• Keabro

    Planerar och längtar efter syskon

    Hänger gärna på! Vi vill också ha ett syskon. Det tog 14 månader att bli gravid med sonen som kom i jan 2020. Så när jag fick tillbaka mensen i september så började vi försöka direkt, dels för att vi ville ha nära och även för att det kan ta tid. Blev förvånad och sååå glad när vi plussade på julafton! Gick in i det nya året överlyckliga.

    Nån vecka senare berättade vår nära släkting att hon var gravid och hon var beräknad bara 3 dagar efter oss. (Vi hade vid det tillfället inte berättat för henne att jag var gravid). Vi blev alltså gravida typ samtidigt. Hon berättade för mig och min sambo och sa ?vi vet inte om vi vill behålla det, vi har försökt att undvika att ligga kring ägglossning men jag måste ha räknat fel.. fan.. vi vet inte om vi vill göra abort?. Bara det gjorde mig ledsen eftersom vi verkligen försökt och önskar över allt i världen att få ett till barn.. sen kom dom dagen efter och sa ?jaja, nu hände detta och vi vill ju ändå ha ett till barn om några år så vi kan lika gärna köra?..

    5 dagar efter att hon berättat så fick jag missfall.. det tog otroligt hårt på mig och det gjorde det värre att dom som funderade på abort nu är med barn fast jag fick missfall .. hemskt av mig jag vet, jag är väldigt glad för deras skull! Men kan inte rå för att jag känner lite avundsjuka och ?varför jag? :(

    Åh förlåt för långt inlägg! Kände verkligen att jag behövde skriva av mig ..

    Efter missfallet så har jag nu äntligen fått ägglossning! Jag fick fast glad gubbe på clearblue ägglossningstest igår! Så vi är jätteglada att vi kan börja försöka igen! Nu är det den långa väntan mellan äl och bim. Hoppas ni alla som önskar ett plus får ett plus! <3

  • Keabro
    Anonym (3-barnsmamman) skrev 2021-02-01 21:11:16 följande:

    Spännande för er som redan är igång! Jag får vänta ett par månader till. Är ok med det yngsta fyller 1 nu i slutet av feb och jag vill hinna jobba lite oxå. Skulle de ta sig på första försöket så hinner jag iaf jobba en termin (lärare).

    Jag förstår dina tankar. Jag fick ma i min första graviditet och var beräknad samtidigt som en av mina närmsta vänner. De va hemskt! Jag orkade inte ha någon kontakt alls på ca 6 månader. De va för smärtsamt att se allt som man själv skulle varit i.

    Så spännande med bim! Tycker dock det är en pina.. blir alltid så nervös och stressad kring bim. Besviken om det inget blev och rädd och orolig om det är plus ????

    Hoppas ni lyckas pricka rätt dagar och att ett frö börjar gro.


    Jag förstår att du inte orkade ha någon kontakt med din vän! Jag har känt exakt likadant.

    Jag har varje månad tagit test alldeles för tidigt och tolkat otydliga test. Den månaden jag blev gravid med sonen så struntade jag i att testa tidigt och väntade tills mensen var försenad 1 vecka! Bara för att jag verkligen inte orkade se ett negativt test igen. Som tur är så var jag gravid då! Så denna månaden ska jag försöka tänka bort bim och fokusera på annat.. kommer mensen så kommer den (blir såklart förkrossad om den gör det) men kommer inte mensen så ska jag vänta några dagar innan jag testar! Hatar negativa test haha
  • Keabro
    ÅJ84 skrev 2021-02-01 21:54:05 följande:

    Nej Keabro, du är inte alls hemsk som tänker så. Jag var i nästan samma sits i mitten av November i v12 när vi fick veta att det blivit MA för oss. Vid Lucia ringer mina brorsdöttrar 6 och 9 år gamla ett videosamtal och viftar glatt att dom ska få ett syskon. Jag började störtböla när jag lagt på, vår bebis skulle ha kommit 1 månad före deras. Sen blev det glöggkväll närmare jul med nära vänner där dom droppar att dom ska ha barn och har Bf dagen efter vårt planerade bf. Jag och min man bara kramade varandras händer hårt under bordet, vi hade ju aldrig berättat för någon. Just där och då den kvällen när vid kom hem så var jag så ledsen och arg jag sa att nu vill jag f*n inte se eller höra att en till människa ska ha barn. Man är absolut glad för deras skull men man har all rätt att känna så som du och jag kände/känner.

    Jag vill bara skicka dig en värmande kram och säga att jag hoppas att det är vår tur snart! *kram*


    Tack snälla du <3

    När jag och min man bestämde oss för att börja försöka så tog det sig inte och vi visste att det kunde ta lite tid så vi var inte allt för ledsna första månanderna.

    När sen min syster berättade att hon var gravid så blev vi glada för hennes skull och hoppades att det var våran tur snart..

