BIM Mars 2021 - första barnet

Hej alla igen alla fighters!

Hoppar in här från februari månad och blev denna gång extremt ledsen över mensen som kom idag. Har inte riktigt slagit mig så hårt innan men så är det väl med denna kampen; en berg- och dalbana av känslor helt enkelt.

Nu har jag bestämt mig för att lägga till munkpeppar + zink + c-vitamin (utöver folsyra, magnesium och d-vitamin som jag redan tar) och får väl hoppas på det bästa! Har även övertalat sambon att också ta zink + c-vitamin och folsyra som tydligen kan hjälpa till med den manliga fertiliteten också. En jäkla cocktail av diverse kosttillskott för oss båda nu framöver alltså, hahaha! Så SKÅL på den!

Tack för att ni finns i denna tråd och att vi kan finna tröst och pepp hos varann!  Är så tacksam!

talu, 1/3, 25 år (2:a försöket)

paperlanterns, 2/3, 32 år (3:e försöket)

KNAS2, 2/3, 31 år (9:e försöket)

SMEL, 2/3, 27 år (6:e försöket)

Molybden, 2/3, 26 år (9:e försöket)

Sockerplanta, 3/3, 26 år (6:e försöket)

Link92, 3/3, 29 år (20:e försöket)

Neongirl 5/3, 38 år (5:e försöket, ett missfall)

zelling, 6/3, 32 år, (försök 12)

VirrePirre06, 7/3, 29år (försök 4)

Ussies, 7/3, 33år (2:a försöket)

Soff 6/3, 33 år (11:e försöket)

Ericky, 8/3, 33 år (8:e försöket)

jlinnea, 9/3, 26 år (8:e försöket)

BoringBrick92, 10/3, 28 år (4:e försöket)

Carina82, 9/3, 38 år (5:e försöket)

Vickan31, 11/3, 31 år (9:e försöket)

Sellerin, 11/3, 32 år (6:e försöket)

Johanna1923, 14/3, 30 år (2:a försöket)

MAKL, 14/3, 27 år (6:e försöket)

Emmalucy, 14/3, 34 år (2:a försöket)

Hopeforaplusa 15/3, 28 år (7:e försöket)

Msofie 17/3, 25 år (13e försöket)

apan95, 19/3, 25 år (16:e försöket)

Babymonitor 19/3, 29 år (5:e försöket)

Lys12, 19/3, 26 år (2:a försöket)

Rungirl, 20/3, 32 år (5:e försöket)

Notalonee, 20/3, 27 år (1:a försöket)

Grapefrukt 24/3, 31 år (6:e försöket)

Stickling, 27/3, 33 år (9:e försöket)

Rumpelstiltskin, 31/3, 25 år (7:e försöket)

Tack Soff  <3 Man skiftar mellan hopp och förtvivlan. Så jäkla tråkigt...

Nä eller hur... Man får se vad som kanske gör att man lyckas. Kanske det finns en psykologisk aspekt i det också: "nu tar jag det så nu kan det verkligen funka"... Vem vet? Jag har också sen jag blev 30 år haft OTROLIGT jobbiga pms + mer ont vid de två första mensdagarna. Redan kollat för endometrios osv, men gyn sa bara att det kan bli så att mensen förändras och intensifieras med tiden. superKUL, haha!

Håller tummarna för dig med! <3

Tack Emmalucy! <3

Man får upp hoppet månad efter månad och tänker: "tänk om det är nu jag bär på mitt framtida barn"... Hela drömmen hinner målas upp ibland när mensen blir sen eller när man har konstiga symptom. Men det är ju också hoppet som driver en framåt.

Ja, håller verkligen med! Jag ska unna mig lufttorkad skinka och skumpa i helgen. ^^ Speciellt eftersom att jag känner att man offrar så mycket redan pga coronan + när man försöker att bli gravid. Vad gäller att försöka bli gravid så dricker jag mycket mindre kaffe men mest koffeinfritt kaffe (1-2 koppar) dricker inte alkohol, skippar viss typ av mat i perioder, kollar upp vad man får/bör äta och inte samt att jag också numera tar massa kosttillskott...

