Planerar och längtar efter syskon

Jag tycker också att det känns bra att vi alla vart med om samma sak, det är lite lättare att ha sätta sig in i känslan då gällande mf/ma.

Jättesvår sits 3-barnsmamman, när vi fått våran dotter så visste vi ju att vi ville ha ett syskon och hade tänkt starta tidigare än vad vi nu har gjort. Men jag blev erbjuden ett chefsjobb(mitt nuvarande jobb) När vår dotter var lite drygt 1½ år.

Visste att jag nog mest troligt aldrig skulle få den chansen igen, i alla fall inte på samma företag, men som jag våndades hit och dit. Jag gjorde listor med för och nackdelar och kunde typ inte sova förens jag landade i mitt beslut att ta jobbet.

Men nu i skrivandets stund och med en massa hjärnspöken och åldersnojja så vet jag inte om det var rätt beslut, såhär i efterhand så har jag känt att ett jobb är "bara" ett jobb. En familj och barn är så mycket mer viktigt. Visst jag kan inte säga att ekonomiskt har detta påverkat oss positivt massor, och med både fördelar och nackdelar med att vara chef. Men just nu när man är 36(fyller 37 i augusti) och längtan efter ett syskon är så stor så kvittar allt det där med jobbet.

Men jag håller med dig i det du skriver att du ska inte kunna omplaceras om du är föräldraledig. Och om du fortsätter och är föräldraledig så är det ju inte heller säkert att situationen ser likadan ut på din arbetsplats när du väl kommer tillbaka? Då kanske omplaceringar osv inte är aktuellt? Jag tänker det kan ju svänga mycket under ett år.

Vart långt det här  men jag ville bara få ur mig lite vad jag har ångrat, sen är vi alla olika och tänker olika, det ska man ha full respekt för.

Tack :) Min yngsta är född 2017

Ja det är tufft men skönt att ventilera här med flera som kämpar! Jag har aldrig testat det, har faktiskt aldrig testat något husmorsknep jag har alltid levt som vanligt.

Nu kanske ni alla vill vara anonyma men ett tips är att man startar en sluten privat fb grupp lite längre fram eller så, ja där vi kan följas åt och skriva. Det startades en 2017 när jag fick min son och vi är rätt många som fortfarande följs åt :) tycker familjeliv är så krånglig att skiva på haha

Hej !! Här är en till som försöker bli gravid med syskon, vi har försökt sedan sep 20 men min mens vill inte riktigt komma i fas. Jag tog en p-spruta 1:a juni och valde sedan att inte ta nr 2. Jag har haft en mensblödning men den var kortare än vanligt sen har jag haft LH höjningar på CB i tre månader men ingen glad gubbe som indikerar på att det är äggsläpp. Så jag vet inte om jag har haft ÄL eller om kroppen inte vill nu helt enkelt. Förstår eran känsla när man så gärna vill! Jag testar dessutom ihjäl mig vilket inte är så optimalt heller för det mentala ????

Vad jobbigt med jobbsituationen 3-barnsmamman! Ibland så vill jag tro att allt löser sig tillslut. Jag mår inte så bra i min jobbsituation heller. Jag jobbar med ett riskfyllt jobb med farliga ämnen. Fick gå hem på graviditetspenning såfort jag blev gravid med sonen.

Jag är fortfarande mammaledig men dagarna börjar ta slut.. så det hade varit ett drömscenario att bli gravid innan jag går tillbaka till jobbet. För såfort jag blir gravid måste jag gå hem ändå. Det känns så omständigt om jag ska börja jobba och sen behöva säga till chefen 3 veckor senare att jag är gravid liksom.. var så glad när jag blev gravid i december eftersom allt sånt skulle lösa sig då! Nu är det en stress jag inte riktigt blir av med :(

Det är väldigt skönt att kunna skriva av sig angående missfall/ma. Precis som du säger så förstår man inte riktigt förrän man själv gått igenom det och i mitt fall så gör det det väldigt svårt att prata med mina vänner som inte är på samma plats i livet.

Angående vaccin så har jag funderat mycket på det. Jag är för vaccin och vill gärna ta det. Men jag vet inte om jag vågar om jag blir gravid just för att man inte vet om det uppkommer några biverkningar. Min son är född januari 2020 och det är många släktingar han inte träffat än pga pandemin..

Min mormor är 94 år och jag vill så gärna hinna umgås med henne en stund till.. men nu har vi inte träffat henne på ett år. Så om jag fick vaccinet så skulle vi kunna åka och träffa henne.. åh så svårt.

Åh.. jag försöker skriva kommentarer men dom postas inte! Så irriterande. Suttit och skrivit i 5 minuter, så skickas det inte.

Orkar inte skriva om allt, men kortfattat..

Problemet är att jag jobbar med kemikalier och ämnen som är direkt farligt för ett foster och det finns risk för missfall och fosterskador. Så måste gå hem på dagen när jag får reda på att jag är gravid. Känns så dumt att börja jobba och ta mig an arbetsuppgifter för att sedan inte dyka upp nästa dag. Det sätter chefen i en dålig sits tyvärr. Förra gången jag blev gravid så blev det lite jobbigt för dom då min roll var tvungen att tillsättas så fort.

Nej vi kommer inte skola in honom på förskola, vi känner att han är lite för liten och han har aldrig varit ifrån oss. Främst pga Corona. Han har dock träffat som mormor en del. Vi har lyxen att hon kan hjälpa till. Hon är pensionerad förskolelärare, så när jag väl börjar jobba så kan hon vara med honom några timmar.

Hej, får jag vara med här fast jag precis plussat? Känner igen mig så i era berättelser. 

Lite kort:

Vi började försöka bli gravida sommaren 2016. Blev gravid rätt snabbt, men fick mf i vecka 8. Därefter kämpade vi i ett år, vilket var den värsta tiden i mitt liv. Hade totalt tunnelseende, kunde bara tänka på bebisar och att jag inte blev gravid, grät floder och var så nere. När vi försökt i typ tio månader berättade min bästa vän att de skulle försöka "skaffa barn". Hade sån ångest av det, "visste" att hon skulle bli gravid och inte jag. Ett par månader senare kom beskedet, hon var gravid. Strax efter det blev jag också gravid, på tolfte försöket efter mf (vet att många försöker mycket längre, men för mig kändes det evighetslångt). 

Nu är vårt barn 2,5 och jag har precis plussat idag. På andra försöket! Men jag känner mig snarare rädd än glad, det gick så snabbt att jag inte var beredd. Hur ska jag kunna älska någon lika mycket som min första? Det känns som att jag sviker honom genom att få ett syskon som han ska dela uppmärksamheten med. Vet att det är ologiska tankar, men så känner jag.

Tack, det där behövde jag verkligen verkligen höra! Tänk ändå vad mycket stöd och klokskap det finns på familjeliv.

Jag känner mig nojjig nu, tycker inte att mina test blir starkare och har inga symptom. Minns att jag inte fick symptom direkt med förra graviditeten heller, men den infon verkar jag inte kunna ta till mig. Ska nog boka ett tidigt VUL som du skriver Keabro. Men än är det för tidigt för det. Får bara hålla ut och försöka styra bort de värsta tankarna.