• Anonym (Kluve­n)
    Thu 14 Jan 2021 13:32
    1837 visningar
    34 svar
    34
    1837

    Hur tar man steget att gå isär?

    Jag planerar att separera från min sambo, men kan inte riktigt ta steget. Vi har varit ihop i 14 år och har ett litet barn på drygt 1,5 år. Vårt förhållande har gått upp och ner genom åren och båda har naturligtvis sidor som den andre har svårt för, men min sambos dåliga sidor har blivit extra tydliga efter vi fick barn. Innan störde det mig men förstörde tex inte min dag om han spelade hela natten och därför sov bort nästa dag, eller försov sig morgon efter morgon så han kom sent till jobbet och därför hem sent på kvällen. Men det är ju inte hållbart när man har ett litet barn att ta hand om. Min sambo prioriterar sin egen tid först, och han sover när han vill sova, spelar när han vill spela, äter helst framför datorn och ?familjetid? är att hänga i soffan framför tvn medan han pillar på mobilen. Han ?kan? inte vakna på morgonen, ens om barnet gråter, så länge ?någon annan? är där för att ta hen, så numera sover jag ofta i gästrummet för att få en hel natts sömn och en (någorlunda) ostörd morgon, för då kommer han faktiskt upp. Det är ofta en rätt bitter stämning där hemma och båda kan emellanåt bli rätt spydiga och elaka när den andre gör något man inte gillar. Jag har tagit upp våra problem många gånger, jag har skrivit ner mina önskemål och krav i ett brev så han kunde läsa och begrunda medan jag bodde hos mina föräldrar en vecka i höstas, jag har föreslagit och dragit med honom på familjerådgivning, men efter en omgång så vill han inte gå mer då det ?inte ger något?. Jag har lirkat, klagat, bett, tjatat, gråtit, skrikit för att få honom att prioritera oss och barnet, men problemet är att han tycker att han redan GÖR det. Han tycker verkligen inte att han spelar för många timmar per dag eller att barnet har ont av att leka själv i huset medan han sitter i datorrummet. Eller att det gör något att hen bara kommer utanför dörren ihop med mig eftersom han föredrar att sitta inomhus. Jag har frågat vad han vill att JAG ska ändra, om det är något jag behöver jobba på, för att försöka få en öppen kommunikation och en ömsesidighet, men det enda han typ säger är att jag är grinig och sur hela tiden. Vilket jag ju absolut ÄR, men det beror ju oftast på att jag får ta så gott som allt ansvar för hus, hem och barn och vår relation samt bådas relation till våra familjer.

    Det är väldigt viktigt för mig att vi har ett rättvist upplägg i vår relation vilket jag förklarat otaliga gånger. Och därför ?krävde? jag bland annat att vi skulle dela så gott som lika på föräldraledigheten, vilket han till sist gick med på. Men medan jag var hemma så fick jag sköta det mesta kring barn och hushållet dygnet runt trots att jag uttryckte en önskan om avlastning när han kom hem från jobbet, kanske en sovmorgon på helgen någon gång osv, något jag inte direkt fick gehör för. Till sist exploderade jag och vi hade ett rejält gräl och då sa han att jag visserligen gör mer nu, men när han är föräldraledig så kommer ju HAN göra allting hemma. Jag tyckte det var vettigare att dela mer lite lika från start istället för att slita ut en i taget, men icke. När det sedan blev dags för honom att gå hemma blev jag naturligtvis permitterad pga corona, så jag var ofta hemmavid ändå, och då hade han inga problem med att lasta över barn och hem på mig. När jag påpekade det orimliga i att jag skulle göra allt när jag var hemma men inte han när han var det, så tyckte han att jag borde vara nöjd eftersom vi nu DELADE på sysslorna, precis som jag tidigare sagt att jag ville. Och nu när jag är tillbaka på heltid på jobbet igen så ser det ungefär likadant ut fortfarande. Barnet vill hellre vara med mig när vi båda är hemma då jag leker och aktiverar hen, läser böcker, går till lekplatser osv (jag sitter självklart i soffan och glor på tv emellanåt jag med och då leker hen oftast bredvid mig) medan sambon oftast håller sig i datorrummet. ?Dörren är ju öppen så barnet kan ju komma in till honom om hen vill? som han säger.



    Hemma hos mina och hans föräldrar sitter han mest i soffan och pillar med mobilen och hänger sällan med i samtalen. Ibland lägger han sig till och med och sover medan vi andra umgås och leker med barnen. Vi firade tex julafton med hans sida av släkten men han missade/struntade i när tomten kom och delade ut klappar till barnen för han låg kvar i soffan i ett annat rum. Vi åker sällan iväg och hittar på något som familj eller par, och då alltid på mitt initiativ. Jag roddar allt med packning till barnet, matsäck, vart vi ska åka osv och så hänkar sambon helt enkelt med om han känner för det. Sambons familj har också pratat med honom och bett honom skärpa till sig men han lyssnar inte på dem heller.



