Släppa taget om någon man verkligen älskar, eller fortsätta tillsammans?
Släppa taget om någon man verkligen älskar, eller fortsätta tillsammans?
För snart 4 veckor sedan valde jag att göra slut med min stora kärlek som jag levt med i nästan 5 år. Just nu pluggar jag på distans, så jag har sedan dess bott hos min mamma som bor på en annan ort. Det var vissa saker i relationen som jag under hela tiden inte tyckt om och stört mig på, och nu kände jag att jag var tvungen att ta ett beslut. Min sambo hade barn sedan tidigare. Jag har under hela relationen engagerat mig väldigt mycket i hans barn och älskar dem som de var mina egna. Den yngsta var bara drygt två år när jag kom in i bilden och han och jag står varandra otroligt nära varandra. Han har alltid kallat mig för mamma, och jag älskar honom mer än något annat i livet. Nu är jag själv snart 32 och har sista året känt att jag verkligen vill bli mamma. Men jag ser inte min sambo som den pappa jag vill ha till mina barn. Jag tycker han inte engagerar sig tillräckligt mycket, han lämnar över mycket på sitt ex och jag tycker han kan bete sig egoistiskt i familjesammanhang. Man vill ju titta på sin partner och känna: "shit vilken fin pappa han är!". Jag kan känna så korta stunder, men det finns mycket i hans föräldraskap jag stör mig på.
Men.. jag älskar honom så otroligt mycket. Jag tycker att han är den finaste människan jag känner och nånsin känt. Jag tänker på honom varje sekund, fantiserar om hans ansikte, hans doft, hans hud, hans röst... Jag vill bara åka hem igen och lägga mig i hans famn. Sen jag gjorde slut har han börjat gå hos en psykolog och han säger att han tagit till sig av det jag sagt och att han jobbar på att förändra sig själv. Han inser att han prioriterat andra saker framför mig och familjen och säger att han kan ändra sig. Jag blir glad men samtidigt.. förvirrad? Hur mycket kan en person egentligen ändra sig? Varför han inte den förändringen kommit tidigare? Samtidigt vill jag tro honom, jag vill tillbaka, till hans, eller mina, barn, till vår lägenhet, till Honom. Jag gjorde slut med hjärnan och inte med hjärtat, men nu har mitt hjärta brustit ????
Samtidigt tänker jag på vår samtids syn på kärleken som en konsumtionsvara, att vår partner typ ska uppfylla allt på nån checklista.. men om man bara älskar någon så jävla mycket då? Även om man inte "har samma värderingar" eller hen är "världens bästa pappa" eller man har "gemensamma intressen"? Om man bara känner en sån 100 procentig rå kärlek bortom samhällets normer och krav? Det känns som den moderna människan förlorat förmågan att älska, för allt ska vara så perfekt och passa in precis på pricken. I vårt individualistiska samhälle ska man alltid bara tänka på sig själv och inte kompromissa en millimeter för att vara med andra människor. Jag blir så trött när folk säger till mig nu efter breakupet: "nu har du bara dig själv att tänka på!" Som att det var en tröst?? Det suger att vara ensam, det suger att vara tänka sig själv, jag VILL INTE bara ha mig själv att tänka på.
Samtidigt, så jävla svårt det är att bo med någon. Kommer man inte störa sig på alla man försöker bo med? Jag vet varken ut eller in, tankarna snurrar, jag är rädd för att samhället normer får mig att gå ifrån äkta kärlek för att allt inte stämmer, samtidigt som jag själv stört mig mycket i relationen.
Något som också är viktigt att poängtera är att min sambo är uppvuxen i ett annat land, där föräldrarollen är väldigt annorlunda än den svenska. Där har barn och föräldrar ett annat samspel sinsemellan och det finns inte alls samma förväntningar på dig som förälder som det finns i Sverige. Detta har vi pratat om, men jag upplevde det också själv när vi för några år sedan reste dit.
Jag vet inte hur jag ska gå vidare.. jag har fastnat i att jag saknar honom så oerhört, men vågar inte ta steget och prata med honom ifall jag än ångrar mig igen.. samtidigt förstår jag att det tar tid. Någon som varit med om liknande och kunnat gå vidare själv eller som lyckats laga sin relation? ??
