eller så var det slut men fick inte ens en kram på den tiden. Jag önskar så klart att jag aldrig hade gått in i en relation med honom alls. Å andra sidan fanns det positiva följder som inte hade varit möjliga om jag inte varit med honom, saker som inte hade med honom att göra eller vad vi gjorde tillsammans men annat.
Mitt första förhållande som jag blev sådär ruskigt kär kände när jag var 15 år, vi var tillsammans tills jag nästan skulle fylla 17 år. Vi var väl i efterhand inte riktigt seriösa. Men jag var min första riktiga kärlek iaf.
När jag var 17 år och 1 månad, träffade jag en kille. Han kom att bli mitt första seriösa förhållande. Jag tänkte bara ha honom tills jag kom över killen innan som flyttade från stan för att studera. Det är i mars 16 år sedan. Vi är alltså ett par fortfarande, jag som bara tänkte vara med honom en månad. Max fram till sommaren! Haha nu har vi två barn och är gifta.
Jag var 23 han 30 och vi träffades på Happypancake. Först var jag inte så intresserad av honom. Han lämnade inget intryck direkt men så träffades vi en kväll och allt förändrades. Vi umgicks varje dag och efter att hans semester var slut fick jag en nyckel till hans lägenhet (efter 5 veckor). Han letade hus innan han träffade mig och jag började följa med på visningar. Han hittade ett som han la bud på och köpte. Vi flyttade båda dit efter att ha känt varandra i några månader.
Allt var sådär rosaskimrande härligt men efter ett halvår började ett tvivel växa inom mig.
Lång historia kort så insåg jag efter tre år att mina känslor var borta. Jag ångrar inget men kan sakna huset vi hade och delar av mitt liv, men jag saknar inte honom.
Jag var 16, han 19. Vi träffades via sociala medier, han la till mig på snapchat så vi började skriva där och så skrev vi ett tag för att sedan träffas. Det var bra i typ 1.5 år men när förälskelsen hade lagt sig så insåg jag att det inte var så mycket mer, men han var min första pojkvän och vi hade det bra så jag ångrar inte vår tid. Vi var tillsammans i ungefär två år och det var jag som tog initiativet till att göra slut, även fast vi var överens. Vi fortsatte att umgås under en ganska lång tid efter det tog slut, ibland som mer än vänner, men det tog slut på riktigt när jag träffade en ny kille. Vi sågs igen efter att det tog slut med den nya killen jag träffade men det blev aldrig något igen, kärleken och känslorna försvann, helt enkelt.
Det tog slut på grund av att jag insåg att det inte var mer än en förälskelse. Han var min första pojkvän och jag var naiv. Vi växte ifrån varandra och jag slutade attraheras av honom. Det var dock inget fel på honom, han blev mer som min bästa vän bara.
Sedan blev jag och den andra killen jag träffade efter det tog slut med den första killen tillsammans igen och vi är tillsammans idag. Jag ångrar inte att det tog slut med den första killen för då hade jag aldrig träffat min nuvarande kille, som jag har betydligt starkare känslor för och som jag faktiskt attraheras av.
Jag var 18 år och han 23. Vi chattade online och fattade tycke för varandra och bestämde oss för att träffas. Jag åkte hem till honom och sov över, vilket jag nu i efterhand inte riktigt förstår hur jag vågade men samtidigt hade vi pratat i telefon och sett varandra i webcam innan men ändå, förstår inte hur jag vågade.
Det gick i alla fall väldigt bra. Vi tittade på film och hade det väldigt mysigt. Efter detta så träffades vi var och varannan helg och efter 2 år av pendlande så flyttade vi tillslut ihop.
I år är det 12 år sedan vi träffades och vi väntar vårt första barn ihop. Han är verkligen den bästa människan jag någonsin träffat.
20 hon va 20. Dåligt förhållande som höll i tre år ganska exakt. Då hade vi hunnit med att bo tillsammans i två olika lägenheter när det tog slut. Vi var olika och inte rätt för varandra. Vi hade ingen sexualkemi alls. Vi kunde inte kommunicera om våra olika förväntningar på livet och förhållandet. Vi hade olika bakgrund och erfarenheter.
Kan fortfarande va lite bitter över dom tre åren av mitt liv som jag levde i det förhållandet. Jag slösade tre ungdomsår på en person som inte ens gillade mig.
Hela vårt förhållande så fanns det en annan kille hon höjde till skyarna och ville att vi skulle ungås med varje ledig stund.