    Vi har inget fysiskt samliv alls, varken kramar, pussar eller sex, då han först inte ville när jag var gravid och sedan har det varit andra saker som kommit i vägen som gjort att han inte kan/vill. Jag har tagit upp det några gånger och i början efter barnets födsel försökte jag få till mysiga stunder ibland men utan respons, och nu finns inte intresset hos mig heller längre. Han har missat bemärkelsedagar de senaste åren vilket jag förklarat gjort mig ledsen då sådant är viktigt för mig, och när han missade att ens gratta mig på min första mors dag (trots att vi var iväg och firade både hans och min mamma på dagen (naturligtvis jag köpt present till dem båda)) så bröt jag ihop totalt. Han bad om ursäkt och sa att han skulle kompensera senare, men hittills har det inte hänt.



    Vi byggde hus för några år sedan och är tyvärr inte klara med vissa delar än så vi kommer behöva fixa i alla fall en del innan vi kan sälja det, så är inte guldläge att gå isär nu i den aspekten. Och säger jag att jag vill separera så tror jag inte att han kommer lägga någon direkt energi på att färdigställa hemma heller. Han vill inte göra slut och när jag rakt ut frågar om han vill vara ihop så säger han ja, när jag frågar om han älskar mig så svarar han att han tror det (jag svarade att jag inte riktigt vet längre när han ställde samma fråga tillbaka), men han säger också att det inte är någon idé att anstränga sig nu eftersom jag ?redan bestämt mig?. Jag har försökt förklara att jag inte alls bestämt mig och att jag verkligen vill att han anstränger sig så vi kan försöka lösa våra problem, men jag får ingen direkt respons. Och tja, nu har jag nog bestämt mig. Tror jag.



    Min svärfar gick bort förra hösten (2019), strax efter barnet föddes, och det har naturligtvis tagit hårt på sambon, speciellt i samband med att bli pappa. Och jag förstår ju att han måste få sörja på sitt sätt och att han kanske inte klarade av att ta hand om allt annat där hemma, så jag stöttade så väl jag kunde och försökte trösta, men sambon gillar inte att prata känslor så han sa inte så mycket. Och jag har försökt att vara förstående och hjälpa till, men jag känner lite att sambon tar den enkla och bekväma vägen och att han inte vill anstränga sig och försöka ta tag i sitt liv och vår samvaro. Livet fortsätter ju, och barnet måste tas om hand, även om han är ledsen (inåt, utåt sitter han och skrattar och spelar som vanligt (han skrattar BARA när han spelar, aldrig annars)). Och jag känner att jag liksom kreverar och krymper inom mig själv för varje gång jag måste svika mina principer, för varje gång jag får lappa och laga och försöka få ihop ett familjeliv, för varje kväll jag sitter ensam framför tvn medan sambon spelar, för varje gång jag sopar något under mattan för att jag inte orkar ta en diskussion till. Sambon kan vara en bra partner även om det var ett tag sedan han betedde sig som en, och han kan absolut vara en bra pappa, men jag tror att han ofta låter bli att anstränga sig om det finns någon annan som kan göra det istället.



    Och när jag läser vad jag själv skriver så låter det ju så illa, samma när jag pratar med vänner, och man kan undra varför jag ens funderar på att stanna, men det finns ju fina stunder också, bara att de inte dyker upp så ofta längre. Men när sambon leker med barnet, svänger hen i armarna och hen tjuter av glädje, när jag jagar hen genom huset och hen gömmer sig bakom sambons ben och vi kan busa ihop, när man ibland faktiskt kommer hem till en tvättmaskin som går eller en uttagen diskmaskin och avtorkad köksbänk, när vi kommer iväg på en utflykt och tex traskar i skogen ihop, när vi faktiskt sitter ner och pratar om våra dagar, när vi sitter ner och äter middag ihop, och man tänker att ?Såhär! Det är såhär det borde vara!?. Jag är rädd för att gå isär, att bli ensam, ha barnet på halvtid, bryta upp kärnfamiljen, tappa kontakten till sambons fina familj, tappa våra gemensamma vänner och allmänt vara ?the bad guy?, men jag tror att jag är ännu mer rädd att stå här om fem-tio-tjugo år och så har ingenting ändrat sig. Jag tror att jag är rädd att ge upp drömmen om vad vi kunde ha, och vetskapen att det inte blev som jag tänkt och hoppats svider.



    Så, jag vet inte vad jag vill? Ha lite råd? Stöttning? Pepp? Solskenshistorier om par som gått isär och allting blev bättre? Hur klarar man livet som halvtidsförälder? Det var i alla fall skönt att skriva av sig lite. Ursäkta romanen, och tack för att ni läste ända hit!

  • Svar på tråden Hur tar man steget att gå isär?
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Thu 14 Jan 2021 14:19
    #4
    Anonym (lycka till) skrev 2021-01-14 13:50:56 följande:

    Det där låter jobbigt. Nästan så att spelandet kan kategoriseras som ett missbruk. Men kombinerat med det låga intresset för att interagera med andra jag läser in kan det även vara en del av autism spektrumet. Är det något du funderat på?


    Jag tror absolut att det kan klassas som ett missbruk. De stunder han inte sitter vid datorn så sitter han och läser spelforum och spelchattar på mobilen... Han är någon form av gameleader och "måste" därför hålla koll hela tiden.

