BIM Mars 2021 - första barnet
KNAS2 skrev 2021-03-02 19:34:18 följande:
BIM idag. Den har inte dykt upp ännu men är helt säker på att den kommer imorgon. Har haft mensvärk nu i em.. :(
Åh. Hur orkar man egentligen? Man blir ju galen!
Inlägg från: Soff
|
-
Känner likadant.. vet inte hur man ska orka! Blir tokig!!!.. hur svårt ska det va liksom?!
-
Så fruktansvärt orättvist!! <3 är livrädd för att det ska hända mig med. Men har sagt till mig själv att får jag ett plus så ska jag ändå tillåta mig själv att bli glad, blir det ett missfall så får jag hantera det då.Link92 skrev 2021-03-02 22:09:38 följande:
Tack <3 det kändes så orättvist att det både ska ta lång tid OCH bli missfall.
Ja det är svårt att ge tips på hur man "står ut" för oftast gör man ju inte det. Men jag brukar försöka peppa upp mig med att det ändå är en spännande resa och att jag lär mig så mycket om min kropp och mitt mående. Och hur glada kommer vi inte bli när plusset kommer och stannar kvar?!
Pratade också med en kompis i helgen som inte har barn men som är sugen, men siktar på att börja försöka om ett år. Kändes väldigt skönt med en påminnelse om att inte ALLA får barn nu, även om det oftast känns så.
Ja tänk vad glada vi kommer bli, herregud..kommer nog inte kunna tro det :) längtar så efter att berätta för mina nära också sen. Kan inte bestämma mig om jag ska berätta direkt eller om jag ska vänta men kommer nog ha svårt att hålla det borta från min mamma, pappa etc.
Va skönt att höra! I all denna stress... -
KNAS2 skrev 2021-03-03 06:49:39 följande:Precis. Det är ligg-maskineriet börjar tröttna lite. Vill typ inte gå upp heller för jag vet att mensen kommer komma som ett brev på posten...
Tur det är unnsdag i alla fall. Det blir till att unna sig något gott ikväll! ;)Ah verkligen >< har sagt det förut, men den dagen man plussar kommer jag inte bara bli överlycklig över att man äntligen lyckats, utan även överlycklig över att denna jäkla jobbiga process är över!!...(och hoppas då man inte får missfall förstås..)
Det får du gott göra! :)
-
hopeforaplusa skrev 2021-03-03 08:06:12 följande:Ja precis och ändå blir man lika förstörd och ledsen när mensen väl kommer..
Ja eller den kom alldeles för tidigt än vad app och CB sa.. Har varje månad svårt att få till det allt för många gånger med sambons jobb så blev så ledsen. Känns redan kört. Hann bara få till det 2 gånger och det känns för lite. Känns inte som att vi gjort allt vi kan och det är jobbigt..Jo man blir ju det ><... för mig kan det ibland vara så att jag blir knäckt (som igår) för att tempen sjunker och jag tror det är kört.. sen så höjs tempen igen och hoppet kommer tillbaka.. och sen börjar det om när mensen kommer och man blir förstörd. Imorse när jag mätte så höjdes tempen ganska rejält igen.. men är så himla rädd för att börja hoppas.. jag orkar liksom inte slängas mellan alla dessa känslor hela tiden..man blir så trött mentalt av detta.
Ah okey, jag förstår. Men 2 gånger ska räcka gott ändå om ni prickat in kring ÄL <3 men förstår ju såklart att du blir ledsen, man vill ju få in några gånger extra för säkerhetsskull liksom. Men som en kompis sa till mig (som väntar sitt 3:e barn); man kan göra allt "perfekt" och pricka in ÄL etc. och det ändå inte blir något, men så kan det plötsligt ta sig när man just inte alls tänker på att göra allt "perfekt". Och har ju läst/hört flera liknande historier.
-
Men åh :( va ledsen jag blir för din skull, förstår att det känns hopplöst.Ericky skrev 2021-03-03 15:36:52 följande:Och där fick jag mensblod plötsligt ;( Har haft ont i ländryggen och molvärk och trodde det var positivt, men nu med 6 dagar till mens känns det ju bara som mellanblödningarna är här igen eller att det är ett supertidigt missfall. För mellanblödningarna har aldrig inneburit mensvärk.
