Känslor, blir det lättare?
Vet inte riktigt vart jag ska börja eller vad jag vill.. kanske bara få berätta vad jag känner och höra att det jag känner är normalt och att jag inte är en dålig mamma
Har en pojke på 3veckor, första barnet
I början åt han och sov, han kunde sova i 3-4h i sträck och skrek i princip aldrig.
Vande mig vid det och nu helt plötsligt har han svårt att komma till ro, äter ofta, har svårt att bajsa och prutta och han gråter mycket när han är vaken
Har jag honom intill mig så börjar han gråta efter ett tag, tar sambon honom gråter han nästan direkt och lägger vi ner honom gråter han
Mår så dåligt över att jag inte förstår vad det är han vill
Tänkte att det har mycket med magen att göra, att han har ont..
Han får magdroppar, jag försöker ?cykla? med hans ben, jag masserar hans mage (medsols) och har använt pysventil vid två tillfällen..
Har läkartid med honom om 1 vecka.
Tänkte byta ut hans oljebaserade D-vitamin droppar imorgon mot vattenbaserat också
Sambon har börjat jobba igen och jag har svårt att få dagarna att gå ihop, allt fokus är på pojken (såklart!) och jag får inget gjort hemma och får sådan ångest över det
Känner att jag tycker det är jobbigt att inte fått något gjort innan sambon kommer hem.
Han jobbar, hjälper till under natten med blöjbyten, han lagar mat, handlar etc etc och jag sitter där i soffan, dag ut, dag in och försöker hitta någon ork
Jag ser ut som fan, känner mig som fan, hemmet ser ut som fan, tiden försvinner och jag hänger inte med
Just nu bara gråter jag och har jättesvår att se något positivt
Känner mig totalt misslyckad som sambo, som person och som mamma
Varför verkar alla andra ha riktigt gosiga dagar hemma med sina barn, hinna med en massa ting medan jag sitter här i panik
Känner mig väldigt hormonell och förkastlig och överväldigad
Kl är 15.30 och jag har bara fått i mig en macka
Ville verkligen överraska sambon efter hans 12h skift med en glad tjej, en glad son och ett ihopplockat hem på alla hjärtas-dag..
Har dessutom fortfarande ont och problem sedan förlossningen så kroppen vill inte samarbeta med mig heller
Känner någon igen sig? När började livet bli lite ljusare för er igen?
Usch mår dåligt att jag ens kände behovet att skriva detta..
Vågar/vill inte prata med någon i familjen eller nå vänner då jag inte vill visa mig ?svag?
För mig vände det ungefär vid 2-3 månader. Då hade jag hunnit vänja mig vid allt det nya och kände att jag började trivas som mamma. Innan dess var jag bara orolig, osäker och stressad. Sen dess har jag älskat att vara hemma. Men innan dess skulle jag nog säga att jag hatade det. Inte bebisen, men livet med en nyfödd där man var så fast liksom.
Mina bästa tips för att få det lite lättare är att köpa en bärsele eller bärsjal och bära bebisen mycket, då kan du få saker gjorda och ändå blir bebisen gungad och vaggad till sömns nära. Ett annat tips är att våga dig ut. Gå en promenad med en kompis, eller bara du och bebisen i bärsele om det inte funkar med vagn pga orolig mage. Ofta mår man mycket bättre om man vågar sig ut lite. Om han skriker lite under promenaden är det ju inte värre än att han skriker lite hemma liksom.
Ett annat tips är att sitta på pilatesboll och gunga bebisen i famnen. Det brukar lugna den stökigaste bebis. Då kan man hinna titta lite på tv eller film i lugn och ro en stund.
Och du, det vänder. De första veckorna är jobbiga för de flesta. Det du skriver om att alla sitter hemma och myser hela tiden eller hittar på en massa, det är nog mest en fasad. Jag tror att väldigt många nyblivna föräldrar har lite panik över det nya livet en stor del av tiden.