Människor som inte har några vänner

Men alla ser det inte som en "teater" eller ett "spel". För de flesta är det nog helt naturligt att småprata ytligt med folk man träffar på. Sitter man bredvid varandra på lunchen så småpratar man. Är man på samma barnkalas och fikar vid föräldrabordet så småpratar man. Känner man inte varandra så bra (eller alls) så småpratar man ytligt. Det är det naturliga för de flesta, ingen teater.

Återigen - betraktar man naturligt socialt umgänge som "teater" eller "spel" är det inte så konstigt att man har svårt att få vänner. 

Ja, det blir ju inte samma träning i konversation och umgänge, och ja det påverkar nog hur man för sig ja.

Jag tror det delvis kan vara mitt problem genom livet. Inte nödvändigtvis att jag pratar som ur en bok, men jag har kanske inte varit en så superkul spontan konversatör i större grupper med fler. Det inser jag.

Ibland, i rätt umgänge kan jag ändå komma till min rätt även i lite större sällskap iofs, men det är bara ibland. Det beror nog på att jag ända sedan barnsben inte riktigt fått tillräcklig mängdträning över tiden och i skolan var jag alltid lite efter de andra killarna i just den sociala utvecklingen. Inte mycket egentligen men lite lite och det märktes väl. Jag var nog lite för vuxen och lillgammal och inte tillräckligt streetsmart, även om jag inte nödvändigtvis tillhörde nördarna som var helt utanför heller. Det var som att jag fick va med i gänget och slapp bli aktivt mobbad, men på nåder bara så länge jag höll mig i periferin och inte tog för mycket plats i gruppen. Det här var på låg och mellanstadiet, och kanske även högstadiet. Men på högstadiet hade jag i alla fall ett par nära kompisar i klassen ändå.

Ni andra som är eller har varit ensamma, har ni också upplevt att folk förstår att det är så? T.ex. på arbetsplatsen. Man skulle ju kunna ha massor av kompisar och älskare/älskarinnor, som man inte vill prata om där, för att man vill skilja på arbete och privatliv... eller så blir det många Mållgans man nämner lite i förbigående: "jag var med några kompisar", "en väninna till mig", "jag känner en kille som - tihi!" Men det verkar ändå, som att arbetskamraterna förstod, att man inte hade några vänner att umgås med på fritiden. 

Känner ni igen det, och vad tror ni att det beror på i så fall..? Ska kanske säga att detta inte har varit något problem för mig sedan jag fick barn, för sedan dess är det helt normalt, att man berättar att man har gjort något tillsammans med dem på helgen. När man var ung och bara hade sina föräldrar att göra saker med, var det däremot skämmigt.