Skolplikten.

Man får kämpa enormt mycket mot skolan om de börjar se ens barn som ett problem. De vill bara bli av med barnet i det läget, Jag höll på att totalt gå in i väggen när mitt barn mådde dåligt av skolan. Skolan bara skyllde allt på barnet, att barnet inte klarade av att anpassa sig till skolan. Möte efter möte där de klagade på barnet och sen frågade vad barnet ville. Som förälder var det extremt svårt att få dem att vända på sitt synsätt och försöka få dem att se barnets resurser istället. Jag kan förstå om det finns föräldrar som inte orkar faktiskt. Men då borde soc kliva in och ta striden...fast det kanske de inte alltid gör. Att få skolan att göra nåt som barnet behövde var som att hacka sönder ett stenblock med en nagelfil typ. Vi hade aldrig kontakt med soc.

Jag kunde inte jobba heltid under flera år då det var så många möten och samtal och jag mådde uselt.-. Jag gjorde också massor av research för att kunna stötta mitt barn. Gick i terapi själv för att orka. Grät ofta. Men varje dag kände jag ändå att jag orkar en dag till för mitt barn. Jag blev sjukt sliten på kuppen, numera tror folk att jag är fem år äldre än jag är...förr var det tvärtom.

Barnet mådde så dåligt att hen slutade växa under ett år och fick en depression. Det tog flera år att få in barnet hos Bup med, så även där behövde jag kämpa. Problemet var att barnet inte var självmordsbenäget...

Nej alltså jag förstår om det finns föräldrar som ger upp. Tyvärr.