    Det gick nån vecka, så var vi ute på restaurang hela familjen och när vi fick in dessertmenyn så ramlade det ut en ultraljudsbild och vi alla blev förvånade och sa att *men vi vet ju redan att ni är med barn?*

    Då räcker min bror och hans flickvän upp handen och säger att det är deras ultraljud och att dom också ska ha barn. Alla blev glada och tjoade och hurrade men jag fick en klump i halsen och tårarna började trycka bakom ögonen så jag var tvungen att ursäkta mig och gå till badrummet och andas lite..

    Mina syskons barn var beräknade samma vecka (barnen föddes med en dag emellan). När barnen föddes så hade vi inte lyckats att bli gravida än..

    och vår nära släkting (som nu är gravid och funderade på abort) berättade att dom funderade på att skaffa barn, dom kom 2 månader senare och berättade att dom var gravida. Vi hade inte lyckats då heller..

    Någon vecka efter det så ska vi på en julkonsert hela familjen. I bilen påväg dit så får jag mens. Jag började storgråta och allt kändes hopplöst. Ville åka hem igen.. men vi hade betalat för biljetterna så vi åkte dit och tänkte att det kunde vara bra att tänka på annat. Vi skulle köpa lite snacks innan och alla samlades. Då berättar min bror att dom väntar andra barnet!

    Jag kunde knappt kolla på min brors flickvän under hela kvällen...

    att under tiden vi försökte så fick dom inte bara ett barn, utan två.. det tog hårt..

    Som tur är så blev vi gravida 4 månader efter det, så vi var gravida när deras barn föddes. Men känslan av att *alla andra lyckas men inte vi* var påtaglig.

    Vi var så otroligt glada nu i december när vi blev gravida igen och när vi fick missfallet var det mitt första missfall. Det får mig att undra varför vi som önskar barn över allt annat har så j*vla svårt att få barn..

    Tack snälla för ditt meddelande att jag inte är ensam om mina känslor. Jag känner mig väldigt ensam då alla mina nära har så lätt att få barn och ingen riktigt förstår mina känslor. Det gör att jag inte vill prata om det med någon annan än mannen.. och han vill oftast fokusera framåt och inte prata om det jobbiga..

    Stor kram tillbaka!
  • Keabro

    Vad jobbigt med jobbsituationen 3-barnsmamman! Ibland så vill jag tro att allt löser sig tillslut. Jag mår inte så bra i min jobbsituation heller. Jag jobbar med ett riskfyllt jobb med farliga ämnen. Fick gå hem på graviditetspenning såfort jag blev gravid med sonen.

    Jag är fortfarande mammaledig men dagarna börjar ta slut.. så det hade varit ett drömscenario att bli gravid innan jag går tillbaka till jobbet. För såfort jag blir gravid måste jag gå hem ändå. Det känns så omständigt om jag ska börja jobba och sen behöva säga till chefen 3 veckor senare att jag är gravid liksom.. var så glad när jag blev gravid i december eftersom allt sånt skulle lösa sig då! Nu är det en stress jag inte riktigt blir av med :(

  • Keabro
    ÅJ84 skrev 2021-02-03 07:54:53 följande:

    Verkar som att min mens kommer börja idag

    Känner mig tom, vill bara att min man ska komma hem han har jobbat borta 3 dagar hade behövt honom nu.


    Åh, jag vet exakt hur det känns.. gör saker som får dig att må bra. Är något gott, ta ett bad och lyssna på en bra ljudbok om du har möjlighet.

    Snart är din man hemma igen och snart är det eran tur att få ett plus! *kramar*
  • Keabro
    Anonym (3-barnsmamman) skrev 2021-02-03 15:06:37 följande:

    Jag tycker oxå det är skönt när flera man pratar med gått igenom missfall/ma. De går inte föreställa sig hur det känns om man inte vart där själv.

    Då hade du lite samma dilemma som jag. Man vet ju aldrig innan vad som bli rätt val. Jag har dock samma lön oavsett vad så där spelar de ingen roll. Dock måste jag ta bilen om jag blir placerad på annan skola vilket kostar en del med bränsle osv. Men de får jag ta då isf. Är ändå i valet och kvalet. Jag är ju "bara" 33 år ( fyller 34 i höst). Så ena stunden tänker jag vi väntar lite. Har ju ändå tre liksom så de har ju ändå syskon. Men samtidigt så vill jag nog ha en till i nära ålder till vår yngsta. Är två år mellan mina stora och de har sådan glädje av varandra. Plus att jag är rädd att de inte ska funka om vi väntar..

    En annan sak, hur tänker ni kring vaccinet? De slog mig oxå häromdagen.

    Tråkigt med mensen ;( men bara ta nya tag. Blev ni gravida fort med första?


    Det är väldigt skönt att kunna skriva av sig angående missfall/ma. Precis som du säger så förstår man inte riktigt förrän man själv gått igenom det och i mitt fall så gör det det väldigt svårt att prata med mina vänner som inte är på samma plats i livet.

