Vår idiot till granne meddelande att hon anmält att min snart tolvåring inte kan cykla. Vad tusan nu hon har med det att göra.
Inte kommer väl soc göra något? Kan inte tänka mig att det är något de bryr sig om. Vad kommer hända? Kommer de ringa, kalla till möte? Känns så sjukt.
Men nu fanns det en förklaring i tråden att barnet har diagnos och absolut inte vill. TS övriga två barn kan cykla.
Jag vet liksom inte hur man lyckas lära en tolvåring cykla om de
är stela av skräck pga bristande balans?
Men själv hade jag panik för ett tandläkarbesök med lagning i den åldern och värre var det ju inte än att när jag blev lovad en väldigt väldigt fin leksak så gick det.
Varken maken eller ena särkullen kunde cykla vid 12 års ålder, de hade varken balansen eller koordinationen att klara det.
Jag antar att du inte har barn, eller åtminstone att du aldrig har haft att göra med ett barn på autism-spektrum. Det är fullständigt orimligt att försöka tvinga ett barn med autism-diagnos att cykla, om barnet är rädd.
Dina föräldrar verkar ju inte direkt ha gjort ett toppenjobb med att forma dig som människa, så utifrån det kan man ju förstå att du verkligen brinner för detta med föräldrarnas ansvar för att göra barn till fungerande vuxna. Fint på nåt vis även om tåget gått för din del
Jag jobbar också med barn som har autism och jag håller inte med dig riktigt där. Minst en del av dem, egentligen ganska många av dem, blir då ännu mer rädda och vägrar totalt.
De kanske prioriterar andra saker. Autism är ju numera en väldigt bred diagnos (när asberger räknas in). En väninna har en dotter med autism och varje sak som är nytt kan ta lång tid att öva in och då har de tagit en sak i sänder. TS kan ha arbetat med andra saker som ska fungera för flickan.
Sedan har jag förstått att det kan bli väldigt kraftiga låsningar för barn med autism. Saker som för oss kan vara väldigt självklara kan vara omöjligt för dessa barn.
Vi har INTE misslyckats som föräldrar. Hoppas så innerligt att du inte på allvar jobbar med npf-barn.
Mycket viktigt! Det är precis det det gör, dvs. för mycket press, för mycket krav kan trigga psykisk ohälsa som personen sedan kämpar med hela vuxenlivet, i värsta fall.
En del som jobbar med dessa barn förstår nog inte vilket ansvar de har där.
Att anpassa krav är inte att inte ha krav alls.
Fast att barnet inte kan cykla är inte att misslyckas i sitt föräldraskap
Jag anser att man bör tvinga aktiviteter på sina barn. Sen att man inte behöver ta det till världens ände och passar inte det ena kanske det andra gör det. Vissa saker är tråkiga i början tills barnet själv kliver över tröskeln.
För ett problem med dagens unga och unga vuxna är att dom är rotlösa, har svårigheter att göra tråkiga saker, ta sig an uppgifter som är ovanliga.
Att barnet själv ska styra på förhand vad som är kul och inte brukar leda till att dom går miste om saker dom längre fram har nytta av eller rent av blir en passion. Eftersom dom är barn och har inget att jämföra med så blir det mesta nytt en uppförsbacke.
Exempelvis jag är glad att mina föräldrar mer eller mindre tvingade mig att lära mig cykla och simma. Hade inte mina föräldrar pushat mig att delta i lagidrotter hade jag inte haft en så bekväm skolgång(då jag lärde känna de flesta innan skolan började) och senare i livet haft ett så bra kontaktnät(på arbetsmarknaden). Sen att fotboll blev min passion är ju ett stort plus. Hade jag som 5-åring fått välja så hade det inte blivit så.
En nytta är också saker som jag blev påtvingad som jag sedan kunde avfärda så som inte min grej.
När jag tänker tillbaka på min skoltid så dom som hade det tuffast var ju andra barn som inte hade lika många sociala kontakter, ansågs som konstiga för att dom inte kunna simma eller cykla, inte deltog/samarbetade i gruppövningar eller på gympan för att dom antagligen inte visste hur dom skulle agera och dom förblev kufar under hela skolgången.
Men du har inte autism eller Asperger? Och där har du den stora skillnaden!
Vem i tråden har skrivit om att inte ha några som helst krav?
Människor som har barn med autism och lever med det 24/7 är betydligt mer insatta än dig.
Så sant så sant.
Ett problem som alla hade som kom till vårt boende var att dom hamnade där för att föräldrarna gett upp. Att släppa på kraven var ett sätt att slippa tjafs och bråk.
Tro mig jag dömer ingen förälder, ett barn med autism är ett extremt krävande barn och kanske har man fler barn som knappt får någon uppmärksamhet alls. Dessutom vet jag hur jobbigt det är att jobba med det och jag kunde gå hem efter 10-12 timmar och sen släppa det hyfsat medan föräldrar lever med det 24/7.
Just datorn och inte gå till skolan var standard, rutiner för att gå upp och därmed rutiner för kost och socialt liv var satt ur spel.
Men det gäller att upprätta en rimlig handlingsplan och arbeta efter den. Det behöver inte och går inte snabbt men samtal, strikta rutiner, gränser vad ledorden.
Ja vad jag antar är en fullt frisk 12 åring som ej kan cykla!!!!
Det om något är väl att beröva dom på en del frihet.
Frisk ja, eftersom npf inte är en sjukdom.
Hur är det att beröva på frihet när det inte finns någon önskan att kunna cykla?
Det var inget argument, det var ett konstaterande. Att inte kunna cykla är inte likvärdigt med att inte kunna läsa och skriva, så du är inte rätt person att klaga på andras argument.
Jag är säker på att du inte hade lyckats lära mitt barn atr cykla heller.