Hopplöst. -
Grapefrukt89 skrev 2021-03-04 19:13:37 följande:
Wow! Känner EXAKT igen detta från min egen situation... Min sambo är ju rena "hakuna matata"-personen och tar saker som det kommer och stressar nästan aldrig upp sig inför nåt medan jag känner mig som den mest nojiga och nästintill galna/ostabila/paranoida personen i jämförelse med honom.
Utan att känna dig eller sambon så säger jag att jag tror att det är nåt generellt fenomen i en del hetero-relationer. (Om man nu ska dra de flesta över en kam). Jag vill i alla fall tro att männen vi valt att bilda familj med är sympatiska och närvarande osv men att de pga olika skäl kanske hanterar sånt annorlunda. Tror det har mycket med det att göra...
Jag gick förra året i parterapi med min sambo vid 4 tillfällen pga stress, press och ångest vi både hade enskilt som gjorde att vi gick förbi varandra och kunde inte alls möta varandra eller finnas där för varandra. Båda två var så frustrerade och arga på varann att vi ville prata med någon för att inte förlora varann. Då var det en grej som psykologen sa som jag tyckte var intressant: Att jag och min sambo är ganska annorlunda, delvis pga av våra personligheter är olika men också för att många män och kvinnor har vissa sätt som de "lärt " sig att agera utefter. T.ex att vi hanterar saker olika, har olika behov osv. Men det viktiga är att man finns där för varandra när man behöver varandra oavsett vad det handlar om. För jag har alltid tänkt att han ska förstå min frustration, min desperation att få bolla idéer eller prata om saker utan att han tar och antar vad jag egentligen menar osv.
Nu vet jag ju inte hur exakt din situation är utan bara berättar om min egna. Utan att vara för mycket av en hobby-psykolog eller nåt så tycker jag det är intressant hur man socialt har formats in i dessa roller. Detta var något som psykologen också sa som liksom de "primitiva" som män och kvinnor lärt sig som oavsett hur progressiva och moderna vi än må va, så kan det ibland dyka upp utan att man vet riktigt hur och varför... :)
Tror du att du skulle vilja berätta för honom att du kanske behöver att han visar lite mer stöd och att du berättar hur och varför? <3
Alltid skönt att känna samhörighet, att inte vara ensam i att gå igenom dessa saker. Jag tror absolut att det kan vara så som du säger, att det är ett inlärt beteende. Och jag tror att män och kvinnor fungerar olika i vissa lägen, helt klart. Och jag försöker intala mig själv detta, att jag inte kan utgå ifrån mitt egna perspektiv av känslor etc. eftersom det för honom ser helt annorlunda ut, och därmed så beter han sig annorlunda därefter, utan att mena illa på nåt sätt. Svårt dock när man är mitt inne i de jobbigaste känslorna, att ens orka bry sig om det, utan då vill man bara ha stöd och det man behöver. Men det funkar ju inte alltid så bra.
Har också funderat på det där med parterapi ibland..
Vår situation är lite komplicerad där. Jag har nämligen under en tid varit väldigt tung i vårt förhållande, till och från, av olika anledningar, och han har fått trösta mig enormt mycket..jag har i kombination med utbrändhet varit med om en traumatisk händelse som gjort att jag har börjat gråta för minsta lilla... har brutit ihop bara jag glömt matkortet när vi är och handlar...Typ allt.. Det är mycket bättre nu, men detta har dränerat honom väldigt mycket, vilket jag förstår, men nu när vi försöker få barn så är detta väldigt problematiskt. Det kan krocka lite med det förflutna som vi gått igenom, och han känner att han liksom triggas och blir irriterad.. samtidigt som han och jag har helt olika syn på detta. Men han gör sitt bästa för att inte bli irriterad, och försöker vara ett stöd för mig. Men ja, det är inte alltid lätt alla gånger ><.. en hemsk situation helt klart när man sitter där och är helt knäckt gång på gång...
Känner mig helt slut mentalt. Vill bara att det ska ta sig så vi slipper fortsätta gå igenom detta... och att äntligen få blicka framåt till en liten <3
-
Ericky skrev 2021-03-04 21:24:05 följande:Även jag har en historia av utbrändhet Soff och upplever att jag är otroligt mycket mer stress känslig efter det. Så att dras med mellanblödningar och behöva kämpa såhär triggar ju lätt igång stressen. Det är tufft! Jag har varit väldigt skör senaste månaden här så jag har pratat med sambon om att jag kanske vill ta ett uppehåll en månad. Ta hand om kroppen och framförallt knoppen. Försöka koppla av. Vill inte att barnaskaffandet ska innebära att jag knuffar mig över kanten igen. Försöker tänka på alla jag har runt om som är äldre än mig och får barn. Det hjälper mig att tänka att jag faktiskt kan få barn och hjälp att få barn ända till 39 års ålder (tror det är gränsen?). I sådana fall är det 5 o ett halvt år till. För eller senare går det, på ett eller annat sätt!
