Skolplikten.

Som du säger, föräldrarna är ansvariga.

Varför har de ?struntat i det??

Det är kommunen, sociala myndigheter som ska se till att barnen får skolgång

I första hand är det ju barnets rättighet att få utbildning så man klarar vuxenlivet

Man får kämpa enormt mycket mot skolan om de börjar se ens barn som ett problem. De vill bara bli av med barnet i det läget, Jag höll på att totalt gå in i väggen när mitt barn mådde dåligt av skolan. Skolan bara skyllde allt på barnet, att barnet inte klarade av att anpassa sig till skolan. Möte efter möte där de klagade på barnet och sen frågade vad barnet ville. Som förälder var det extremt svårt att få dem att vända på sitt synsätt och försöka få dem att se barnets resurser istället. Jag kan förstå om det finns föräldrar som inte orkar faktiskt. Men då borde soc kliva in och ta striden...fast det kanske de inte alltid gör. Att få skolan att göra nåt som barnet behövde var som att hacka sönder ett stenblock med en nagelfil typ. Vi hade aldrig kontakt med soc.

Jag kunde inte jobba heltid under flera år då det var så många möten och samtal och jag mådde uselt.-. Jag gjorde också massor av research för att kunna stötta mitt barn. Gick i terapi själv för att orka. Grät ofta. Men varje dag kände jag ändå att jag orkar en dag till för mitt barn. Jag blev sjukt sliten på kuppen, numera tror folk att jag är fem år äldre än jag är...förr var det tvärtom.

Barnet mådde så dåligt att hen slutade växa under ett år och fick en depression. Det tog flera år att få in barnet hos Bup med, så även där behövde jag kämpa. Problemet var att barnet inte var självmordsbenäget...

Nej alltså jag förstår om det finns föräldrar som ger upp. Tyvärr.

Har du hela bilden?

Har barnet en diagnos? 

Det finns ofta en anledning till att barnet i klarar att gå i skolan.

Verkar konstigt att inte skola och soc gjort något om det bara är för att föräldrarna inte låter barnet gå till skolan.

Du måste berätta mer om familjen för att man ska kunna förstå varför det har blivit som det blivit.

Skolorna anmäler om barn inte kommer till skolan, har barnet däremot problem involveras soc och bup och man försöker hjälpa barnet på olika sätt.

Om föräldrarna bara inte tar barnet till skolan brukar ju flera brister finnas i föräldraskapet och det också upptäckas och anmälas på olika sätt.

Det måste finnas mer bakom.

Skolgången, skolplikten är ett gemensamt ansvar mellan hemmet och samhället, dvs skolan och i förlängningen andra myndigheter.

Ofta när barn blir hemmasittare och inte klarar skolan ligger det någon funktionsskillnad bakom och förstås ett misslyckande från oss alla att skapa förutsättning för barnet att vara i skolan.

Du skriver att i det idetta specifika fall handlar om okapabla föräldrar som tycker att barnet är värdelöst. Om samhället missat att uppmärksamma detta är det förstås en brist hos samhället (både medmänniskor och institutioner) förutom de brister som du redan känner till finns hos föräldrarna.

Du skriver ju att föräldrarna tycker att barnet är värdelöst och brister även på annat sätt (än skolgången). Om det srämmer och socialen inte blivit inkopplad och "arbetat" med familjen så är det förstås ett stort misslyckande från samhället.

Är barnet vuxet nu?

Det är väldigt svårt med sådana situationer. Har själv haft hemmasittande barn (npf-diagnos och skolgång som inte fungerande och där skolan inte gjorde "rätt" saker). Arbetar själv som specialpedagog så jag var på dem som en uv om saker de borde göra men just den skolan förmådde inte. Blev orosanmälningar runt detta men Soc kunde konstatera att vi föräldrar var de som drev på och gjorde allt man skulle medan skolan stod sig ganska slätt (det var skolan som anmälde). Vi hade stöd från BUP, föräldrastöd osv. Vi hade allt som samhället kan erbjuda, ändå mådde barnet dåligt och hela högstadiet gick åt skogen. Mitt barn gick ut med 0 betyg! Ett riktigt nederlag för den skolan. 

Just för att jag jobbar inom skolan själv så vet jag ändå hur svårt det här är, även om jag tycker de kunde ha arbetat på ett lite bättre sätt. 

Vad jag menar med min text är att för vissa elever så tar tiden slut, man går ut 9an och det kan se ut som att "ingen gjorde något", även om det gjordes massor av försök med olika saker.  (min son mår idag toppen och läser på folkhögskola och han trivs bättre än han någonsin gjort i skolan). 

Vad gör den här personen nu TS? Barn som gått ut åk 9 utan betyg och sen ska gå gymnasiet får ju läsa på IM, för att göra färdigt sina grundskolebetyg. 

Ok men om du har hela bilden kan du inte berätta då om barnet har någon diagnos som npf?

Vad har skolan gjort?

Vad har soc och bup gjort?

Har föräldrarna gjort något för att få barnet till skolan men givit upp?

Hur gammal var barnet när det inte längre gick till skolan, utgår ifrån att barnet började i skolan åtminstone i lågstadiet, så när började det med att barnet inte gick till skolan?

Var det barnet som inte vill och föräldrarna gav upp eller menar du att föräldrarna bara struntade att ta barnet till skolan?

Är du vän eller släkt till familjen så du har hela bilden? har du försökt prata med föräldrarna om varför det blev så här med barnet och vad dom har gjort eller inte gjort? Om du känner dom väl, kunde du ha gjort något för att hjälpa till?

