Sorgen i att skiljas

Japp, har varit där. Med barn och allt. Kändes ok att vi skulle separera tills jag skaffat egen lägenhet och flyttat iväg. Då kom den på allvar. Efter det pratades det och ältades till den grad att min bästa kompis sa att om du skulle bli ihop med exet igen, så gör jag slut med dig haha! Jag gick även till en terapeut under en period.

Om jag ska vara ärlig så tog det 1-2 år innan jag var på banan igen. Jag jobbade och saker funkade. Men det tog ett tag innan jag fick tillbaka den där energin.

Men allt löste sig bra tillslut. Mår bra, har bra kontakt med exet och efter ett par år som singel träffade jag en jättehärlig tjej. Vi har hängt i 4år nu.

Hoppas det hjälper en liten bit på vägen =)

Sålänge det inte förekommit våld eller otrohet så bör man kunna finna en väg för att fortsätta och lösa de problem som finns.

Men klart det inte är lätt när man är utsatt och ensam. Hade folk brytt sig så hade man samlats och pratat ut med paret för att få klockorna att ringa att beteendet inte är okej och att man måste skärpa sig. Likt en Intervention.

Men folk bryr sig inte om varandra idag. Så det kan vara svårt.

Tycker det borde vara höga bötesbelopp för skiljsmässa oavsett om man är gift eller inte om man har barn tillsammans. För hur det fungerar idag är inte okej någonstans.

Folk som är singlar och mår dåligt och stöter på kränkningar ute bland det offentliga.. de har ingenstans att "fly" förutom att eventuellt atänga in sig. Men de måste överkomma problemen för att fortsätta med de mest basala. Har man då som 2 pers valt att skaffa barn frivilligt som ofrivilligt så har man ett ansvar tillsammans.

Men att du ts åtminstone kan känna sorgen gör dig till en bättre människa än dagens resterande 50 % som valt att avvika ifrån det gemensamma ansvaret. Beklagar din sorg. Nästa gång får du göra ett bättre val helt enkelt. Eller undvika att ha någon som måste dela ansvaret med dig. (Du blir du som alla andra idag mer eller mindre).

Tror även att folk förringar värdet i att ta ett "sabbatsår" utav varandra men ändå vara låst till ansvaret i en familjerelation samt att gå tillbaka till varandra därefter igen. Alt att den ena partnern tar hand om ungarna i 1 år och att den andra inte får ha lämnat försen den ocksp har tagit hand om ungarna 1 år och därefter ha levt 2 år tillsammans för att sen ta skilsmässosteget helt fullt ut.

Tror det hade kunnat rädda en del familjeband.

Men man väljer idag den enklare vägen och överkommer sina sorger för att bli en ensamstående förstörare på planeten istället. Syftar på att man amtagligen gör mer skada miljömässigt under sitt egoistiska beteende.

Hoppas ni finner tillbaka till varandra en dag pch att din man slutar bete sig som en skit, o säkerligen du med till en viss del.

Det finns troligtvis väldigt starka anledningar till att ni har kommit så här långt i processen att dela på er. En naturlig del är saknad. Den kommer att flåsa dig i nacken ett bra tag. Ta hjälp av psykolog, familj och vänner. Skaffa ett husdjur, börja träna. Kommer det kompensera den förlorade tiden med dina barn? Nej, absolut inte. Men för stunden kommer det lindra såren och du kan bygga upp dig själv och en dag vara väldigt stolt över att kunna visa dina barn att ditt egenvärde är något värt att kriga för. Att vilket beteende som helst inte är okej. Man är sin egen lyckas smed och att visa vad som är okej och inte som förebild för sina barn är fasen A och O som förälder.

Jag skickar all styrka till dig att genomföra detta. Är ni ment to be så kommer ni kunna bli tillsammans igen i framtiden, men nu är det bara känslorna av ensamhet som spökar. Ge det ett år med eget boende, känner du samma sak då så börja kämpa för er två som par igen.

Lycka till!