Nej, då finns ju en förklaring. Tycker dock att ni borde försöka hjälpa henna att våga lära sig, det blir ju väldigt begränsande för ett barn att inte kunna cykla.
Ja det beror ju på var man bor. Här (småstad) är cykel absolut smidigaste sättet att ta sig runt, att komma till stranden osv. Finns stränder som inte är åtkomliga med bil. Stadsbussarna går sällan och tar stora omvägar runt stan så det går snabbare med cykel.
Beror nog lite på var man bor. Här cyklar alla till skolan, kompisar och träningar. Skulle vara väldigt omständigt att behöva gå till allt året runt.
I så fall har man pushat för hårt och på fel sätt. Gäller att hålla posivitet och att med små steg hjälpa barnet så att det lyckas. Barnet ska i det här fallet lära sig cykla, inte att bli klassens bästa kompis.
Det är på det sociala området som de med autism har sitt handikapp även om de ofta dessutom är ovanligt klumpiga. Men det är fortfarande ingen ursäkt för att inte lära sig att cykla. Det tar bara mer energi och längre tid att lära sig.
Sedan används tyvärr diagnos ofta som en ursäkt av föräldrar för att agera. Det är tvärtom ett skäl till att agera då sådana barn behöver extra mycket stöd för att utvecklas tillfredsställande.
Jag har inga egentliga synpunkter på TS annat än att det tycks inte finnas någon vilja att faktiskt lära barnet att cykla. Läggs den typen av brister i förmågor på autismdiagnosen hamnar barnet än mer utanför än vad det normalt sett hade.
Och om detta barn nu länge behöver lära sig att cykla. Vad är det mer som är onödigt? Att simma? Att laga mat? Att motionera?
Om någon skulle lämnat en soc-anmälan skulle min första tanke vara självkritik. Inte att såga budbäraren vilken liksom soc bara har barnets bästa i åtanke.
De kanske prioriterar andra saker. Autism är ju numera en väldigt bred diagnos (när asberger räknas in). En väninna har en dotter med autism och varje sak som är nytt kan ta lång tid att öva in och då har de tagit en sak i sänder. TS kan ha arbetat med andra saker som ska fungera för flickan.
Sedan har jag förstått att det kan bli väldigt kraftiga låsningar för barn med autism. Saker som för oss kan vara väldigt självklara kan vara omöjligt för dessa barn.
Ja, men då kan vara öppen med det. "Ja, det är dåligt att vi inte lärt barnet att cykla. Vi hoppas få tid för det framöver."
Det är som jag tidigare sagt inget märkligt att misslyckas som förälder. Men om man ska kunna förbättras krävs det ju också vilja att se sina brister.
Mycket viktigt! Det är precis det det gör, dvs. för mycket press, för mycket krav kan trigga psykisk ohälsa som personen sedan kämpar med hela vuxenlivet, i värsta fall.
En del som jobbar med dessa barn förstår nog inte vilket ansvar de har där.
Vi har INTE misslyckats som föräldrar. Hoppas så innerligt att du inte på allvar jobbar med npf-barn.
Alla föräldrar misslyckas i sitt föräldraskap då och då.det är inget konstigt utan en del i ett föräldraskap. Ingen förälder gör allt rätt. Men förhoppningsvis strävar vi efter att göra mer och mer bra och att misslyckas mindre och mindre ju länge tiden går.
Samma sak kan sägas om för lite krav.
Det är ingen särskilt trevlig utveckling där det numera snart är standard att barn med diagnoser lever framför datorn.
Det märks vilken kulturkrock det här är med våra barn hur dem ska uppfostras med cykling tex.
Min kultur är det välja vintersport, sport i allmänhet. Stortsett så fort du kan gå ska man sätta på sig skridskor.
Köra bil så fort man har åldern inne. Med mera.
Generellt så tycker jag att det är bra att man kan cykla, simma skridskor åker man i skolan oftast under högtid. Så det är bra om allt det där finns hemma.
Vi bor mitt i smeten i Sthlm så det är bra för oss kunna cykla, tex. Mina barn började 4-5år ålder cykla själv. Skridskor har kommit in naturligt min äldsta håller på med Hockey.
