Ni med barn som diagnostiserats med ADHD

Allt det där KAN förstås vara symptom på ADHD, men även på omognad. Det är så med alla ADHD-symptom i princip. Så, man får ju ta hänsyn till åldern och kolla om hon där verkligen ligger efter andra barn i den åldern. Och du måste ju ta upp det med hennes pappa i så fall. Om inte du vågar ta upp det - vem ska annars göra det. 

Jo, jag har två barn med ADHD, men det är svårt att säga ändå. Det hänger också mycket på om barnet upplever svårigheter, om det är värd att utreda. Skolan kan ju märka såna svårigheter, men inte heller alltid. 

Vi har ett barn med diagnostiserad ADHD, och det mesta som du nämner stämmer in. Viktigt att få reda på om det är ADHD eller inte. Kan vara annat som t.ex. dyslexi. Vi har ett annat barn med dyslexi och den stress det skapar och skapat i skolmiljön kan manifestera sig på diverse liknande sätt som du beskriver.

Det kan också vara kombinationer av ADHD och dyslexi, vilket inte alls är ovanligt.

Skolan är vanligtvis dålig på att upptäcka dessa saker I TID och man måste som förälder alt. vårdnadshavare vara väldigt lyhörd och belysa de funderingar man har så fort man misstänker att något kanske inte riktigt stämmer. Och efter det ligga på som bara den så att skolan faktiskt gör det de säger att de ska göra.

Det har varit, och är, en ständig kamp med skolan för att få de rätta utredningarna och det ev. stöd som kan vara nödvändigt för eleven. Tro mig, för vi har fått kämpa som djur.

Den absolut viktigaste faktorn här är TID. Allt tar en sådan OÄNDLIG TID för skolan att börja utreda ev. svårigheter och den ENDA som kommer i kläm är barnet. Det finns INGEN TID att förlora om man misstänker något liknande. Skolan kommer att komma med en massa tankar kring varför det är så att barnet agerar på det sätt hen gör. Detta ör för de har så mycket barn med liknande problematik att de måste lägga mycket tid och resurser på de allra svåraste fallen, men det hjälper ju inte erat barn.

Din sambo måste agera som en vuxen förälder och inte ta illa vid sig när du för detta på tal. Jag upprepar, TIDEN ÄR AV STÖRSTA VIKT i detta läge om man vill ha ett barn som inte det första hen gör är att känna att skolan är pest och pina och med det tappar all lust för skolan.

Man måste göra ALLT för att undvika en sådan situation, och det är när de fortfarande är små som det finns acceptans hos barnet att faktiskt få extra hjälp osv. När de blir äldre så kommer en massa andra faktorer in, så som att saker och ting är skämmiga osv. och då kan man tappa dem på det (att de inte vill gå iväg med hjälplärare osv för att ingen annan i klassen måste göra det osv).

Prata i lugn och ro med pappan och lägg fram dina funderingar och berätta att SKULLE det vara så att barnet har någon svårighet som t.ex. ADHD eller dyslexi (för att ta ett exempel) så finns INGEN tid att förlora med att fundera och ?känna efter? eller att tro att skolan kommer att flagga för detta. De har som sagt fullt upp ändå och flaggar de så är det oftast alldeles för sent, och så har man tappat 2 till 3 år som barnet aldrig kommer att få igen eller komma ikapp.

Lycka till!