• CattisStella

    Orolig för dött foster

    Hejsan alla kloka kvinnor! Jag är gravid med första barnet. Är nu i vecka 10+4 och ska på kub vecka 13+1. Jag gjorde ultraljud i vecka 6+2 och såg då ett fint foster med hjärtaktivitet. Nu till mitt besvär: jag är så fruktansvärt orolig och nervös över att fostret ska vara dött vid nästa ultraljud. Jag försöker att slappna av då jag vet att jag inget kan göra ändå. Jag har varit dum nog att läsa här på fl om alla som upplevt mardrömmen jag oroar mig för. Min önskan nu är att få höra andra som oroat sig men som till slut har fått sina älskade bebisar. Finns det någon därute som känt som jag?

  • Svar på tråden Orolig för dött foster
  • Jag är bara jag

    Ja, jag vågade inte ens göra VUL förrän v.13 med första barnet pga oron och nästan visshet om att barnet dött. Jag hade haft 4 missfall innan och hade noll hopp. Men barn blev det! Glad

    Rent statistiskt är det mycket ovanligt med missfall efter att man sett hjärtat slå så det kanske kan lugna dig lite också.

  • Tooja

    Jag var SJUKT orolig hela min första graviditet, ända fram till dess att bebisen föddes. Hade en person i min närhet vars bebis drabbats av syrebrist i samband med födsel och jag tror att min oro kom därifrån. Jag läste berättelser om folk som förlorat sina barn, såg dokumentärer och trodde nog aldrig att jag skulle föda ett levande barn.

    Efter varje spark kände jag att ?men hon kanske dött nu? och att vänta på nästa kändes ibland lika olidligt som att vänta på ett sms-svar från någon kille man precis träffat och var intresserad av ?men sparka då så att jag vet att du lever?

    När jag var inne på ultraljud hade jag en grej att jag måste ha fina skor, ?för jag vill inte ta emot ett besked om att mitt barn dött i vilka skor som helst.?

    Jag minns tom när vi åkte in till BB, bara två timmar innan bebisen föddes, och vi lämnade Göteborg (jag valde att föda i Varberg) att barnets pappa sa: ?Tänk, nästa gång vi är i Göteborg har vi en bebis med oss? och jag tänkte för mig själv: ?om hon lever ja?.

    Men allt gick så bra och vi fick en frisk dotter. Kan på ett sätt känna att det var så synd att jag inte bara NJÖT av graviditeten utan mest oroade mig. För det är ju så häftigt att vara gravid. Är för övrigt inte orolig som person normalt sett, och jag är inte heller en överdrivet orolig mamma, utan jag är ganska lugn. Är nu gravid igen och är inte alls orolig på samma sätt, nu har jag fullt upp med det barn som jag redan fått :)

    Stort lycka till, allt kommer att gå jättebra!

  • Tooja

    Kan förresten även tillägga att vi inte hade haft svårt att blir gravida (barnet var inte ens planerat) och jag hade aldrig haft några missfall, båda de situationerna kan jag tycka befogar större oro, men jag var alltså orolig ändå :)

  • Jag är bara jag

    Jag var också orolig hela tiden, men jag satte upp delmål. V.22- barnet kan överleva om det föds. V.25- nästan alla barn överlever utan framtida men. V.30- nästan helt lugnt även om det föds då. Sparkarna lugnade mig också. Ta en dag i taget och sluta googla elände!

  • Gameofthrones

    Guu, vad längesen jag hade den känslan med första barnet. =)

    Jag var väldigt orolig med första hur det ska kännas och så. Jag kände mina fosterrörelser väldigt tidigt , tidigare än vanligt. En livlig kille.Jag oroade mig mer när barnet blev större och inte rörde sig så mkt men förstod att bebisar kunde fixera sig i magen och kunde krypa in sig i en skön ställning. kontaktade BVC nga ggr första graviditeten för jag var orolig för jag kände inga rörelser, det blir svårare för barnet och röra sig i magen. 

    Dem senaste 2 graviditerna gick jag bara på rutinkontrollerna. =)

    Jag vet att man blir orolig, försök slappna av, det är inte så lätt första gången när man är nybliven mamma. 

  • Mosokorv

    Jag vet precis hur du känner. Jag hade längtat så efter att få vara gravid och NJUTA av det, men hela tiden sedan jag fick mitt plus har varit en plåga psykiskt. Det har fullständigt slagit över för mig, och familjelivs trådar är en stor bidragande faktor till detta.

    Fram tills jag gjorde ett VUL i vecka 9 var jag övertygad om att jag skulle vara en av alla dom jag läst om som gått på VUL i tron om att de var gravida men istället fick besked om att livmodern var tom, att barnet satt i äggledaren, att barnet var dött etc...

    Hela besöket innan VULet satt jag och nästintill hyperventilerade med gråten i halsen. Tack och lov var jag en av dom som fick besked om att allt såg ut som det skulle för tiden.