Munkpeppar vill jag testa eftersom jag har BRUTALA pms-symptom pluss att jag har ganska ont de första 2 dagarna jag har mens (funkar oftast att dämpa med alvedon eller ett glas med bubbel på kvällen, haha). Så jag tänker liksom två flugor i en smäll :D

Jag kommer köra på den som heter Lamberts Vitex Agnus Castus (från graviditetskollen.se). Men den var ganska dyr och nu har de precis lanserat ett nytt märke från Danmark som verkar billigare:

www.graviditetskollen.nu/produkter/kosttillskott-for-dig-som-vill-bli-gravid/halsokost/munkpeppar-agnus-castus-90-kapslar

Önskar dig ett lycka till med! <3

Hej! :)

Av det jag läst så kan det i enstaka fall förlänga cykeln lite medan rosenrot förkortar den. Men jag har hört att munkpeppar hjälper mest mot pms eller ökar fertiliteten. Många har ganska snabbt blivit gravida efter att ha använt munkpeppar enligt familjeliv/bloggare osv. Har själv en relativt rebelbunden cykel på 24-28 dagar så hoppas verkligen inte den förstör... Valde mellan bidrottninggelé, rosenrot och munkpeppar och då stod det övervägande på både hälsokostsidor + familjeliv + bloggar att just munkpeppar har god effekt för pms-problem och hjälper för att öka fertiliteten. Jag som har extrema pms-utbrott är tacksam om det trappas ner lite, så det blev mitt val grundat på mina problem/min instinkt.

Själv börjar jag med munkpeppar idag fram till ägglossning (man ska inte ta det om man är gravid) så har ingen annan input än.

Nån annan som kan bidra med sin expertis? :)

Sellerin skrev 2021-02-26 20:46:04 följande:

Jag märkte också en skillnad med mensen efter det att jag fyllt 30 år. Fick helt plötsligt mensvärk, något jag aldrig haft förr i mitt liv. Gick ändå på p-piller då så blev ganska förvånad över hur min kropp helt plötsligt ändrade sig mot det negativa. Det har sedan hållit i sig sedan dess, även sedan jag slutade med p-piller för 1 år sedan. Märkligt! Ska det verkligen bli så bara för att man är 30+!

Eller hur? Samma här! Jag tänkte ju att bli 30 år skulle va det nya "20". Hahaha!

Såg verkligen fram emot att bli 30 år och trivs mer med mig själv nu än som 20 åring men nu känns det som att man har mer mensvärk, oro osv... Hoppas 40 blir bättre! (Bara 8,5 år till!) hahaha!

Wow! Känner EXAKT igen detta från min egen situation... Min sambo är ju rena "hakuna matata"-personen och tar saker som det kommer och stressar nästan aldrig upp sig inför nåt medan jag känner mig som den mest nojiga och nästintill galna/ostabila/paranoida personen i jämförelse med honom.

Utan att känna dig eller sambon så säger jag att jag tror att det är nåt generellt fenomen i en del hetero-relationer. (Om man nu ska dra de flesta över en kam). Jag vill i alla fall tro att männen vi valt att bilda familj med är sympatiska och närvarande osv men att de pga olika skäl kanske hanterar sånt annorlunda. Tror det har mycket med det att göra...

Jag gick förra året i parterapi med min sambo vid 4 tillfällen pga stress, press och ångest vi både hade enskilt som gjorde att vi gick förbi varandra och kunde inte alls möta varandra eller finnas där för varandra. Båda två var så frustrerade och arga på varann att vi ville prata med någon för att inte förlora varann. Då var det en grej som psykologen sa som jag tyckte var intressant: Att jag och min sambo är ganska annorlunda, delvis pga av våra personligheter är olika men också för att många män och kvinnor har vissa sätt som de "lärt " sig att agera utefter. T.ex att vi hanterar saker olika, har olika behov osv. Men det viktiga är att man finns där för varandra när man behöver varandra oavsett vad det handlar om. För jag har alltid tänkt att han ska förstå min frustration, min desperation att få bolla idéer eller prata om saker utan att han tar och antar vad jag egentligen menar osv.