Jag anser att man bör tvinga aktiviteter på sina barn. Sen att man inte behöver ta det till världens ände och passar inte det ena kanske det andra gör det. Vissa saker är tråkiga i början tills barnet själv kliver över tröskeln.
För ett problem med dagens unga och unga vuxna är att dom är rotlösa, har svårigheter att göra tråkiga saker, ta sig an uppgifter som är ovanliga.
Att barnet själv ska styra på förhand vad som är kul och inte brukar leda till att dom går miste om saker dom längre fram har nytta av eller rent av blir en passion. Eftersom dom är barn och har inget att jämföra med så blir det mesta nytt en uppförsbacke.
Exempelvis jag är glad att mina föräldrar mer eller mindre tvingade mig att lära mig cykla och simma. Hade inte mina föräldrar pushat mig att delta i lagidrotter hade jag inte haft en så bekväm skolgång(då jag lärde känna de flesta innan skolan började) och senare i livet haft ett så bra kontaktnät(på arbetsmarknaden). Sen att fotboll blev min passion är ju ett stort plus. Hade jag som 5-åring fått välja så hade det inte blivit så.
En nytta är också saker som jag blev påtvingad som jag sedan kunde avfärda så som inte min grej.
När jag tänker tillbaka på min skoltid så dom som hade det tuffast var ju andra barn som inte hade lika många sociala kontakter, ansågs som konstiga för att dom inte kunna simma eller cykla, inte deltog/samarbetade i gruppövningar eller på gympan för att dom antagligen inte visste hur dom skulle agera och dom förblev kufar under hela skolgången.
Det är dit jag vill komma. Ett barn som lärt sig mindre än andra i livet riskerar att misslyckas i de flesta avseende, vilket i sin tur kommer att leda till fysisk och psykisk ohälsa.
Fast det beror helt på vilken typ av "tvingande" det handlar om. Extremt fasta rutiner och gränser är snarare någonting som i de flesta fall är positivt medan vardagsval kan bli väldigt jobbigt och helt ska undvikas.
Nej jag har inga barn med diagnoser, jag vet också att det inte går att tvinga barn med diagnoser.
Jobbade för övrigt flera år på flera boende med barn/ungdomar med diagnoser och har en kandidatexamen i psykologi och i pedagogik.
Svarade rent allmänt på föräldrar som gör barn utan diagnoser en björntjänst genom att inte tvinga.
Träffar fortfarande på rastlösa barn som hoppar mellan aktiviteter och som jagar känslan av att allt måste vara kul. Har svårt med ansvar, åtagande och har onödiga problem med det sociala samspelet. datorn/TV-spel är deras riktiga vän och som jämnt är kul.
Spelar ingen roll. Om du inte ställer några som helst krav på någon med autism är risken överhängande att barnet hamnar fastlåst vid datorn och inte ens går till skolan. Det är det vi har sett på senare år när föräldrars krav minskat och hemmasittandet ökat lavinartat och då i synnerhet för barn med autism.
I relationen med barn med autism gäller det att ha ständiga muntliga förberedelser, strikta rutiner, tydliga gränser och dessutom rimliga krav.
Att vissa lekmän i tråden uttalar sig om att det skulle vara bra för ett barn med autism att inte ha några som helst krav är rent bedrövligt att höra. Det kan vara oerhört skadligt om man på så vis inte ens lyckas upprätthålla hälsosamma rutiner.
Så om någon förälder med barn med autism läser detta upprepar jag. Använd er av ständiga muntliga förberedelser, strikta rutiner, tydliga gränser och dessutom rimliga krav.
Användaren Va exempelvis. Det är väldigt olyckligt när människor som uppenbarligen inte är insatta i frågan har så hög svansföring. Obildade människor kan lyssna med negativa konsekvenser för deras barn som följd.
Nej, det är de verkligen inte.
Vi har forskning och utbildning av en anledning. Men på detta område liksom så många andra nu för tiden inbillar sig lekmän att de vet bättre än de som är utbildade på området och arbetar med det på daglig basis.
Ja, det är den vägen det ska vandras. Vissa föräldrar må vara utmattade men det blir bara värre om de släpper på rutinerna och kraven för att det känns enklare för stunden.