    Efter det besöket lugnade jag ner mig lite grann. Jag hade fått besked att allt var lugnt och jag visste också att i och med att hjärtat slog skulle risken för missfall nu vara markant lägre. Men lugnet höll inte i sig länge. Nu är jag istället övertygad om att jag är en av dom jag läst om på familjeliv som fått se hjärtat slå men sedan fått missfall senare eller gått på rutin UL och fått besked om att bebisen var död.

    Det tar verkligen kol på en. Att önska något så mycket att bara tanken på att förlora det gör att man blir fullständigt utom sig av oro.

    Jag är i vecka 13 nu och har knappt njutit en stund hittills. Att symtom börjar lätta nu hjälper ju knappast heller. Söker man på familjeliv är det lika många som skriver att det är normalt som de som skriver att symtomen minskade och senare visade det sig att bebisen dog i samma veva.

  • Anonym4848
    Mosokorv skrev 2021-01-22 14:49:22 följande:

    Jag vet precis hur du känner. Jag hade längtat så efter att få vara gravid och NJUTA av det, men hela tiden sedan jag fick mitt plus har varit en plåga psykiskt. Det har fullständigt slagit över för mig, och familjelivs trådar är en stor bidragande faktor till detta.

    Fram tills jag gjorde ett VUL i vecka 9 var jag övertygad om att jag skulle vara en av alla dom jag läst om som gått på VUL i tron om att de var gravida men istället fick besked om att livmodern var tom, att barnet satt i äggledaren, att barnet var dött etc...

    Hela besöket innan VULet satt jag och nästintill hyperventilerade med gråten i halsen. Tack och lov var jag en av dom som fick besked om att allt såg ut som det skulle för tiden.

    Efter det besöket lugnade jag ner mig lite grann. Jag hade fått besked att allt var lugnt och jag visste också att i och med att hjärtat slog skulle risken för missfall nu vara markant lägre. Men lugnet höll inte i sig länge. Nu är jag istället övertygad om att jag är en av dom jag läst om på familjeliv som fått se hjärtat slå men sedan fått missfall senare eller gått på rutin UL och fått besked om att bebisen var död.

    Det tar verkligen kol på en. Att önska något så mycket att bara tanken på att förlora det gör att man blir fullständigt utom sig av oro.

    Jag är i vecka 13 nu och har knappt njutit en stund hittills. Att symtom börjar lätta nu hjälper ju knappast heller. Söker man på familjeliv är det lika många som skriver att det är normalt som de som skriver att symtomen minskade och senare visade det sig att bebisen dog i samma veva.


    Jag är precis likadan.. v 9+1 idag och första UL på söndag, 99,9% säker på att det kommer vara dött/ofostrig etc, mycket pga det man läser.. :(
  • R84

    Förstår dig helt!! Gravid i v 7+2 med andra barnet. Helt övertygad om att det inte finns något därinne pga väldigt lite symptom. Ska på VUL på måndag och har sån ångest. Jag vet att det inte finns något jag kan göra för att påverka åt ena eller andra hållet men den här ovissheten äter upp mig. När jag var gravid med sonen för 1-1,5 år sen kände jag inte det lika starkt för jag hade kraftiga symptom från start. Klart oron fanns men mådde sjukt illa och det gav en trygghet. Nu har jag nästan inga symptom. Hoppas på ett pickande hjärta och att det kan få mig att känna mig lite tryggare.

  • Mosokorv
    Anonym4848 skrev 2021-01-22 15:06:17 följande:

    Jag är precis likadan.. v 9+1 idag och första UL på söndag, 99,9% säker på att det kommer vara dött/ofostrig etc, mycket pga det man läser.. :(


    Visst är det så. Familjeliv och alla tusen erfarenheter man kan läsa om här är toppen i många sammanhang. Men när det kommer till kvinnor i det här tillståndet gör det mer skada än nytta. Stort lycka till för dig i morgon. Jag hoppas allt är som det ska och att det kommer göra att du mår bättre.
  • Anonym4848
    Mosokorv skrev 2021-01-23 07:59:05 följande:

    Visst är det så. Familjeliv och alla tusen erfarenheter man kan läsa om här är toppen i många sammanhang. Men när det kommer till kvinnor i det här tillståndet gör det mer skada än nytta. Stort lycka till för dig i morgon. Jag hoppas allt är som det ska och att det kommer göra att du mår bättre.


    Tack snälla du, det hoppas jag med.. hoppas detsamma för dig och för oss alla! <3
  • Newrieskye

    Jag tror att alla kan oroa sig ???? Jag mådde inte dåligt men jag var lite orolig hela tiden, räknade aldrig med att allt skulle gå bra. Men det gick jättebra. Alla kontroller var bra men inför varje var jag lite orolig att det inte skulle vara bra längre, var väldigt rädd om mig själv och barnet under graviditeten. Fick en stor, frisk, söt och glad, underbar pojke och han har, peppar peppar, varit hyfsat frisk, glad och social sen dess <3

Svar på tråden Orolig för dött foster