Otrohet?

Vid en tidigare relation fattade jag misstankar.

Gjorde felet och frågade omgående och misstänkte att jag självfallet inte fick ett ärligt svar.Tog ett steg tillbaka, invaggade i falsk trygghet och "spionerade". Fick tillräckligt tydliga indikationer men inga 100% bevis. Väntade och avstod från att konfrontera. Ordnade sedan aktivt så att hon fick flera enkla möjligheter att träffa den andre när jag officiellt var bortrest.Jag hade då ganska god kontroll och bra möjligheter när jag själv s a s hade ordnat träffarna. Lyckades bl a skaffa portkod till hans bostadsrättsförening. Lyssnade och lyckades spela in deras möte och nästa gång hade jag bättre mikrofon och lyckades spela in deras samlagsljud. Valde ändå att inte konfrontera i ögonblicket men ägnade mig åt förberedelser och började med det praktiska.

Bl a spionerade jag flera gånger vid hennes kvällskurs utan att få fler bevis men så en dag kom hon ut redan efter en kvart, trots att kurskvällen brukade vara 2,5 tim. Strax dök han upp och de gick mot hans bil men stannade på en avskild plats där jag osedd kunde ta mig mycket nära dem och efter en stunds allt hetare hångel så kunde jag smyga fram mycket nära dem för att stående alldeles intill dem sakligt och lugnt presentera mig.Detta avslöjande på bar gärning gjorde att hon verkligen blev djupt chockad och jag inte behövde diskutera särskilt mycket.Dock var det starten på långa rader av lögner och bortförklaringar. Bl a att allt egentligen var mitt fel, vårt dåliga förhållande var mitt fel och dessutom att inget hade egentligen hänt, de hade ju bara vid ett tillfälle kysst varandra.Senare ångrade hon sig mycket djupt, påstod sig vara beredd göra precis allt för att bli förlåten och ville lappa ihop allt, bl a för barnens skull. Det var massor av gråt och tandagnisslan, djup och ärlig ånger. Hon engagerade bl a sina föräldrar för att övertyga mig att hon ångrade sig och att allt skulle bli bra. Hennes mamma var absolut 100% säker att dottern i vart fall inte hade legat med den andre.Jag bad henne sedan att som ett första steg till slut berätta allt på ett 100% ärligt sätt. Hon fick förbereda sig och vid egen vald tidpunkt bjuda in mig till samtalet och lägga alla korten på bordet. Hon bedyrade att det var mig hon älskade. Sedan fick jag höra fler omfattande förklaringar till vad som varit dåligt i vårt förhållande, hon erkände att hon måste ändra på sig, erkände att hon befann sig i en ålderskris, hon föreslog egen terapi och parterapi och avgav många seriösa och väldigt goda löften, som jag faktiskt tror att hon då menade. Återigen massor av äkta hjärtskärande gråt och att hon upprepat bad om förlåtelse.Hon erkände att hon gått alldeles får långt med den andra mannen. Men hon vidhöll att de bara hade pratat, varit bra stöd för varandra, erkände att vissa känslor hade blivit väckta, att saker kanske skulle ha kunnat hända och det hade kunnat gå längre om jag inte så påpassligt hade råkat avslöjat dem just den där första kvällen när något kunde ha varit på väg att hända mellan dem. Nu efteråt var hon så glad och tacksam att jag hade kommit vid precis rätt tillfälle för att sätta stopp innan det hade hänt något allvarligare mellan dem. Hon hade varit förblindad. Avslöjandet hade varit en chock för henne men nu var hon så tacksam att hon fått upp ögonen, att jag hade avslöjat dem i tid och att allt fick ett slut innan det gått för långt.Jag gav henne ännu en chans att vara helt ärlig och att jag verkligen behövde att hon berättade precis allt, även jobbiga saker måste hon berätta om hon ville börja återuppbygga förtroendet. Oavsett hur sårande det kunde vara så måste jag få veta hela sanningen. Hon intygade återigen, och faktiskt mycket trovärdigt, att hon nu äntligen berättat precis allt och hon upprepade ungefär samma historia och ännu mera hjärtskärande gråt, bedyrade sin kärlek och bad om förlåtelse.Jag bad att få fundera en minut i tystnad.Jag kände ganska snabbt att jag faktiskt hade bestämt mig. Valde då att lägga de viktigaste av mina fakta på bordet, hon blev chockad igen och försökte återigen neka till att ha legat med honom. Då kände jag att alla anständiga gränser sedan länge var passerade, det sista förnekandet var droppen, och jag valde då att spela upp några mycket talande avsnitt av mina ljudinspelningar och sade att sista ordet var sagt och jag ville inte säga eller höra ett enda ord till. Så blev det.Hon gjorde vissa försök att manipulera vårt uppbrott och blandade in sina föräldrar och tillsammans med dem fortsatte hon skylla på mig. Då sade jag att ett enda ord till så tvingade hon mig att spela upp mina ljudinspelningar för hennes föräldrar. Men då ordnade sig allt till det bästa och så har det sedan fortsatt. Senare hade vi ett ok förhållande och vi tog hand om våra gemensamma barn på ett mycket bra sätt. Även hennes föräldrar började "gilla" mig igen.Jag är övertygad att hon verkligen ångrade sig djupt och att hon inom sig själv dömde sig själv extremt hårt. Hon var säkerligen helt övertygad att hon gjorde oss alla en god gärning när hon medvetet valde att förtiga de värsta detaljerna. Kanske ångrade hon sig och förteg dem så hårt och starkt, kanske hade hon så stort behov av att skydda sig själv från den bittra sanningen, så hon inom sig själv sorterade bort de värsta detaljerna som att de inte ens hade hänt?I en svår situation i livet var jag ändå glad över att kunna vara helt säker i mitt eget beslut. Utan bra egen info finns chans att hon hade lyckats övertyga mig att egentligen hade nog ingenting allvarligt hänt.