    Autism-delen har jag inte direkt funderat på dock. Han är "fullt fungerande" i vanliga fall, så länge han tycker det är tillräckligt viktigt eller intressant.
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Thu 14 Jan 2021 14:20
    #5
    Anonym (mmm) skrev 2021-01-14 13:54:05 följande:

    visst har du skrivit om detta i andra trådar? Och fått bra svar där.


    Nej, jag blev medlem idag och har inte skrivit här tidigare. Har dock sett att det finns flera trådar om folk som funderar på att gå isär. :) 
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Thu 14 Jan 2021 14:22
    #6
    Anonym (F) skrev 2021-01-14 14:18:21 följande:

    Man fokuserar på vad man har att vinna, inte vad man har att förlora.


    Det låter ju vettigt, och jag kan se att jag har mycket att vinna på att gå isär, men jag har svårt att ignorera de delar jag oundvikligen kommer att förlora...
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Fri 15 Jan 2021 08:24
    #13
    Anonym (Anna) skrev 2021-01-14 14:43:48 följande:

    Jag hade aldrig pallat att leva i en så respektlös relation där den ena hela tiden sätter sina egna behov framför familjen.

    Du har verkligen gjort allt här för att få det att funka. Men den krassa sanningen är att han inte vill förändra sitt beteende. Inte ens för er som borde vara det viktigaste i hans liv.

    Går det att ta ett lån och färdigställa huset? Iannatfall bygg upp en plan för hur du ska lämna när det är klart. Du har bara ett liv och du ska inte behöva må såhär. Han har ingen rätt att bränna ut dig för att själv leva som en kung med all markservice och bekvämligheter tillgänglig.

    Det kan t.o.m. vara så att han skärper sig när han blir ensamstående och inser att det inte längre funkar. Då tvingas han bli en pappa på riktigt.

    Din fina svärfamilj känner gott och väl till hur din sambo funkar och de kommer förstå att du inte orkar. Var ärlig med dem. Säg att du vill ha en fungerande relation och att du vill ha ett bra samarbete och vänskap med deras son men att du inte orkar dra detta lass själv. Att det gör dig ledsen och får dig att bli en sämre mamma. Säg att du tycker att de är fantastiska och att du är så glad att den lille har så fina farföräldrar.

    Det kommer gå bra!

    Visst kommer det bli ensamt och kämpigt på den biten. Men du kommer slippa den ständiga besvikelsen av en man som inte ser dig och som inte bryr sig...


    Alltså, jag håller ju med, och skulle någon annan berätta om samma situation, så hade jag ju tyckt det var ett glasklart svar. Men vi har ändå varit ihop väldigt många år och många av dessa har ju varit bra, och det känns så... "ovärt" att liksom slänga bort dessa. Därför gick jag inte direkt det började bli dåligt utan hoppades på det bästa, att han skulle ändra sig och börja anstränga sig mer, men nu ser jag inte hur jag kan göra så mycket mer. Så nu är det mer: acceptera läget eller gå. :/

    Vi kan troligen färdigställa huset med sparade medel, men är ju trist att tömma bufferten, speciellt precis innan vi troligen behöver nytt boende. Å andra sidan är huset värderat rätt högt, så får vi ett ok säljpris så kommer bufferten fyllas på rätt bra igen. Kan troligen låna en del från mina föräldrar om det skulle krisa också, så pengarna är nog inte största problemet utan att det kommer behövas en del arbete från vår sida. Har pratat med min familj dock och de kan tänka sig att köra några jobbdagar hos oss vid behov. :)
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Fri 15 Jan 2021 08:27
    #14
    Drottningen1970 skrev 2021-01-14 16:46:25 följande:

    Varför trodde du att hans dåliga sidor skulle förbättras efter att ni fick barn? Och förstod du inte att du skulle påverkas mycket mer av hans olater med en bebis i hemmet?

    Hursomhelst så är han den han är. Innan ni fick barn och efter ni fick barn och han kommer vara samma person om fem år till.

    Det enda du behöver ta ställning till är om du vill leva på det viset eller ej.


    Fast varför skulle de inte förbättras? Mina dåliga sidor gjorde ju det eftersom jag var tvungen att steppa upp när vi fick barn. Jag gillar också sovmorgon och att slappa i soffan hela dagen men det är ju inte möjligt med ett litet barn, så jag fick anpassa mig. Det är dessutom sambon som velat ha barn i alla år och jag som till sist vande mig vid tanken och sa ja, så tycker att han borde vara EXTRA intresserad av att vara en bra pappa (och gärna partner).
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Fri 15 Jan 2021 09:47
    #15
    +1
    Mimosa86 skrev 2021-01-14 17:12:52 följande:
    Fast detta är en total felfördelning av skuld. Det är inte hon som gjort fel i den här soppan. Skulden ligger inte i vem hon blev kär i utan han som misslyckats kapitalt med sin föräldraroll och vuxenansvar.

