Otrohet?

Nej, konfrontera aldrig innan du själv skaffat dig så mycket information och fakta som möjligt.
Om du nu vill ha informationen?

Om man frågar/konfronterar, och därmed automatiskt ber om ett nekande svar, oavsett om ja eller nej är det rätta svaret, så blir det väldigt mycket svårare att någonsin få fram sanningen.
Till slut kanske man tvingas nöja sig med detta nej men man kommer aldrig någonsin veta om det rätta svaret var ja eller nej.

Om TS information i tråden stämmer med verkligheten så finns det alla anledningar tro att det pågår något skumt. Och uppenbar risk att det är värre än så...

Om nu inte TS har ändrad sig helt i sitt senaste inlägg..?

Nej, mitt råd är att inte varna om att man är misstänksam.
Jag förstår hur du menar och du kan absolut ha en poäng i det.
Men att sända ut en sådan tydlig varning innebär att man berättar att man är misstänksam, partnern börjar då genast tänka på försvar och bortförklaringar,  och då menar jag att möjligheten få fram sann information minskar väldigt mycket.
Sänd inte ut någon som helst varning innan man har fått fram så mycket information som möjligt.

Vissa råd och inlägg i tråden verkar mest vara för att läsaren i tråden önskar sig något smaskigt att läsa om men mindre viktig att försöka komma med förståelse och med bästa möjliga råd till TS i en extremt svår situation i livet.

TS: Jag tycker att du har gjort väldigt mycket rätt så här långt.
Jag känner igen mig i ditt tillvägagångssätt och ditt sätt att ta hand om denna extremt tråkiga situation i livet.
Jag skulle också skyndsamt välja att ägna mig åt det praktiska och att skaffa mig själv information och beslutsunderlag.

För mig handlar det inte så mycket om att skaffa bevis för att får partnern att erkänna utan för mig är det viktigaste att jag skaffar mig egen information för att få ett så bra underlag som möjligt för att jag ska kunna bilda mig en egen uppfattning om vilka beslut jag ska välja att ta.
Detta oavsett vilken respons jag får av min partner.

Vissa verkar tro att det är en trolltråd. Må så vara i så fall för jag tycker ändå tråden kan vara relevant och flera av svaren är intressanta.

När jag själv en gång för rätt länge sedan befann mig i en situation som bl a handlade om otrohet så googlade jag runt lite på nätet och hittade flera hänvisningar till FL.
Det var min första kontakt överhuvudtaget med FL och jag hittade snabbt och enkelt för mig intressant info i flera trådar och jag började direkt att skriva i en egen tråd och fick ett vettigt utbyte i flera fall. 
De som mest pratade strunt, ältade sina egna personliga problem, kvinnor som alltid skyllde på mannen eller sådana som gottade sig i min olycka var ändå ganska enkla sortera bort i ett ögonblick.

Vid en tidigare relation fattade jag misstankar.
Gjorde felet och frågade omgående och misstänkte att jag självfallet inte fick ett ärligt svar.
Tog ett steg tillbaka, invaggade i falsk trygghet och "spionerade". Fick tillräckligt tydliga indikationer men inga 100% bevis. Väntade och avstod från att konfrontera. Ordnade sedan aktivt så att hon fick flera enkla möjligheter att träffa den andre när jag officiellt var bortrest.
Jag hade då ganska god kontroll och bra möjligheter när jag själv s a s hade ordnat träffarna. Lyckades bl a skaffa portkod till hans bostadsrättsförening. Lyssnade och lyckades spela in deras möte och nästa gång hade jag bättre mikrofon och lyckades spela in deras samlagsljud. Valde ändå att inte konfrontera i ögonblicket men ägnade mig åt förberedelser och började med det praktiska.
Bl a spionerade jag flera gånger vid hennes kvällskurs utan att få fler bevis men så en dag kom hon ut redan efter en kvart, trots att kurskvällen brukade vara 2,5 tim. Strax dök han upp och de gick mot hans bil men stannade på en avskild plats där jag osedd kunde ta mig mycket nära dem och efter en stunds allt hetare hångel så kunde jag smyga fram mycket nära dem för att stående alldeles intill dem sakligt och lugnt presentera mig.
Detta avslöjande på bar gärning gjorde att hon verkligen blev djupt chockad och jag inte behövde diskutera särskilt mycket.