    Angående vaccin så har jag funderat mycket på det. Jag är för vaccin och vill gärna ta det. Men jag vet inte om jag vågar om jag blir gravid just för att man inte vet om det uppkommer några biverkningar. Min son är född januari 2020 och det är många släktingar han inte träffat än pga pandemin..

    Min mormor är 94 år och jag vill så gärna hinna umgås med henne en stund till.. men nu har vi inte träffat henne på ett år. Så om jag fick vaccinet så skulle vi kunna åka och träffa henne.. åh så svårt.
  • Keabro
    Anonym (3-barnsmamman) skrev 2021-02-03 20:09:23 följande:

    Då är ju våra små ganska jämngamla, min yngsta fyller 1 år i slutet av februari. Jobbigt med jobbet, men tänker att skulle det bli att du hinner börja jobba och sen får gå hem typ direkt så blir de nog bra ändå. Man styr ju inte över allt. När är tanken att börja jobba? Ska ni skola in lillkillen på förskolan då eller ska pappan vara hemma?


    Åh.. jag försöker skriva kommentarer men dom postas inte! Så irriterande. Suttit och skrivit i 5 minuter, så skickas det inte.

    Orkar inte skriva om allt, men kortfattat..

    Problemet är att jag jobbar med kemikalier och ämnen som är direkt farligt för ett foster och det finns risk för missfall och fosterskador. Så måste gå hem på dagen när jag får reda på att jag är gravid. Känns så dumt att börja jobba och ta mig an arbetsuppgifter för att sedan inte dyka upp nästa dag. Det sätter chefen i en dålig sits tyvärr. Förra gången jag blev gravid så blev det lite jobbigt för dom då min roll var tvungen att tillsättas så fort.

    Nej vi kommer inte skola in honom på förskola, vi känner att han är lite för liten och han har aldrig varit ifrån oss. Främst pga Corona. Han har dock träffat som mormor en del. Vi har lyxen att hon kan hjälpa till. Hon är pensionerad förskolelärare, så när jag väl börjar jobba så kan hon vara med honom några timmar.
  • Keabro
    MaTik skrev 2021-02-08 10:33:56 följande:

    Hej, får jag vara med här fast jag precis plussat? Känner igen mig så i era berättelser. 

    Lite kort:

    Vi började försöka bli gravida sommaren 2016. Blev gravid rätt snabbt, men fick mf i vecka 8. Därefter kämpade vi i ett år, vilket var den värsta tiden i mitt liv. Hade totalt tunnelseende, kunde bara tänka på bebisar och att jag inte blev gravid, grät floder och var så nere. När vi försökt i typ tio månader berättade min bästa vän att de skulle försöka "skaffa barn". Hade sån ångest av det, "visste" att hon skulle bli gravid och inte jag. Ett par månader senare kom beskedet, hon var gravid. Strax efter det blev jag också gravid, på tolfte försöket efter mf (vet att många försöker mycket längre, men för mig kändes det evighetslångt). 

    Nu är vårt barn 2,5 och jag har precis plussat idag. På andra försöket! Men jag känner mig snarare rädd än glad, det gick så snabbt att jag inte var beredd. Hur ska jag kunna älska någon lika mycket som min första? Det känns som att jag sviker honom genom att få ett syskon som han ska dela uppmärksamheten med. Vet att det är ologiska tankar, men så känner jag.


    Det är klart du får, välkommen och STORT GRATTIS!

    Det är ibland skönt att skriva av sig med människor som gått igenom liknande situationer. När man försöker bli gravid känns 2 veckor som en evighet, så tolv försök är en evighet.

    Jag förstår dig precis. Jag blev gravid nu i december på ?bara? 4e försöket. Och jag var livrädd, kände knappt någon glädje och tänkte att det var för bra för att vara sant. Tyvärr var det för bra för att vara sant och jag fick missfall i januari. Men känslan när jag precis plussat var inte alls samma starka lycka jag kände när jag plussade med sonen.
  • Keabro

    Citationstecken blir frågetecken när jag postar en kommentar, av någon anledning.. Så ni vet.

  • Keabro
    MaTik skrev 2021-02-09 14:24:18 följande:

    Precis! När jag plussade förra gången efter allt kämpande och alla tårar så var jag så lycklig! Nu känner jag mig mest rädd. Jag hade räknat med ett års kamp igen, och så bara funkade det direkt. Går bara och väntar mig ett missfall nu, känns som att jag inte "förtjänat" det, eller hur man ska säga. Helt ologiska tankar.  


    Det där var exakt mina tankar, när jag sen fick missfall så blev känslan av att jag inte förtjänar det extra stark. Som att jag är inte värd att få bli gravid på en gång. Jag vet ju att det inte är sant, men ändå tänker man så.

    Jag hoppas med allt jag har att erat lilla mirakel får stanna! <3

    Ett tips är att boka ett tidigt ultraljud om ni har möjlighet. Det stillade min oro när jag var gravid med sonen. Efter att ha sett ett tickande hjärta så lugnade jag ner mig otroligt mycket :)
Svar på tråden Planerar och längtar efter syskon