Socanmäld för att barnet inte kan cykla

Jag anser att man bör tvinga aktiviteter på sina barn. Sen att man inte behöver ta det till världens ände och passar inte det ena kanske det andra gör det. Vissa saker är tråkiga i början tills barnet själv kliver över tröskeln.

För ett problem med dagens unga och unga vuxna är att dom är rotlösa, har svårigheter att göra tråkiga saker, ta sig an uppgifter som är ovanliga.

Att barnet själv ska styra på förhand vad som är kul och inte brukar leda till att dom går miste om saker dom längre fram har nytta av eller rent av blir en passion. Eftersom dom är barn och har inget att jämföra med så blir det mesta nytt en uppförsbacke.

Exempelvis jag är glad att mina föräldrar mer eller mindre tvingade mig att lära mig cykla och simma. Hade inte mina föräldrar pushat mig att delta i lagidrotter hade jag inte haft en så bekväm skolgång(då jag lärde känna de flesta innan skolan började) och senare i livet haft ett så bra kontaktnät(på arbetsmarknaden). Sen att fotboll blev min passion är ju ett stort plus. Hade jag som 5-åring fått välja så hade det inte blivit så.

En nytta är också saker som jag blev påtvingad som jag sedan kunde avfärda så som inte min grej. 

När jag tänker tillbaka på min skoltid så dom som hade det tuffast var ju andra barn som inte hade lika många sociala kontakter, ansågs som konstiga för att dom inte kunna simma eller cykla, inte deltog/samarbetade i gruppövningar eller på gympan för att dom antagligen inte visste hur dom skulle agera och dom förblev kufar under hela skolgången.  

Nej jag har inga barn med diagnoser, jag vet också att det inte går att tvinga barn med diagnoser.

Jobbade för övrigt flera år på flera boende med barn/ungdomar med diagnoser och har en kandidatexamen i psykologi och i pedagogik. 

Svarade rent allmänt på föräldrar som gör barn utan diagnoser en björntjänst genom att inte tvinga. 

Träffar fortfarande på rastlösa barn som hoppar mellan aktiviteter och som jagar känslan av att allt måste vara kul. Har svårt med ansvar, åtagande och har onödiga problem med det sociala samspelet. datorn/TV-spel är deras riktiga vän och som jämnt är kul.  

Ja jo även en kuf kan klara sig bra längre fram, att vara ett aktivt barn med från början påtvingade aktiviteter utesluter inte varken få ett bra jobb eller springa milen. Det handlar om vägen dit och varför försämra ett barns chanser?

Dessvärre växer skaran av barn med psykisk ohälsa. Isolerade, rotlösa, socialt inkompetenta, svårt med ansvar och åtagande. Eller som man säger inom socialtjänsten inte beter sig åldersadekvat. Barn som får sin uppfostran bakom en skärm.

Som etnisk svensk klarar sig bättre men kolla hur det är i förorterna. Föräldrar som inte kan och det är svårt att ha det som argument till sina barn. När du är 60 kan du springa milen och ha ett fint jobb med mycket ansvar.

Vi ska inte vara rädda för att tvinga/engagera/pusha våra barn. Att låta dom flyta runt som ett flöte och bara göra det som känns rätt och kul skapar monster. Är dåligt för individen och samhället. 

Så sant så sant.

Ett problem som alla hade som kom till vårt boende var att dom hamnade där för att föräldrarna gett upp. Att släppa på kraven var ett sätt att slippa tjafs och bråk.

Tro mig jag dömer ingen förälder, ett barn med autism är ett extremt krävande barn och kanske har man fler barn som knappt får någon uppmärksamhet alls. Dessutom vet jag hur jobbigt det är att jobba med det och jag kunde gå hem efter 10-12 timmar och sen släppa det hyfsat medan föräldrar lever med det 24/7.

Just datorn och inte gå till skolan var standard, rutiner för att gå upp och därmed rutiner för kost och socialt liv var satt ur spel.

Men det gäller att upprätta en rimlig handlingsplan och arbeta efter den. Det behöver inte och går inte snabbt men samtal, strikta rutiner, gränser vad ledorden.