Människor som inte har några vänner

Aldrig varit jättepopulär att umgås med. Vet faktiskt inte varför.

I högstadiet hade jag ett par kompisar i klassen..

I gymnasieklassen var alla jätteschysta och bra. Där var jag en i gänget. Sammanhållningen var hur bra som helst och så men vi umgicks inte så mycket privat.

I lumpen blev jag lite mobbad. Det var ingen bra upplevelse. Jag längtade bara därifrån. Jag hade ändå förväntat mig en bra sammanhållning där. Efter att ha gått i en riktigt bra gymnasieklass. Men det var bara idioter på det logement jag bodde. Dryga och kaxiga människor. Omotiverade dessutom så jag fick alltid jobba för minst två. Försökte va en bra kompis och ställa upp på andra i gruppen men då sågs man som svag eller nåt och blev utnyttjad i stället. Det var killar från landet och småstäder som kom direkt från fabriksgolvet i småindustrierna. Inskränkta och tråkiga allesammans. Fanns dock ett par killar jag blev nära vän med som tur var.

I över tonåren och som ung vuxen hade jag ändå lite kompisar. Jag tillhörde ett litet kompisgäng, även om jag kanske inte tillhörde dess allra innersta krets.

Jag trodde nog kanske iofs det, men upptäckte efter hand att jag uppenbarligen inte betydde lika mycket för andra som andra betytt för mig. Som att jag överskattat vänskapen och bara var en bekant eller ytlig kompis för människor som jag betraktat som nära kompisar. Folk skaffade nya kompisar och slutade sakta men säkert höra av sig.

Kanske vanligt? Att man går vidare och inte har samma kompisar när man är 40 som när man var 20, men för mig kändes det. Det här och några andra tråkiga händelser socialt har påverkat mig att hålla mig lite på min egen kant. Vill inte riskera att bli besviken

Känner igen.

Jag har en del ytliga bekanta som jag har kontakt med via Messenger där vi hörs ibland och skickar roliga bilder och memes. Gamla fd jobbkompisar och sådana. Men det är inte människor jag umgås med öht.

Men telefonlistan, ja det är mamma pappa och sambon som står för 95 procent av samtalen där.ytterligare ett par släktingar och min chef pratar jag med sporadiskt på telefon om det är nåt. Sen kan det ju va några samtal till nån myndighet och till försäkringsbolag och liknande. Vänner det är mindre än en procent av alla samtal skulle jag nog tro. Mindre än en procent av alla samtal.

Även de få människor som faktiskt är nära kompisar och regelbundet hör av då och då. Även med dem är det ofta korta meddelanden på Messenger där vi långt ifrån alltid tar upp nåt vettigt på djupet.

Sen har ju Coronaåret som har varit försvårat vänskapen något enormt.

Men jag har nån konstigt läggning som gör att de flesta människor inte dras till mig. Jag vet inte vad det är, men många verkar undvika mig lite. Jag antar att det är nåt jag sänder ut så att säga. Min röst? Mitt sätt att prata? Jag kanske flackar med blicken och gör folk nervösa. Jag kanske är svår att prata med.. Jag vet ärligt talat inte..

Nu tror jag du försöker va lite provokativ men samtidigt så ja, det är svårt att hålla kontakten i ett förhållande. I alla fall har det varit så i de jag levt i.

Kvinnorna jag levt med har krävt mer uppmärksamhet av mig än jag av dem, och de planerar upp ledig tid mycket snabbare och längre fram vilket gör att det blir svårare att planera in nånting.

Ja, det blir ju inte samma träning i konversation och umgänge, och ja det påverkar nog hur man för sig ja.

Jag tror det delvis kan vara mitt problem genom livet. Inte nödvändigtvis att jag pratar som ur en bok, men jag har kanske inte varit en så superkul spontan konversatör i större grupper med fler. Det inser jag.

Ibland, i rätt umgänge kan jag ändå komma till min rätt även i lite större sällskap iofs, men det är bara ibland. Det beror nog på att jag ända sedan barnsben inte riktigt fått tillräcklig mängdträning över tiden och i skolan var jag alltid lite efter de andra killarna i just den sociala utvecklingen. Inte mycket egentligen men lite lite och det märktes väl. Jag var nog lite för vuxen och lillgammal och inte tillräckligt streetsmart, även om jag inte nödvändigtvis tillhörde nördarna som var helt utanför heller. Det var som att jag fick va med i gänget och slapp bli aktivt mobbad, men på nåder bara så länge jag höll mig i periferin och inte tog för mycket plats i gruppen. Det här var på låg och mellanstadiet, och kanske även högstadiet. Men på högstadiet hade jag i alla fall ett par nära kompisar i klassen ändå.