Skriver absolut inte för att säga att du borde tänka på samma sätt, ville bara säga att jag vet hur det är att kämpa med en historia av stressrelaterad ohälsa <3
Kram! <3Åh :( ja det är inte enkelt. Usch va jobbigt med mellanblödningarna.. det kan ju va så att det ändå är på väg bort men att det ändå tar ett par cykler innan det stabiliserat sig lite mer <3 För mig tog det några cykler innan de var helt borta.
Blir också så lätt stressad. Och så blir jag stressad över att stressen påverkar negativt, och att det är därför det inte blir nåt. Att min kropp liksom inte är mottaglig för att jag inte har ro i den. Ibland är jag nästan övertygad om att jag skulle bli gravid om jag levde ett liv med lite mer lugn och ro. Låter otroligt befriande men samtidigt skrämmande att ta ett uppehåll. Tycker det låter klokt hursom att göra det och bara ta hand om sig själv, som är så viktigt! Jag kommer nog inte ta ett uppehåll i nuläget, men jag kommer göra mitt bästa för att satsa mer på min egen hälsa.
Får man inte hjälp efter 39? :O visste inte att det fanns en sån gräns..
Tack för att du skriver <3 Kram!
-
Denna berg-och-dalbana av känslor alltså.. i Måndags fick jag en tempdipp och började få menskänningar i kroppen.. och var då helt knäckt över detta... sen tisdag, onsdag, torsdag vänder tempen och går uppåt och peakar på en temp som jag typ nästan aldrig hamnar på, så hoppet kom tillbaka och jag tänkte att det kanske ändå var nåt!....kanske var det en implantationsdipp??..men menskänningarna var ju ändå kvar så jag var ytterst tveksam.. imorse så sjönk tempen igen och då tog jag ett test för att återigen bekräfta att det inte var något annat som orsakade dippen.. såklart negativt som alltid, vad annars!? kan det ens vara något annat!? hur kunde jag ens för en sekund tro att ett test skulle kunna vara positivt?! Suck. Enligt NC är det bim idag, men jag tror det är imorn, så är väl bara att vänta in :(( ... hopplösheten slog till återigen.
-
Jag hade heller inte några som helst kunskaper om mellanblödningar innan vi började försöka få barn, och jag läst/skrivit på familjeliv. Jag hade haft mellanblödningar i många år, och inte tänkt på att det skulle vara något som var konstigt, det stod ju på flera ställen att det inte var något konstigt att man kunde blöda lite innan mens. Och det behöver säkert inte vara något som påverkar alla gånger heller. Men hursom så blev jag av med dom helt när jag började med mina kosttillskott! Helt sjukt. Jag förstod ju först inte varför att det var därför de försvann. Första gången mellanblödningarna var helt borta så trodde jag ju att jag var gravid, men så var det ju inte. Jag äter d-vitamin, järn, c-vitamin, folsyra och B-vitaminer. Vet inte exakt vad det är av detta som hjälpt mig, men något är det. Så rekommenderar att testa.Anonym (Längtartillvår) skrev 2021-03-05 15:07:37 följande:Är det något som kan göra det svårt att bli gravid om man har spottings? Har haft det så länge jag kan minnas. Mörkt bruna flytningar två dagar innan mensen drar igång, räknas det som spottings? Kan man köpa progesteronkräm utan recept?
-
Ah okey! Ja kanske är det då! :) hehe, ja men precis, praktiskt så sätt >< näe är det något som är i obalans så är det förstås bra att få lite ordning på det. Ja! Det var inte ens något jag räknade med, så det var ju en bonus :PAnonym (Längtartillvår) skrev 2021-03-05 18:41:44 följande:Tack för svar :) jag tar samma som du, förutom b-vitamin, så kanske är det som gjort att du blivit av med dem då :) jag har tänkt att det vart rätt skönt med lite mörka flytningar, så man får lite förvarning, så inte mensen kommer helt plötsligt när man är ute typ haha. Men kanske inte är så bra ändå då... får läsa på lite mer. Men skönt att du blivit av med dina!