Nu vet jag ju inte hur exakt din situation är utan bara berättar om min egna. Utan att vara för mycket av en hobby-psykolog eller nåt så tycker jag det är intressant hur man socialt har formats in i dessa roller. Detta var något som psykologen också sa som liksom de "primitiva" som män och kvinnor lärt sig som oavsett hur progressiva och moderna vi än må va, så kan det ibland dyka upp utan att man vet riktigt hur och varför... :)

Tror du att du skulle vilja berätta för honom att du kanske behöver att han visar lite mer stöd och att du berättar hur och varför? <3

Förstår att det är jobbigt och att mycket format en och påverkar hur man upplever saker som är mer "här och nu" också... Därför kan det vara skönt med parterapi och det är inte så dramatiskt som det låter. :) Många söker sig dit när det nästan gått för långt istället för att uppmärksamma det tidigare och på nåt sätt reda ut det snabbt och jobba preventivt.

Jag kände att den terapin vi gick i, som för vår del var 4 tillfällen, den hjälpte oss jättemycket. Juste eftersom att det fanns saker i det förflutna som både innan jag och min sambo träffades påverkade oss i vår konflikt. Skönt att höra en tredje part som ser detta och manövrerar det på sätt som gör att man liksom inte gräver i det förflutna utan snarare uppmärksammar hur det finns en anledning till det (att vi har olika erfarenheter, perspektiv, tankar, rädslor osv). Det kändes som att vi fick lite verkyg bara för att kunna kompromissa och hjälpa varandra i våra enskilda behov så att det istället blev ett gemensamt mål att kunna stötta och hjälpa varann på bästa sätt! Parterapi är många gånger så tabubelagt men jag tycker det finns stora fördelar med att bara få en tredje part som kan på ett objektivt sätt styra parets problematik/konflikt åt ett konstruktivt sätt. Kan ta väldigt kort tid att lyfta förhållandet också! För oss tog det ca 4 tillfällen och båda fick så mycket perspektiv.

Förstår! Har för min del också haft tyngd med förlorandet av min bästa vän, existensiella saker, känsla av otrygghet från min barndom. Som min sambo också lyssnar på och stöttar mig i med kramar, att försöka uppmuntra mig eller fråga vad jag behöver. Men många gånger har jag känt att jag ändå inte blir till 100% "förstådd" trots att jag säger vad jag behöver när han frågar och jag får den hjälpen. Men jag upplever den problematiken ofta när det är nåt jag känner är överväldigande som gås igenom och som gör att man tänker att den andra direkt kan hjälpa en i. Jag gick faktiskt själv till denna psykolog också eftersom att jag kände att jag hade svårt att få något stöd/tröst av mig själv också. Jag förlitade i dessa fall så mycket mig på att andra skulle hjälpa mig hela tiden när något känns jobbigt (ångest och oro). Nu har jag lite mer verktyg och större medvetenhet om att jag också kan finna tröst hos mig själv när andra kanske inte kan vara där till 100% av olika anledningar. Men detta är ju min problematik och min "resa" så jag vet inte om den är till någon tröst för dig.

Såklart väcker denna resa du gör med att vilja få barn något så otroligt mycket i dig och i er relation. <3  Jag hoppas på det bästa för er i barnresan men också ni mår bra hos varann och i er själva..

Massvis med kramar! Du är inte ensam <3

Åh... Men helt förståeligt och alltid ok att du känner som du känner. Du har all rätt till dina känslor! Förstår också att det känns tufft...

Kramar... <3