Till er som lever i öppet förhållande

Jag och min man har sedan något år en öppen relation och jag är förundrad över hur befriande det är. Ingen utav oss har svartsjuketendenser och vi har en djup, trygg och fantastisk relation. 

Just nu är det bara min man som träffar någon annan och jag känner ibland att vår relation har bara vunnit på "öppenheten". Jag känner ingen svartsjuka alls, men är lite avundsjuk ibland :P

Jag avskyr dejtande och även om jag är sugen på att också få testa på, känner jag själv att det inte är värt mödan (är en ganska osocial person) så det är enbart pga min "ovilja/lathet/feghet" som jag inte träffar någon.

Ni som har längre erfarenhet av detta, har ni upplevt det som besvärligt när det blivit ojämt, dvs att ena parten träffar andra medan den andre inte gör det? 

Tycker ni det är skillnad på om det handlar mest om sex eller förälskelse? 

Hur mycket berättar ni för varandra om era andra relationer? Både maken och jag ser vårt förhållande som det primära, och vi är väldigt öppna och ärliga med varandra, vilket jag antar är en förutsättning för vilket förhållande som helst.

Jag kan tycka det är lite jobbigt med en del människors reaktioner när vårt förhållande kommer på tal. En del blir förfärade, andra blir genast domedagsprofeter och tror att han kommer lämna mig för den andra. Som om vi inte är mogna och kommunicerande personer!
Hade jag inte varit så trygg i vår relation hade det varit fasansfullt! Jag förstår helt och hållet om par vill vara monogama, det är deras beslut, men varför är det så svårt för dom att tänka sig de positiva bitarna?

Är det någon som vill dela med sig av sina erfarenheter skulle jag bli glad! :)