Jag är i princip identisk med dig jag är i vecka sju och har inga symptom mer än utebliven mens och 1+ på stickan. Jag hade liknande i min förra graviditet förutom att jag hade lite bröstkänning men nu har jag ingenting sånt.
Oroa dig inte i onödan det är säkert ingen fara! Kram
Försök tänka att det är skönt att du slipper må illa med en bebis hemma istället så tänker jag 
Det finns ju ingenting som säger att bara för att du inte har något symtom så har du fått mf/ma.
Så kommer jag nog att känna när jag fått se att det är något som lever därinne. Även om jag vet att det är en ögonblicksbild och att saker kan hända så hade jag kunnat pusta ut lite. Så var det i förra graviditeten. Efter tidigt ultraljud kunde jag putta bort mycket av min oro och fokusera på att vara glad över att vara gravid. Så kan jag få den bekräftelsen så lär jag vara glad över att slippa illamående och att samtidigt ta hand om bebis.
men i helhet försöker jag fokusera på att allt är bra. När har du bf?
Hade mitt första hälsosamtal via telefon idag. Sen första besöket 12/2. Enligt appen har jag bf den 7 september. I min förra graviditet blev jag bara flyttad en dag så då stämde appen rätt bra. Nu får jag väl se för har haft lite olika längd på de få cyklerna jag har hunnit att få sen sonen föddes. Men sista två innan pluset låg på 27-29 dagar och det var det jag hade innan jag blev gravid förra gången.
Nej man kan ju aldrig riktigt andas ut, men sist bestämde jag mig efter kuben att orolig inte skulle få vara min huvudkänsla. Det funkade och jag trillade egentligen bara dit ett par gånger efter det. Sen försöker jag tänka den här gången att jag inte har så mycket att förlora. Med sonen hade vi försökt bli gravida i nästan fyra år och ett missfall då hade nog knäckt mig totalt. Den här graviditeten är inte alls planerad på samma sätt utan mer: blir det så blir det. Jag har inte räknat med ett syskon utan tänkt att sonen är det barnet vi kommer att ha. Allt annat är en bonus. Men.... som du skriver - det är svårt att leva som man lär. Sitter ju här och är orolig så det är lättare sagt än gjort.
Hur många barn har du? Är det andra för dig också?
så roligt att någon annan är med om precis samma sak, man tror man är ensammast i världen haha.
Jag vet! Så ensamt! Det är ju de där första veckorna när man inte berättar för någon heller. Nu är det lättare i och med covid. Inte riktigt lika mycket grejer att ducka för.
Nej jag vet! Jag försöker tänka så - tar det slut kan jag inte göra något åt det. Jag är nog mest rädd för MA och att behöva göra en abort.
Ja..... han är lite av ett mirakelbarn efter massa olika turer och till slut blev han till naturligt precis när vi skulle gå vidare med egenbetalda ivfer. Och blir den här bebisen verklighet är det ännu en mirakelbebis för vi hade inte bestämt oss för att börja försöka utan sa mest att vi slutar skydda oss i december och ser vad som händer. Så hade vi sex en gång typ två dagar innan ägglossning och hux flux var jag gravid.
Men då blir det ju rätt tajt mellan era två också. Hur känns det? Jag är väl inte riktigt vän med att det blir knappt 17 månader mellan men blir det så är jag lyckligast i världen. Haha! Om än lite panikslagen över att palla två små bebisar.
nu ligger jag väl här med trillingar i magen eller nått så jag kommer säkert få äta upp mina ord! Haha.
Hemskt ledsen att läsa det här.. Jag känner med dig <3
Tack! Jag har haft den magkänslan egentligen sen jag plussade. Inte för att det gör saken lättare men kände mig ändå förberedd på något sätt. Hur går det för dig?
Nej men sån fruktansvärd känsla för dig och hela mitt hjärta är hos dig för att den stämde!<3 jo förutom att jag bröt ihop fullständigt av den här tråden så mår jag bra men är väldigt orolig. Varför ska jag klara mig om inte du gjorde det, tänker jag. Men som jag sa och som alla vet så är det ju inget man kan påverka eller göra något åt så man får väl bara sitta i båten och andas. Kram igen <3