Dock var det starten på långa rader av lögner och bortförklaringar. Bl a att allt egentligen var mitt fel, vårt dåliga förhållande var mitt fel och dessutom att inget hade egentligen hänt, de hade ju bara vid ett tillfälle kysst varandra.
Senare ångrade hon sig mycket djupt, påstod sig vara beredd göra precis allt för att bli förlåten och ville lappa ihop allt, bl a för barnens skull. Det var massor av gråt och tandagnisslan, djup och ärlig ånger. Hon engagerade bl a sina föräldrar för att övertyga mig att hon ångrade sig och att allt skulle bli bra. Hennes mamma var absolut 100% säker att dottern i vart fall inte hade legat med den andre.
Jag bad henne sedan att som ett första steg till slut berätta allt på ett 100% ärligt sätt. Hon fick förbereda sig och vid egen vald tidpunkt bjuda in mig till samtalet och lägga alla korten på bordet. Hon bedyrade att det var mig hon älskade. Sedan fick jag höra fler omfattande förklaringar till vad som varit dåligt i vårt förhållande, hon erkände att hon måste ändra på sig, erkände att hon befann sig i en ålderskris, hon föreslog egen terapi och parterapi och avgav många seriösa och väldigt goda löften, som jag faktiskt tror att hon då menade. Återigen massor av äkta hjärtskärande gråt och att hon upprepat bad om förlåtelse.
Hon erkände att hon gått alldeles får långt med den andra mannen. Men hon vidhöll att de bara hade pratat, varit bra stöd för varandra, erkände att vissa känslor hade blivit väckta, att saker kanske skulle ha kunnat hända och det hade kunnat gå längre om jag inte så påpassligt hade råkat avslöjat dem just den där första kvällen när något kunde ha varit på väg att hända mellan dem. Nu efteråt var hon så glad och tacksam att jag hade kommit vid precis rätt tillfälle för att sätta stopp innan det hade hänt något allvarligare mellan dem. Hon hade varit förblindad. Avslöjandet hade varit en chock för henne men nu var hon så tacksam att hon fått upp ögonen, att jag hade avslöjat dem i tid och att allt fick ett slut innan det gått för långt.
Jag gav henne ännu en chans att vara helt ärlig och att jag verkligen behövde att hon berättade precis allt, även jobbiga saker måste hon berätta om hon ville börja återuppbygga förtroendet. Oavsett hur sårande det kunde vara så måste jag få veta hela sanningen. Hon intygade återigen, och faktiskt mycket trovärdigt, att hon nu äntligen berättat precis allt och hon upprepade ungefär samma historia och ännu mera hjärtskärande gråt, bedyrade sin kärlek och bad om förlåtelse.
Jag bad att få fundera en minut i tystnad.
Jag kände ganska snabbt att jag faktiskt hade bestämt mig. Valde då att lägga de viktigaste av mina fakta på bordet, hon blev chockad igen och försökte återigen neka till att ha legat med honom. Då kände jag att alla anständiga gränser sedan länge var passerade, det sista förnekandet var droppen, och jag valde då att spela upp några mycket talande avsnitt av mina ljudinspelningar och sade att sista ordet var sagt och jag ville inte säga eller höra ett enda ord till. Så blev det.
Hon gjorde vissa försök att manipulera vårt uppbrott och blandade in sina föräldrar och tillsammans med dem fortsatte hon skylla på mig. Då sade jag att ett enda ord till så tvingade hon mig att spela upp mina ljudinspelningar för hennes föräldrar. Men då ordnade sig allt till det bästa och så har det sedan fortsatt. Senare hade vi ett ok förhållande och vi tog hand om våra gemensamma barn på ett mycket bra sätt. Även hennes föräldrar började "gilla" mig igen.

Jag är övertygad att hon verkligen ångrade sig djupt och att hon inom sig själv dömde sig själv extremt hårt. Hon var säkerligen helt övertygad att hon gjorde oss alla en god gärning när hon medvetet valde att förtiga de värsta detaljerna. Kanske ångrade hon sig och förteg dem så hårt och starkt, kanske hade hon så stort behov av att skydda sig själv från den bittra sanningen, så hon inom sig själv sorterade bort de värsta detaljerna som att de inte ens hade hänt?

I en svår situation i livet var jag ändå glad över att kunna vara helt säker i mitt eget beslut. Utan bra egen info finns chans att hon hade lyckats övertyga mig att egentligen hade nog ingenting allvarligt hänt.

Jag tycker det är tråkigt av dig att vara fördömande och att du uttrycker dig så det kan uppfattas förklenande.
Som flera i tråden så har jag erfarenhet från båda sidor, och det är absolut ingen lätt situation. Vare sig den ena eller den andra.
Om du vill har du alla chanser att ge stöd i stället för att vara dömande.

Glöm inte att det har beskrivits flera gånger här på FL att de flesta förhållanden överlever en otrohet.
Även att otrohet är mera vanligt förekommande än vad många vill tro.
Den som är otrogen har ofta något eget personligt problem. T ex är min erfarenhet att många kvinnor går igenom en ålderskris, eller någon liknande kris, och om det sammanfaller med en trevlig flört på jobbet, eller på kursen, så kan det leda fram till att hon väljer vara otrogen. Men en tillfällig ålderkris, och viljan att vara otrogen, kan också vara snabbt övergående.
Det finns trots allt goda exempel där par har gått igenom en livskris, t ex en otrohet, och har kommit stärkta ur det. Att både den ömsesidiga kärleken och förtroendet har stärkts och att man går vidare starkare och bättre än någonsin.
Det är nog inte enkelt för någon och alla har nog inte förutsättningar eller tillräckligt viljestyrka för att klara av att lösa en sådan situation och utveckling.