    Vem är densamma som innan barn liksom? Jag kunde lätt sova halva dagen och vakna efter lunch. Sen vi fick barn sover jag max till kl 9 vid väldigt sällsynta tillfällen sen 10 år tillbaka. Innan barn kunde jag träna, festa och glo på tv i timtal. Vet inte hur långa år sen jag spände på mig joggingskorna. Man tvingats till att mogna när man blir förälder, som du själv vet. För de allra flesta är detta en självklarhet.

    TS tvingades förändra sig och sitt liv när de fick barn. Hur skulle hon kunnat ana att hennes partner inte skulle göra samma resa? Det är 2021 och fortfarande beskylls kvinnan för mannens tillkortakommande som far.
    Tack! Jag har ju förändrats massor och behövt anpassa mig efter vi fick barn, så antog ju att detsamma skulle gälla sambon. Speciellt då det var han som velat ha barn i alla år, då tänker man ju att han borde vara extra intresserad av att agera som en bra pappa. Och han ÄR en bra pappa, när han "måste", så jag tror att han kommer växa som person och som förälder om han blir tvungen att ha hand om barnet 100% på sin tid, även om det är sorgligt om det är det som skall till.
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Fri 15 Jan 2021 10:09
    #18
    Drottningen1970 skrev 2021-01-14 17:38:41 följande:
    Jag känner starkt att fäder behöver ta ansvar för hur de är som föräldrar. Lika starkt känner jag att kvinnor måste ta större ansvar för vilka de faktiskt väljer att skaffa barn med. För de är kvinnorna och barnen som betalar priset. Går inte bara att luta sig tillbaks och vara ett offer när varningssignaler blinkat rött u många år.
    Alltså, jag håller ju med dig (i alla fall i viss mån), men vi har som sagt varit ihop i många år, och majoriteten av dessa har varit bra, även om vi naturligtvis haft våra duster. Och eftersom jag har sett det som självklart att man får anpassa sig som förälder, och att man själv nu kommer längre ner på prioriteringsskalan, så har jag antagit att sambon tänker likadant.

    Att dela lika på sysslorna i hemmet var heller inget större problem tidigare då vi bott i lägenhet i alla år, och huset tog ju inte lika mycket energi innan barnet kom, så även där höll vi det på rätt ok nivå även om jag kanske hade önskat ännu jämnare. Så det är efter barn, svärfars bortgång, och en jävla superviktig expansion i spelet som sambon helt sackat ihop och nu kör fullt fokus på sina intresseområden. Jag hoppades att föräldraledigheten skulle skärpa till honom men istället så får han ju bara "mer ledig tid" att spela på. Att han spelade medan jag tex kollade serier eller läste tidigare i våra liv var ju inget (större) problem eftersom vi båda roade oss med våra intressen utan att det krockade med något annat, men medan jag nu anpassar mig så kör han på, det är (bland annat...) DET som stör mig.
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Fri 15 Jan 2021 10:15
    #19
    Anonym (Sanna) skrev 2021-01-14 18:24:23 följande:
    Så en kvinna ska kunna skaffa barn med vilken skit som helst, och inta ha något ansvar alls?

    Så här skriver TS:

    Vi har varit ihop i 14 år och har ett litet barn på drygt 1,5 år. Vårt förhållande har gått upp och ner genom åren och båda har naturligtvis sidor som den andre har svårt för, men min sambos dåliga sidor har blivit extra tydliga efter vi fick barn. Innan störde det mig men förstörde tex inte min dag om han spelade hela natten och därför sov bort nästa dag, eller försov sig morgon efter morgon så han kom sent till jobbet och därför hem sent på kvällen.

    De har varit tillsammans i 14 (!!) år, nog borde TS fatta vem hon skaffade barn med. Det är inte hennes fel att han inte tar ansvar, men hon visste ju att risken var stor redan innan. Man kan inte sätta barn till världen och hoppas att ens medförälder ska ändra sig. 
    Nu är sambon ingen skit och vi har haft många bra år ihop, men man växer och livet ändras och då får man anpassa sig efter det, och det är där sambon inte hänger med. Det var sambon som ville ha barn, som pratat om det i alla år, som längtat efter att bli pappa, och då antar man ju att han faktiskt kommer att anstränga sig för att vara en så bra pappa som möjligt. Jag vet inte om han är spelberoende, om han gått ner i en depression eller om han bara inte bryr sig, och ja, det var ju uppenbarligen en miss av mig att anta att han skulle steppa upp, men jag tänkte faktiskt inte ens tanken att han inte skulle göra det. Nu är barnet inget misstag oavsett, och hen är ju något positivt jag kommer få med mig ur förhållandet, oavsett hur det går. Och jag tror att sambon kommer att bli en jättebra pappa om han bara lägger manken till, och som det ser ut nu så måste vi troligen gå isär för att han ska göra det.
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Fri 15 Jan 2021 10:26
    #21
    Anonym (Ö) skrev 2021-01-15 09:57:02 följande:

    Det där med uppdelningen av sysslor under föräldraledigheten var riktigt jävla svinigt gjort. Dags att bli fucking arg på riktigt, inse att han är ett as mot dig och be honom fara och flyga. Sluta vara snäll. För han skiter i dig och hur du mår.