Som sagt de flesta hemmasittare har en diagnos npf eller ångest, panik, fobier eller liknande eller blivit utsatta för mobbing.

Även om föräldrarna brister så har ju även skola och soc mfl ansvar för barnet.

Föräldrar har ju ansvar för sina barn och om föräldrarna fallerar har samhället ett ansvar att gå in för att stötta barnet.

Gällande skolplikten (om man bortser från andra aspekter som du lyft) har vårdnadshavaren ett ansvar, skolans huvudman har ett ansvar och barnets hemkommun har ett ansvar. Skolplikten är alltså ett delat ansvar.

Om du med ansvar här menar vem som gjort det största felet i det specifika fallet är det förstås omöjligt att svara på det utan att saken utreds.

Då kanske man ändå kan se det som att det löst sig, även om personen inte har alla formella betyg? 

Om personen vill så får hen läsa på komvux. Folkhögskola står ju också till buds, finns ingen åldergräns uppåt. 

Så kan det ju tyvärr bli när man inte får hemskola och det inte finns läroplikt. Foräldrarna skulle sagt de inte vill att barnet ska lära sig om evolutionen, då skulle det blivit fart på socinstanserna och fallet skulle med stor sannolikhet prioriterats näst under självmordsbenägenhetsfallen. Att bara må dåligt har tydligen ingen prioritet.

Men nu är ju barnet vuxen och har alla mojligheter i världen att ta igen sin utbildning om han/hon vill, Sverige är unikt i den aspekten. Men det verkar ju vara du som har problem med detta, inte den det handlar om?

Du säger själv: Personen vill inte plugga. Och hen är vuxen. Så det är ju upp till personen själv? 

Jag vet av egen erfarenhet, och av andra som jag känner, att det händer att barn som har fått ALLT det där, som har fått bra förebilder, ändå har det precis så som du beskriver. Oftast har de i alla fall avslutat grundskolan. Okej. Men du verkar tro att allt hänger på föräldrarna. Och det gör det inte. Det finns individer - allra oftast har de då något NPF - som envisas med att inte göra klart skolan, oavsett hur mycket hjälp de får. Jag vet, för jag jobbar med såna. 

Föräldrarnas förebild och insatser spelar förstås en roll. Men det är inte allt. Det är ganska mycket annat också. T.ex. att barnet inte orkar. Och körkort? Jag tjatar på mina tre vuxna barn som alla är över 25, de har inte heller tagit körkort än. Jag tror att det har förändrats, det är inte så längre att man bara tar det direkt. Kanske väntar de på självkörande bilar. 

Allt det där låter ändå som enskilda intryck, utan djupare insyn i deras situation. Varför blandar du i dig? Barnen är vuxna och kan göra som de vill nu.

Ja, enskilda intryck från hela familjen och släkten, grannar, f.d. vänner, arbetsgivare (!) etc etc... Och framförallt deras barn.

Varför jag blandar mig i?! Hade inte du blandat dig i menar du? Har du tänkt på att detta kan vara mitt barnbarn?

Om det är ditt barnbarn så är jag väldigt förvånad att du inte lyckades bättre med ditt barn. Man kan knappast svartmåla sitt barn utan att svartmåla sig själv.

"Inte heller blir det lättare av att ett yngre syskon är klar med sin utbildning på avancerad nivå om ett par år."

Hur menar du här?

Har alltså syskonet gått i skola och klarat det utan problem trots att du säger att föräldrarna är värdelösa.

Hur kommer det sig att ett barn gått i skolan och tom snart är klar med en avancerad utbildning?

Har dom behandlat syskonen olika?

om en inte klarar att gå i skolan men syskonet blir högutbildad verkar det ju mer som om barnet (nu vuxen) har haft något problem eller diagnos eller liknande för du skrev ju också att barnet inte ville gå i skolan, men syskonet ville alltså?

Då verkar det ju inte vara föräldrarna som gjort något så att barnet inte ville gå i skolan.

Hur menar du att föräldrarna är värdelösa? har dom inte försökt att få i väg barnet till skolan menar du?

Du kommenterade inte på mitt andra inlägg där jag skrev att du kan anmäla till kommunen, eller skolinspektionen om du vill ha en djupare granskning av hur man hanterar detta i din kommun, men det var väl för "jobbigt" för dig kanske. 

Jag tipsade också om Komvux och Folkhögskola.  Det finns superkul och bra utbildningar på folkhögskola, de tar INTE sex år! Du verkar tyvärr mest ute efter att få gnälla men inte så sugen på att faktiskt ta till dig information som skulle kunna hjälpa den person du skriver om.  

När man inte gått ut med grundskolebetygen så är Folkhögskolan ett helt annat system som i många fall fungerar bättre för den typen av personer där skolan inte fungerade så bra, och man får inte betyg enligt det vanliga systemet. Många har inte så bra koll på det (som tex du), men tar man reda på, så kan det bli som en helt ny värld. De flesta folkhögskolor har ansökningnstid mars/april så sätt dig nu och läs på Folkhögskola.nu. Där söker du/ni reda på de skolor som INTE kräver att man har grundskolebetyg - detta kan vara räddningen för den personen.  Jag har själv en vuxen son som nu läser på en folkhögskola (han hade inga betyg alls från högstadiet). Han trivs som fisken i vatten, det går jättebra och han mår väldigt bra av att gå där. Vill du på riktigt hjälpa personen så tror jag att det här är rätt väg att gå. Fortsätter personen säga att den "inte vill plugga" - ja då får hen nog faktiskt lite skylla sig själv. Kanske vill hen inte plugga förrän den står utan jobb, men då är det så.