Själva handlingen i sig, att ha tillfällig sex men någon annan, att tillfälligt låta sig förföras, att tillfälligt förälska sig i situationen, behöver ju egentligen inte vara så allvarlig. Vad har i praktiken förändrats? Några djupa fysiska sår eller annat har det ju inte medfört.
Men många kanske inte klarar att känslomässigt hantera sveket, klarar inte att återuppbygga förtroendet och klarar inte eller vill inte komma över det. Vissa verkar föredra att livslångt gräva i de variga såren...
Att avsluta är ju trots allt en enklare väg än att lösa problemen och klara av att gå vidare.
Men trots detta är det ändå fullt möjligt att gå vidare på ett bra sätt.

Om du tror att en tillfällig ålderskris, eller en personlig kris av något slag, bara varar under ett 20 minuter långt samlag så får det stå för dig.

Alla som vill har möjlighet göra sitt eget val att sluta att gräva i det variga såret, eller bestämma sig för att vidta alla nödvändiga åtgärder som gör det möjligt att sluta gräva i det variga såret.
Man måste inte gräva i det livslångt. Har du funderat på det?
Varför väljer du att fortsätta gräva i ditt variga sår och framförallt varför vill försöka förmå andra människor välja att fortsätta gräva i sina variga sår?

Jag vet att det inte passar just för dig.
Men det är ändå sant att det finns gott om goda exempel där man valt att gå vidare, man har ansträngt sig och lyckats lösa sina problem, och att man har gått vidare bättre, starkare, med stärkt kärlek och med återvunnen och till och med stärkt tillit.
Du får påstå vad du vill men jag är en av många som faktiskt vet.

Som sagt du får tycka och tro precis vad du vill. Du verkar ha ett stort behov av att övertyga alla om att din egen upplevelse är den enda som gäller och du jobbar aktivt med att motarbeta och säga emot dem som har en annan upplevelse och en annan erfarenhet än du.
För mig är det konstigt att du inte verkar vilja gå vidare och du vill inte acceptera oss som väljer att gå vidare.

Min och vår yta har stått emot massor av skrapande på ytan under betydligt längre tid än 5 år och jag har mig närstående och också en gammal arbetskamrat som också delar mina erfarenheter. Goda exempel finns, men du har ett behov av att hela tiden försöka kapa och nedvärdera de goda exemplen. Du verkar föredra att bara de dåliga och misslyckade exemplen är de som ska räknas. Det är för mig obegripligt varför du själv väljer att ha denna extremt negativa inställning.

Du verkar finna en personlig tillfredsställelse i att fälla elaka kommentarer och tom lögner. Aldrig har jag påstått att ett förhållande skulle bli bättre och starkare av en otrohet.
Det är en uppenbar och mycket elak lögn från dig!

Jag och uppenbarligen flera med mig klarar av att gå vidare på ett utmärkt sätt. Sanningen är att otrohet är relativt vanligt. De flesta förhållanden överlever en otrohet. Goda exempel finns. Att någon har begått en sexuell handling med en annan skapar inga fysiska men, ingenting måste har förändrats i praktiken. Känslomässigt kan det vara svårt men det finns många som klarar av att gå vidare efter olika livskriser, hjälp finns att få om man verkligen vill. Personen man älskar är i stort samma person som innan otroheten. Partnerns personliga problem är i de flesta fall möjliga att komma tillrätta med, om man verkligen vill. Människan har livslång förmåga att utvecklas och ändra sig. Och det är även sant att man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen.

Det är helt enkelt olika förhållanden och mina egna olika livserfarenheter som jag förmedlar.
Jag har alltså några väldigt skilda erfarenheter att berätta om och jag har också egna erfarenheter från båda sidor.
Den första delen valde jag att förmedla för att jag tyckte det var mest relevant för TS och för tråden.
Den andra delen för att jag har även den erfarenheten och för att vissa skribenter i tråden helt enkelt verkar lite väl ensidiga.
Jag tycker att båda perspektiven behövs och jag tror att mina två självupplevda och helt olika livserfarenheter kanske inte är så himla vanliga.
Perspektiv är alltid bra. Trångsynthet är aldrig bra.
Så enkel är förklaringen!

Du är väldigt dåligt insatt om du tror att den biltypen vanligen ägs privat. Ca 80% av dessa säljs som företagsägda tjänstebilar och står inte skriven på förarens adress. Om man vill "spionera" måste man veta åtminstone vissa grundläggande saker