    Jag tyckte ändå att jag blev fucking arg på riktigt, men det hjälpte inte. Sedan tror jag att man liksom "vänjer" sig efter ett tag, gränserna för vad som är ok suddas ut, och så länge vardagen rullar på så är det ju inte "så illa". :/
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Fri 15 Jan 2021 10:37
    #22
    Anonym (Mia) skrev 2021-01-15 09:59:32 följande:

    Som du skriver: ni har inget samliv eller fysiskt mellan er, ni uppmärksammar inte varandra på bemärkelsedagar, ni gör saker isär i vardagen, ni har tappat respekten för varandra, du sköter ensamt barn och hushåll, endast du tar ansvar för att försöka få en ändring han är nöjd. Ni umgås inte som familj. Ni kan inte svara på om ni älskar varandra längre. Ni har inget förhållande kvar, ni bara bor ihop. Extremt sällan jag ger det här råder, men lämna. Ni HAR redan lämnat varandra psykiskt, ni lever kvar i något som en gång var bra, du minns det fina och hoppas det kan bli så igen. Lämna nu som vänner innan det blir värre och ni blir bittra på varandra. Ni kanske kan vara två fina föräldrar på varsitt håll och du kan få det liv som du vill ha och som du är värd att få.


    Men fan vad du var rakt på sak och konkret då. Förvånad Du har ju helt rätt, och jag förstår det egentligen, men fan vad det är svårt att ta steget och säga att nu är det slut. Ibland tänker jag att jag borde gått tidigare och inte "slösat" så många år, men samtidigt så fick jag ju barnet nu i slutskedet och det kan jag ju aldrig ångra, och går jag nu så känner jag ändå att jag faktiskt försökt att få det att funka. Det är väl just det att jag har svårt att släppa drömmen om "det som kunde blivit", den framtid jag hade tänkt och hoppats på, liksom. Och jag tycker ju (oftast...) inte illa om min sambo heller, men ja, han är mer av en rumskamrat nu, än en partner...
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Tue 19 Jan 2021 08:57
    #29
    En manlig man skrev 2021-01-15 10:45:28 följande:

    Men Herre gud människa. Klart du ska lämna och starta om ditt liv. Jag avslutade ett 20-årigt förhållande som låter som en dröm när du beskriver hur ni har det. Och vilken sopa till man du valt att skaffa barn med. Det tråkiga är att barnet är så litet men det kommer ändå vara bättre för barnet på lång sikt att slippa växa upp i den miljö ni lever i nu.

    Så ta bara ett beslut och genomför. Om 6 månader känns det bättre.


    Det är lätt att säga men jobbigare att genomföra. Glad Det är mycket man skall ge upp, både fysiska saker som hus och hem, stabilitet, drömmen om ett vi osv. Och förhoppningen att det skall bli bättre finns hela tiden där. "Om han bara är föräldraledig så kommer han nog förstå hur mycket jobb det är, och då kommer han anstränga sig mer", "Om jag bara förklarar en gång till så kanske det går in", "Det blir nog bättre när barnet börjar på förskola och vi kommer tillbaka till våra rutiner", "Om jag drar en vecka och han får allt ansvar så kanske han förstår", "Om vi pratar med någon utomstående så kanske han förstår min sida bättre" osv i all oändlighet. Det blir ju extra påtagligt när man ibland faktiskt har väldigt bra dagar och man inser att han ju KAN bete sig som en vuxen människa. Sambon är ingen sopa, men han väljer definitivt den enkla vägen när han kan. Han är bekväm och hyfsat lat, och detta har bara blivit tydligare efter vi skaffade barn och han fortfarande prioriterar sig själv.
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Tue 19 Jan 2021 09:02
    #30
    Anonym (Mia) skrev 2021-01-15 17:05:32 följande:
    Jag förstår! Det är inte lätt! Det är så lätt att sitta här bakom en skärm och berätta vad en annan människa ska göra.

    Såklart är det en process för dig, som du skriver släppa drömmen om kärnfamiljen. Du kommer att komma fram till ett beslut, tillslut kommer du att få nog, jag tror det. Och i livet är inget bortkastat, ni har fått ett fint barn tillsammans och säkert haft fina stunder ihop. Och nu vet du ju precis vad du ska leta efter i en framtida partner, det låter som om ni var unga när ni träffades och då är inte samma saker viktiga som när man är lite äldre. Så bry dig inte om alla kommentarer om att det på något sätt skulle vara du som valt ?fel? pappa, innan man fått barn vet man inte hur man är som förälder. Och ingen är perfekt??
    Det är faktiskt enklare att sitta här själv också, allt blir tydligare när jag skriver ner det (och folks respons här är ju rätt solklar också, det är ingen bra situation där hemma). Men sedan sitter man där hemma på kvällen, myser med barnet i soffan, funderar på om man verkligen, VERKLIGEN vill ge upp allt, ska man inte försöka liiite till? Men sedan ligger man i sängen på natten, ensam, och tänker att näe, såhär vill jag ju verkligen inte ha det. Vi var 18 när vi träffades, 20 när vi blev ihop, så ja, vi har ju spenderat hela vårt vuxna liv ihop, det är mycket att bara säga hejdå till. Rynkar på näsan
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Tue 19 Jan 2021 09:10
    #31
    Anonym (ak) skrev 2021-01-16 15:40:12 följande:

    Jag känner så mycket med dig och sitter i princip i samma situation. Mycket av det du skriver känner jag igen mig i. Min sambo spelar dock inte men gräver ner sig i sitt jobb och prioriterar det framför mig och vår ettåring. När han sedan är ledig vill han inte äta middag ihop med mig och barnet eftersom han tycker att det är stökigt att äta ihop med barn...Så sammanlagt träffar han sitt barn 30-60 minuter om dygnet, självklart spenderar han gärna dom minutrarna i tv soffan för att han är trött..


