zelling skrev 2021-02-07 11:13:14 följande:
En till här som kan signa upp på bitterheten.
Minns de första månaderna när vi började försöka. Jag kollade massa avsnitt av "Gravid vecka för vecka", lyssnade på poddar om graviditet och barnafödande och såg verkligen fram emot att bli gravid, föda och ha barn. Nu gör jag som du Soff, håller mig borta från allt som kan trigga. På sociala medier är det ju relativt enkelt. Men med vänner som announcar graviditet eller är gravida är det svårare. En vän började försöka samtidigt som oss och blev gravid direkt. Jag pallar verkligen inte ha mycket kontakt med henne. Hon är iofs en person som går 100% in i saker och har svårt att prata om annat.. men man känner sig ju verkligen som en dålig vän som inte finns där och hejjar på.
Det är verkligen en sorg man går och bär på. Och en sorg som är svår att prata om pga diverse olika anledningar ju. Vi har berättat får några i vår familj och utvalda vänner, vilket är skönt. Vill inte berätta för så många eftersom man är rädd för ytterligare press och klantiga frågor/kommentarer... Känns väldigt skönt att kunna prata med er här på FL <3
Jag har lyckats hålla mig på ganska bra humör sen jul, men fick en riktig dipp häromdagen som hållit i sig. Vi har letat hus ett tag och förlorade en budgivning av ett hus vi verkligen ville ha för några dagar sedan. Det känns som att hela livet är på paus. Inget barn. Inget hus. Hemma hela tiden pga covid-19. Mitt liv har stått stilla i ett år. (kanske lite dramatiskt, men ni vet, ibland vill man bara kräkas på allt). Suck.
Hej Zelling!
Känner så himla mycket igen mig i allt det du säger... På ett sätt är det en tröst att höra detta ekas hos andra, på ett sätt är det också hjärteskärande att andra också befinner sig i en jobbig situation. I en perferkt värld finns fullständig rättvis/lycka med drömmar som slår in, en efter en. Men ja... Vi vet ju att livet tyvärr inte är så och vissa har tur som f*n och andra inte. Man vet ju inte vad som finns för mening/anledning med eländet, det bara händer ändå... :/
Ja, jag förstår verkligen... Man vet ju inte riktigt vart man ska rikta sin energi/tankegångar när de saker man vill som mest är på paus eller inte blir av... För min del är jag inne på 5e försöket (vilket jag vet inte är lång tid) men jag känner att pga pandemin så börjar tålamodet också påverka min stress kring att det inte går så lätt så man hade önskat... Eftersom att man inte kan umgås som vanligt med vänner, familj eller resa utomlands så blir det mycket fokus på att "det måste i alla fall bli barn nu när vi ändå inte kan göra nåt annat". Detta trots att jag från början var inställd på att det absolut skulle kunna ta tid, så är det svårt när man ser bebisar överallt och när man hör om personer som blivit gravida omedelbums. Det är som att jag inte riktigt kan acceptera eller vara lugn i att det kommer att komma men kanske inte direkt.
Så kortfattat: Tycker verkligen inte är du är dramatisk och jag förstår, känner igen mig och lider med dig i det du upplever. Du har rätt till att känna så och jag tycker det låter helt ok och förståeligt att du har den känslan kring allt detta.
Hoppas så innerligt på att eländet med coronan försvinner mer och mer så att alla vi kan få gå tillbaka till en vardag som är mindre extrem/knäckande och som gör att vi har mer i vår vardag som förgyller våra liv. Vi måste få tillbaka vår livskvalité som gör att vi orkar kämpa igenom oss "kampen" för att bli gravida. <3
Långt svar, men massa pepp och styrkekramar till dig och till alla som befinner sig i samma situation! <3
