Varför föda utan smärtlindring?

Nu tog jag viss smärtlindning (alvedon i tidigt skede och sen lustgas), men jag ville ha så lite som möjligt. Jag kände mig väldigt trygg i att kroppen skulle hantera förlossningen själv och jag ville hellre vara medveten i min kropp och följa med i vad som händer. Det kanske låter flummigt men jag kan inte förklara det på annat sätt. Förlossningen och smärtan skrämde mig inte. Jag kände mig ok i att bara andas och räkna andetagen genom värkarna.

Förresten, när det var sista chansen för epidural tyckte jag fortfarande inte att värkarna var så farliga och sen när det gjorde riktigt vansinnigt ont, ja då var det ju nästan över så då spelade det ingen roll längre!

En del får inte så ont att de känner att smärtlindring behövs. Medicin av olika slag har biverkningar och risker. Hade jag kännt att det gick bra utan EDA hade jag valt det. Det är ju också individuellt vad man lägger i begreppet Går bra. De flesta beslut kring smärtlindring tas där och då och vad man orkar med i form av smärta beror också på om man har tex kunnat sova och äta/dricka innan förlossningen och om barnet mår bra eller om man är orolig. Allt blir ju värre om man är trött, hungrig och rädd.

Intressant! Skulle mer smärtlindring ha begränsat dig, känner du? Har haft samma funderingar som TS. Tänker att (även om det inte kan jämföras...) de gånger jag haft brutal huvudvärk så jag kräkts av smärta (har migrän) så har smärtlindring hjälp mig ta udden av smärtan och snarare bli mer medveten om kroppen när jag kunnat fokusera tankarna något mer. Smärtan är ju dock alltid kvar ändå men i mer hanterbar form, och möjlig att följa med och se hur kroppen jobbar med den.

Men är smärtlindring vid förlossning mer all-or-nothing då? Så värken helt försvinner? Då kan jag förstå att man känner sig tveksam, om man liksom tappar kontakten med processen mer.

Eftersom det finns en risk för spinalhuvudvärk av epidural och jag har haft det av annan orsak, så ville jag inte riskera att få det igen.

Jag använde inte smärtlindring för att jag ville känna min förlossning. Jag kände att jag ville klara av något, som vi är skapta för att göra. Jag fick även veta att det var det bästa för barnet och för att förhindra förlossningsskador.
Det gick bra. Fick sy en del efter första förlossningen men det läkte ihop bra. Jag är glad att jag fick känna varje del av förlossningarna och även om det gör ont, skulle jag lätt göra om det.

Jag har fött två barn med lustgas. Varför jag inte valde mer smärtlindring än så är helt enkelt att jag inte vill bli sti stucken i ryggen. Tycker hela processen med EDA är obehaglig. Sen är jag för lat för att sätta mig in i andra metoder av smärtlindring.

För att smärtan inte varit värre än att jag kunnat hantera den med lite lustgas mot slutet. För att jag tycker om att ha kontroll. Och för att jag känt mig obekväm med tanken på att något sticks in i min ryggmärgskanal.

Nu har jag haft turen att ha relativt enkla okomplicerade förlossningar, men rädsla är en stor del av smärtbilden . Att veta vad som väntar och vara mentalt förberedd är en stor hjälp.

Nu är jag ingen stark förespråkare av varken det ena synsättet eller det andra, men eftersom jag har fött många barn så har det blivit så att jag har fött flera barn utan smärtlindring, och flera mer smärtlindring. Mitt första barn föddes utan smärtlindring eftersom personalen på förlossningen missbedömde hur långt jag hade kvar av födandet. Jag fick iofs lustgas under krystvärkarna, men inget annat. Pga av snabbt förlopp har jag sen fött flera barn till utan smärtlindring, pga att det inte har hunnits med.

Jag upplever att det blev som du beskriver, att smärtan var så stark att jag inte var riktigt närvarande. Min kropp födde barnen, absolut, men tankemässigt var jag bara så fokuserad på att inte dö av smärta, så när barnen kom ut kunde jag inte riktigt förstå det, för jag hade inte känt att jag födde barn utan mer att jag kämpade emot hemska smärtor.

Min sista förlossning däremot blev helt annorlunda, för då hann jag be om epidural, och fick det. Och jag upplevde det precis som du skriver, att smärtan var fortfarande kvar, men i en mycket mer hanterbar form. För mig innebar det att jag gick från att ligga fastlåst i sängen i brutala smärtor, blundandes, till att vara mig själv, och kunna göra vad jag ville mer eller mindre. Värkarna kändes fortfarande men från 10/10 i smärta var de istället 2/10 i smärta. Efter att jag fick epiduralen var jag psykiskt närvarande resten av förlossningen och fick känna att hela jag födde barnet, både fysiskt och psykiskt. Jag checkade liksom inte ut mentalt eftersom att smärtan var hanterbar :) Det var så coolt. Jag kunde känna hur bebisen roterade i mig på vägen ut, kunde välja hur jag ville ligga när bebisen kom ut osv.

Jag upplever alltså tvärtemot det som många som väljer att föda utan smärtlindring säger, att jag helt tappar kontakten med processen när jag föder UTAN smärtlindring. Och att jag får kontroll över födandet när jag föder MED smärtlindring. Men det är min upplevelse, och den går inte att överföra till andras kroppar såklart. Väldigt intressant är det i alla fall hur olika man funkar.

För att EDA inte sällan kräver värkstimulerande dropp och ökar risken för instrumentell förlossning, typ sugklocka.

Sen kan själva EDA-ingreppet också innebära risker/biverkningar för kvinnan.

Födde första med EDA och fick värkstimulerande dropp, utdrivningsskedet tog lång tid. Sydd några stygn.

Nästkommande förlossningar på bara lustgas, så bra förlossningar!

Förstår inte riktigt hur EDA ska hjälpa mot förlossningsrädsla? Jag hade blivit mer rädd MED EDA.

Är det smärtan som man är rädd för?

Jag hade då precis lika ont med EDA som utan och jag hade desto mer kontroll utan EDA.