    Jag har börjat titta på boende marknaden för att se vad jag eventuellt skulle ha råd med själv, och vilka områden som jag kan tänka mig. Men jag är livrädd för att separera och behöva leva utan mitt barn varannan vecka. Vill inte heller att mitt barn ska behöva vara själv hos pappa när uppmärksamheten där tryter och jag vill vara säker på att mitt barn kan uttala sina behov innan hen ska vara själv där. Jag är övertygad om att barnet och jag hade mått bättre själva, kanske bara träffa pappan på middag en eller två dagar i veckan men att barnet bara bor hos mig.

    om TS vill ha närmare kontakt på insta, hör av dig.


    Tja, spel eller jobb blir ju samma slutresultat egentligen, att man prioriterar sig själv, så känner med dig. Vi äter inte ens middag hemma eftersom sambon aldrig haft den traditionen hemma hos sig, så vardagar äter vi aldrig ihop men på helgerna blir det (vanligtvis) sen lunch och någon mat på kvällen ihop. Han äter fort och pillar sedan på mobilen och jag försöker få i mig min mat medan jag även matar barnet, räddar saker från att kastas på golvet, hämtar papper för att torka osv. Så oftast inga rofyllda måltider direkt.

    Jag sitter också och kollar möjliga bostäder (väldigt lite ute nu så hoppas på mer framåt vår/sommar) och jag har börjat dela upp möblerna hemma i huvudet, går igenom vilka grejer jag vill ha med mig osv. Skillnaden mellan dig och mig där är nog att jag inte har några betänkligheter att lämna barnet med sin pappa, han steppar som sagt upp (typ) när han måste, men jag ser ju verkligen inte fram emot att vara ensam när hen är med honom... Jag har inte bott ensam på över 12 år, jag har knappt ens sovit ensam (utan någon i huset, ensam sover jag typ alltid), så att helt plötsligt vara ensam på halvtid... Det blir en omställning. Rynkar på näsan
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Tue 19 Jan 2021 09:57
    #32
    Anonym (Livetföre?) skrev 2021-01-18 23:09:02 följande:

    Men oj, det du beskriver är så kusligt likt hur jag har det, eller framförallt hur min sambo är. I stort sett allt du skriver i dina inlägg stämmer överens. Jag skäms å hans vägnar över att han inte ens kan umgås med sin egen familj, min familj och framförallt båt egna lilla familj. Alltid måste han gå undan för att vila, kolla mobilen, spela datorspel eller kolla filmer om rollbrädspel. Precis som du skriver KAN han vara en bra pappa, men han visar det bara om jag är iväg en hel dag eller mer. Han erbjuder sig aldrig hjälpa till med något eller att själv bidra med något, men när jag ber honom göra något heter det plötsligt att ?vi kan väl hjälpas åt - det blir mycket trevligare?.

    Som du skriver har det långsamt eskalerat sedan vi fick barn. Innan var det mer jämnt fördelat och vi umgicks på hemma, men samtidigt hade vi också mer utrymme och tid både för egna intressen och varandra. Han lovade dyrt och heligt att dra ner på dator tid och ta delat ansvar för barnen när vi skaffade nr 1. MEN, det var nog betydligt jobbigare än han trodde. Han flyr så fort något blir jobbigt och tjatigt. Suckar gärna högt o ofta över hur jobbiga barnen är.

    Men ändå.... Håller med dig till fullo. Det är ju ändå många år och ibland kommer den där lilla, lilla glimten av att han kanske faktiskt kan eller att vi plötsligt faktiskt skrattade åt något.... och i svältföddheten på de där bra stunderna kan man ju bli helt till av glädje för det där ögonblicket.... Men, för det mesta, bara dålig stämning eller inget alls....

    Kommer jag ångra mig? Gör jag ett misstag? Hur kommer barnen må av att växa upp som skilsmässobarn? Tänk om inte sambon orkar och klarar av sin tid med barnen och det blir bråk och sura miner när han har dem och jag inte är där?

    Jag känner så otroligt med dig! Det är sååååå svårt att våga steget (OM man nu ens ska göra det). Men, jag tror jag har bestämt mig nu. Det får vara nog. Han bryr sig inte och skiter i andra och det kan jag nog inte förlika mig med.... Jag har bokat in mig på samtal på vårdcentralen för att kunna ventilera mig med någon utomstående innan jag tag steget fullt ut. Ett tips till dig också kanske - att ta hjälp genom samtalsstöd?


    Ja, efter att ha läst en del trådar här så inser man ju att det (tyvärr) finns en del liknande snubbar där ute...

