Nedgraderad alfahanne
Vi har varit gifta i tio år. Tillsammans i 14 år. Har ett gemensamt barn som är 11 år.
Min man har under vår relation velat ha mer bekräftelse än jag har kunnat ge.
Jag har gett honom jättemycket bekräftelse i hela vår relation. Jag har gjort allt för honom, eftersom jag älskar honom. Vi har också haft ett bra sexliv, enligt honom och mig.
Han har SAGT att jag är hans ALLT.
Vi blev tillsammans när jag var 35 år och han var 43. Han kom in som en virvelvind i mitt liv. Sade de rätta sakerna. Jag kände mig älskad. Vi blev ett par och jag levde upp, han fick mig att känna mig levande.
Vad hände sedan? Jo jag har hela tiden visat min kärlek och lojalitet. Han har bedragit mig gång på gång.
Ikväll sitter vi och pratar...han menar att han nu (efter 14 år) har förstått att han inte kan hålla på med sitt egoistiska bekräftelsebehov, utan han jobbar på detta och vet att han förlorar mig om han fortsätter att vara otrogen.
Att jag valt att leva med en otrogen man är jäkligt tufft. Dels kan jag tänka att jag är svag som går på hans löften. Att han är go mestadels. Dels är jag en stark kvinna som ser bortom min mans svagheter och accepterar detta, eftersom han är go mestadels. Vilka glasögon jag sätter på mig beror på dagsform.
När vi blev ihop var han ALFAHANNEN. Mannen som hade svaret på alla mina frågor. Vår relation har utvecklat sig till att jag känner mig som en mamma. Tillrättavisar och begränsar.
Jag har gått ifrån mitt sätt att se på honom som en ALFAHANNE till en kille som är en looser. När min man var otrogen mot mig upprepade gånger och en lång otrohet med en kvinna i 1,5 år, kände jag ingen respekt mot honom längre. Han säger idag att han tidigare inte har respekterat mig, men vaknat NU?!
Jag är så jäkla arg över att han har förstört äktenskapet på grund av sitt bekräftelsebehov. Han hade ALLT (som han sade när vi träffades), men nu har han gjort det så svårt.
Det svåra är hur jag ska kunna tro på hans ord efter 14 års lögner.
Det värsta som jag har att smälta och hantera är detta:
Min man hade en älskarinna i 7 månader. Hon ringer mig för att förstöra. Han lovar mig noll kontakt. Älskarinnan är ?på? och kan inte släppa taget. Nio månader går och jag upptäcker ett sms (pussmun och hjärta) från kontankortsnummer. Jag konfronterar och kräver att min man ringer upp numret. Min man gör detta och pratar in på mobilsvar att hans hustru är skadad av hans otrohetshistorier och vill att personen hör av sig. Personen skriver ett sms där den ber om ursäkt för att den har skrivit till fel person.
Senare erkänner min man att han ringt upp numret som han visste var till älskarinnan. (De hade nämligen haft kontakt under ett halvår igen). Han spelade teater inför mig för han erkände senare att hon svarade, fast han låtsades att det var mobilsvar. Så jäkla hemskt att både min man och älskarinnan ljög för mig rakt upp i ansiktet.
Ibland tänker jag att de är värda varandra, eftersom de är lika psykopater. Men jag har stannat med min man då jag har en tro på att en människa kan ändra sig. Jag är inte perfekt heller. Jag har tidigare bedragit partners. Karma, det är rätt åt mig.
Jag har valt att leva med en otrogen man, jag får skylla mig själv...mitt val. Det som är sorgligt är att min man får skylla sig själv. Han hade kunnat få fortsätta att sitta på pedistal och dyrkas av mig, sin fru...nu är han en looser som får kämpa för att få tilliten.
Vad vill jag med min tråd? Jag tror att jag ville skriva av mig hur det är att leva med en otrogen man och svårigheterna med det valet. Ibland är det upp och ikväll är det ner...