Som sagt du får tycka och tro precis vad du vill. Du verkar ha ett stort behov av att övertyga alla om att din egen upplevelse är den enda som gäller och du jobbar aktivt med att motarbeta och säga emot dem som har en annan upplevelse och en annan erfarenhet än du.

För mig är det konstigt att du inte verkar vilja gå vidare och du vill inte acceptera oss som väljer att gå vidare.

Min och vår yta har stått emot massor av skrapande på ytan under betydligt längre tid än 5 år och jag har mig närstående och också en gammal arbetskamrat som också delar mina erfarenheter. Goda exempel finns, men du har ett behov av att hela tiden försöka kapa och nedvärdera de goda exemplen. Du verkar föredra att bara de dåliga och misslyckade exemplen är de som ska räknas. Det är för mig obegripligt varför du själv väljer att ha denna extremt negativa inställning.

Du verkar finna en personlig tillfredsställelse i att fälla elaka kommentarer och tom lögner. Aldrig har jag påstått att ett förhållande skulle bli bättre och starkare av en otrohet.

Det är en uppenbar och mycket elak lögn från dig!

Jag och uppenbarligen flera med mig klarar av att gå vidare på ett utmärkt sätt. Sanningen är att otrohet är relativt vanligt. De flesta förhållanden överlever en otrohet. Goda exempel finns. Att någon har begått en sexuell handling med en annan skapar inga fysiska men, ingenting måste har förändrats i praktiken. Känslomässigt kan det vara svårt men det finns många som klarar av att gå vidare efter olika livskriser, hjälp finns att få om man verkligen vill. Personen man älskar är i stort samma person som innan otroheten. Partnerns personliga problem är i de flesta fall möjliga att komma tillrätta med, om man verkligen vill. Människan har livslång förmåga att utvecklas och ändra sig. Och det är även sant att man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen.

Snabbt...? Hade det varit jag hade det inte ens gått 8 timmar. TS har haft ett otroligt tålamod med sin fru.

Kul för dig och din man att du tar så lättsamt på otrohet - alla gör inte det, men jag har svårt att förstå din oförståelse, snarare oförmåga att sätta dig in i att andra kanske känner väldigt starkt annorlunda.