    Jag förstår verkligen känslan att skämmas över sin partner, och det är ju jobbigt i sig, när man halvfräser att han får sätta sig upp, lägga ifrån sig mobilen och vara lite social med sin familj då alla andra är glada och umgås. Eller när man känner lite panik när kollegorna pratar om event där man har med sin partner, och jag bara tänker "fuck, det här kommer inte funka, jag vill inte ha med honom". Foten i munnen 

    Sambon lovade också att dra ner på spelandet, och när den superheliga expansionen kom så var det ju bara "temporärt" som det var mer spel på kvällarna, för han "måste ju bara...". Och det är forfarande en jävla massa "kommer snart, jag måste bara..."

    Hemma är det dock jag som ibland suckar och stönar över barnet, då hen till och från är väldigt klängig, och det helt enkelt blir lite för mycket ibland när man inte får någon direkt avlastning. "Hen kan ju komma in till mig om hen vill" som sambon säger, men varför skulle hen göra det när sambon sitter fokuserad vid datorskärmen? "Hen är ju nöjd ändå" säger han då, och klart hen är nöjd när jag anstränger mig för att leka, gosa, trösta, aktivera hela tiden?!

    Jag tror också att jag bestämt mig, nu är bara frågan hur och när man ska lägga fram det. Jag orkar inte vara nedprioriterad för jämnan, och jag orkar inte rodda allting med hem och familj utan något direkt stöd från min sk partner. Jag vill ju leva med någon som älskar mig och som faktiskt vill umgås med mig och vår familj.

    Haha. Jag har typ tjötat död på närmsta vännen och syrran, så det här forumet var liksom min "neutrala part" som jag ville ventilera lite med, men ja, en samtalskontakt på ex vc kanske också hade varit nyttigt.
  • Anonym (Kluve­n) Trådstartaren
    Wed 20 Jan 2021 16:01
    #34
    Anonym (Livetföre?) skrev 2021-01-19 12:36:26 följande:
    ....även det du skriver nu är också precis samma som för oss. Hur jag försöker tyst tala honom till rätta att han får ju för sjutton ta och umgås med sin familj när vi väl ses. I somras skulle vi alla åka med hans brors familj när vi sågs på landet. Slutade med att han ?var för trött? och stannade kvar i huset, medan jag själv fick åka med hans bror ner till havet och försöka rodda två barn på helt olika nivåer i badande. Hans bror blev väldigt besviken på honom. Parkerade på den närmsta parkeringen för att kunna rodda allt enklast. O när

    Vi kom hem, strax innan middagen, så stod min svägerska ensam i köket o lagade mat, för inte orkade han hjälpa henne där heller.... Senare kom p-avgiften och då har han mage att kommentera detta ?varför ställde du dig där på den dyra parkeringen - finns ju en gratis längre bort. Väldigt onödiga pengar.?. Tack för den - och tack för att jag roddade båda barnen och umgicks med din bror och brorson när du själv bara sket i att följa med och så gnäller du över en småsumma...????!!!

    Jag suckar såklart också ibland över situationen med att ta hand om barnen och ibland tar både ork och tålamod slut, men han kan liksom bli sådär orimligt arg och irriterad på barnen för minsta lilla, trots att han bara varit i rummet några minuter. Han gör också saker utan att stämma av med äldsta sonen som snart är 6 år eller gnäller på honom om småsaker, vilket snabbt kan eskalera till bråk, eftersom sonen börjar ha ganska stor egen vilja och känsla av egenbestämmande. Man måste prata med honom - går liksom inte att bara slänga schampo i håret på honom och gnugga loss utan att först säga vad man tänker göra. Hur skulle man själv känna om nån plötsligt bara gör så på en? Är som att han ser barnen som saker, mer än individer.

    Till skillnad från dig har jag inte vågat berätta för någon närstående, förutom en vän. Ibland tänker jag att det kanske är jag som överdriver? Att jag har för höga krav? Att det blir bättre när barnen blir större? Men innerst inne vet jag ju att det inte blir det. Har ju egentligen alltid varit såhär, bara att det eskalerat och tagit över hans andra personlighetsdrag. Intresset för andra människor har svalnat hos honom och nu är det bara ?jag vill inte, jag känner, jag är, jag, jag, jag?.

    Hur känner du inför det fakum att ditt barn inte kommer ha dig hos sig hela tiden? Hur gör du för att hantera den tanken just nu? Det är det svåraste för mig..... Men som många kloka här säger - ditt barn får en mycket lyckligare mamma, även om det bara är hälften av tiden, istället för en mamma som mår dåligt 100% av tiden.... Försöker finna styrka i den tanken. Och hoppas på att sambon kommer steppa upp om han väl blir ensam - för att han måste. Innan vi träffades hade han en välstädad lägenhet och tvättade kläder ofta, men med åren är det som att han glömt helt hur man gör, men jag vet ju att han kan innerst inne, men han är för lat och egenkär helt enkelt, så det är väl fantastiskt skönt att lassa över även det på mig.... ????.

