Hur tar man steget att gå isär?

Men oj, det du beskriver är så kusligt likt hur jag har det, eller framförallt hur min sambo är. I stort sett allt du skriver i dina inlägg stämmer överens. Jag skäms å hans vägnar över att han inte ens kan umgås med sin egen familj, min familj och framförallt båt egna lilla familj. Alltid måste han gå undan för att vila, kolla mobilen, spela datorspel eller kolla filmer om rollbrädspel. Precis som du skriver KAN han vara en bra pappa, men han visar det bara om jag är iväg en hel dag eller mer. Han erbjuder sig aldrig hjälpa till med något eller att själv bidra med något, men när jag ber honom göra något heter det plötsligt att ?vi kan väl hjälpas åt - det blir mycket trevligare?.

Som du skriver har det långsamt eskalerat sedan vi fick barn. Innan var det mer jämnt fördelat och vi umgicks på hemma, men samtidigt hade vi också mer utrymme och tid både för egna intressen och varandra. Han lovade dyrt och heligt att dra ner på dator tid och ta delat ansvar för barnen när vi skaffade nr 1. MEN, det var nog betydligt jobbigare än han trodde. Han flyr så fort något blir jobbigt och tjatigt. Suckar gärna högt o ofta över hur jobbiga barnen är.

Men ändå.... Håller med dig till fullo. Det är ju ändå många år och ibland kommer den där lilla, lilla glimten av att han kanske faktiskt kan eller att vi plötsligt faktiskt skrattade åt något.... och i svältföddheten på de där bra stunderna kan man ju bli helt till av glädje för det där ögonblicket.... Men, för det mesta, bara dålig stämning eller inget alls....

Kommer jag ångra mig? Gör jag ett misstag? Hur kommer barnen må av att växa upp som skilsmässobarn? Tänk om inte sambon orkar och klarar av sin tid med barnen och det blir bråk och sura miner när han har dem och jag inte är där?

Jag känner så otroligt med dig! Det är sååååå svårt att våga steget (OM man nu ens ska göra det). Men, jag tror jag har bestämt mig nu. Det får vara nog. Han bryr sig inte och skiter i andra och det kan jag nog inte förlika mig med.... Jag har bokat in mig på samtal på vårdcentralen för att kunna ventilera mig med någon utomstående innan jag tag steget fullt ut. Ett tips till dig också kanske - att ta hjälp genom samtalsstöd?

....även det du skriver nu är också precis samma som för oss. Hur jag försöker tyst tala honom till rätta att han får ju för sjutton ta och umgås med sin familj när vi väl ses. I somras skulle vi alla åka med hans brors familj när vi sågs på landet. Slutade med att han ?var för trött? och stannade kvar i huset, medan jag själv fick åka med hans bror ner till havet och försöka rodda två barn på helt olika nivåer i badande. Hans bror blev väldigt besviken på honom. Parkerade på den närmsta parkeringen för att kunna rodda allt enklast. O när

Vi kom hem, strax innan middagen, så stod min svägerska ensam i köket o lagade mat, för inte orkade han hjälpa henne där heller.... Senare kom p-avgiften och då har han mage att kommentera detta ?varför ställde du dig där på den dyra parkeringen - finns ju en gratis längre bort. Väldigt onödiga pengar.?. Tack för den - och tack för att jag roddade båda barnen och umgicks med din bror och brorson när du själv bara sket i att följa med och så gnäller du över en småsumma...????!!!

Jag suckar såklart också ibland över situationen med att ta hand om barnen och ibland tar både ork och tålamod slut, men han kan liksom bli sådär orimligt arg och irriterad på barnen för minsta lilla, trots att han bara varit i rummet några minuter. Han gör också saker utan att stämma av med äldsta sonen som snart är 6 år eller gnäller på honom om småsaker, vilket snabbt kan eskalera till bråk, eftersom sonen börjar ha ganska stor egen vilja och känsla av egenbestämmande. Man måste prata med honom - går liksom inte att bara slänga schampo i håret på honom och gnugga loss utan att först säga vad man tänker göra. Hur skulle man själv känna om nån plötsligt bara gör så på en? Är som att han ser barnen som saker, mer än individer.

Till skillnad från dig har jag inte vågat berätta för någon närstående, förutom en vän. Ibland tänker jag att det kanske är jag som överdriver? Att jag har för höga krav? Att det blir bättre när barnen blir större? Men innerst inne vet jag ju att det inte blir det. Har ju egentligen alltid varit såhär, bara att det eskalerat och tagit över hans andra personlighetsdrag. Intresset för andra människor har svalnat hos honom och nu är det bara ?jag vill inte, jag känner, jag är, jag, jag, jag?.

Hur känner du inför det fakum att ditt barn inte kommer ha dig hos sig hela tiden? Hur gör du för att hantera den tanken just nu? Det är det svåraste för mig..... Men som många kloka här säger - ditt barn får en mycket lyckligare mamma, även om det bara är hälften av tiden, istället för en mamma som mår dåligt 100% av tiden.... Försöker finna styrka i den tanken. Och hoppas på att sambon kommer steppa upp om han väl blir ensam - för att han måste. Innan vi träffades hade han en välstädad lägenhet och tvättade kläder ofta, men med åren är det som att han glömt helt hur man gör, men jag vet ju att han kan innerst inne, men han är för lat och egenkär helt enkelt, så det är väl fantastiskt skönt att lassa över även det på mig.... ????.

Jag längtar också efter någon som faktiskt innerligt bryr sig om mig och vill vara med mig. Någon som ser glädje i livet och vill uppleva saker utanför dörren med mig. En vän till mig beklagade sig över sin sambo för ett tag sedan och då berättade jag lite hur vi har det och att jag förstår känslorna hon har. Tillslut sa hon att hon kanske har det bättre än hon tror ändå, att hon trots allt har en sambo som ger henne och barnen omtanke och omsorg, trots att han är bekväm och egoistisk ibland. Slutade med att jag fick ett tack..... Att min misär kunde hjälpa nån iaf.... ????. Ååååh, bara att få uppleva lite omsorg kände jag en sån längtan till - att han kunde förbereda mat i kylen åt dem när han skulle iväg - bara en sån liiiten tanke fyller mig med sån längtan efter att få uppleva något liknande. Om jag stannar kommer jag åtminstone med säkerhet aldrig få uppleva det....