    Jag längtar också efter någon som faktiskt innerligt bryr sig om mig och vill vara med mig. Någon som ser glädje i livet och vill uppleva saker utanför dörren med mig. En vän till mig beklagade sig över sin sambo för ett tag sedan och då berättade jag lite hur vi har det och att jag förstår känslorna hon har. Tillslut sa hon att hon kanske har det bättre än hon tror ändå, att hon trots allt har en sambo som ger henne och barnen omtanke och omsorg, trots att han är bekväm och egoistisk ibland. Slutade med att jag fick ett tack..... Att min misär kunde hjälpa nån iaf.... ????. Ååååh, bara att få uppleva lite omsorg kände jag en sån längtan till - att han kunde förbereda mat i kylen åt dem när han skulle iväg - bara en sån liiiten tanke fyller mig med sån längtan efter att få uppleva något liknande. Om jag stannar kommer jag åtminstone med säkerhet aldrig få uppleva det....
    Åh, känner igen det där. Min sambo gillar inte sol och värme (vilket jag älskar) så känner igen mecket att få med barn (jag har dock bara ett så mycket lättare än ditt fall!) och packning till stranden helt ensam. Och väl på plats så blir det ju ingen lugn och ro för man måste ha koll på barnet konstant. Fick med sambon två vändor förra sommaren (efter mycket tjat) och båda gångerna kommer vi iväg sent (pga sambon) vilket gör att de bra platserna är tagna och sambon vägrar ligga i solen så blir bara massa tjafs. "Det är för varmt", "det är för mycket folk", "det är tråkigt", "nu har vi varit här en timme, kan vi inte åka hem nu?" osv. Och istället för att han leker med barnet i vattnet (då barnet fullkomligt älskar att bada) så att jag tex kan njuta och läsa en bok i solen stund, så måste jag fortfarande hålla koll på barnet, medan sambon sitter i skuggan, med kläderna på och mest bara sitter av tiden tills han får åka hem igen. Och jag drömmer ändå om solsemestrar till tropiska länder liksom, är jag dum i huvudet...? *behöver en skrattgrinande smiley*

    Svågern spelar också mycket (samma spel som sambon) men han klarar av att hålla nere timmarna och kan fortfarande umgås med familj och vänner. Han har försökt prata med sambon men de har lite kärvig relation som det är så det hjälpte föga. Sambon känner sig mest bara påhoppad när någon påpekar att han spelar för mycket.

    Sambon hade lite samma tendenser som din partner, det där att det typ räckte att ta hand om ungen och hålla hen vid liv, ge hen mat, natta, byta blöja osv så behöver man inte göra så mycket mer. Fick förklara att man även behöver aktivera. connecta, underhålla osv om man vill få en frisk, vettig unge och en bra relation senare. Var som att han inte ens tänkte tanken med ett litet barn då hen inte kan uttrycka vad hen vill. Din sexåring gissar jag är mer verbal så där borde det ju framgå rätt tydligt vad som är ok eller ej.

    Jag tycker det är jättejobbigt att jag inte kommer kunna träffa barnet dagligen om vi går isär. Samtidigt som jag känner att det hade varit väldigt skönt att vara helt fri ibland då det är jag som roddar det mesta där hemma idag så man är ju typ konstant trött. Så ett optimalt upplägg, för MIG, hade varit att jag skulle ha barnet säg 5-6 dagar i veckan så man får någon dag med avlastning så man kan slappna av och vila. Samtidigt som jag tror att bästa upplägget för oss som FAMILJ (även om vi är isär) är att vi delar (typ) lika. Det borde ge barnet bäst chans att få en bra relation till oss båda. Men det blir ju onekligen mer hattigt för barnet. För att överleva de ensamma veckorna så tänker jag att jag kanske jobbar extra (så jag kan göra kortare veckor när jag har barnet), tränar mycket och sedan pillar i hemmet/kollar serier på kvällarna. Försöker hålla mig sysselsatt liksom.

    Jag jag vacklar fortfarande. Man blir ju sjukt trött på sig själv också. Varför kan man inte bara ta ett beslut och hålla fast vid det?! Nu har sambon varit på bra humör i två dagar där hemma, och stämningen blir genast så mycket bättre. Han ler (!), vi pratas vid, diskuterar barnet, planer med hus/trädgård, kollar serier ihop, och allt känns ändå rätt bra. Det känns som att det är så lite som skall till för att man ska känna sig rätt nöjd med livet ändå. Sedan slutar det ju dock alltid med att han sätter sig vid datorn och man själv går och lägger sig ensam i sängen. Funderar på att typ notera i en almanacka om dagen i stort känts bra eller dålig (typ Glad/Rynkar på näsan) och så får man se en månad hur många bra och hur många dåliga dagar man har...

    Igår sa han även att de snart är klara med spelet/sista bossen och då får han se hur mycket han kommer spela efteråt. Och jag satt mest där och tänkte att jag borde vara glad om det blir mindre spel, men jag var mest bitter att han inte kunde dra ner på spelet för att jag BAD honom. Om han spelar mindre nu framöver så är det för att han redan gjort det mesta i spelet och därför VÄLJER att dra ner på timmarna, inte för att han faktiskt prioriterar tid med sin familj.
Svar på tråden Hur tar man steget att gå isär?