Vad tycker du om riktigt feta?

Jag tycker mest synd om dem, eftersom deras liv blir så begränsat. Det är så mycket som går bort för att kroppshyddan är ivägen, och startsträckan för att komma igång och träna för att komma iform blir ännu längre om man inte ens får tag på träningskläder som passar. Jag blir ödmjuk av beundran när jag ser så stora människor på de gympapass jag går på (när det inte är Corona).

Tycker ofta att det är sorgligt att de har skaffat sig en så kraftig övervikt att den sannolikhet är väldigt begränsande för dessa personer. Utöver detta så tycker jag ingenting om personen ifråga. Personen kan vara en mycket smart, empatisk trevlig person eller avskyvärd. Vikten säger inget om detta

Jag dömer inte, men funderar på om det är någon sjukdom som orsakat det eller om det är psykisk ohälsa. Tycker synd om dem.

jag tycker kanske lite synd om dem, för det verkar vara jobbigt att vara så överviktig, men annars tänker jag inget speciellt. 

Jag tycker också synd om dem, men blir samtidigt nyfiken på vad som ligger bakom fetman. Hade en kollega som var riktigt fet (typ 120 kg) som ofta pratade om när hon varit normalviktig förr. Hon var rätt öppen om sin vikt osv. Men jag vågade aldrig fråga vad som hände, varför blev hon så fet. 

Man blir inte så stor om man inte har något problem, kroppsligt eller mentalt, och det måste vara sjukt jobbigt att behöva bära detta på ett så pass synligt sätt. Jag menar vi har alla våra kors att bära, men många av oss (tror vi) har större kontroll över vad vi visar upp utåt. Så dels tänker jag på att anstränga mig lite extra för att se personen bakom utseendet och dels på att han eller hon kanske har vissa fysiska begränsningar på grund av sin kropp som man måste ta hänsyn till.

Jag tänker väl ungefär samma sak som när jag ser kraftigt underviktiga personer, att orsaken bakom kan variera mycket.

Fysisk sjukdom, psykisk sjukdom, matmissbruk eller helt enkelt att man inte har koll på vad som innebär att äta bra och röra sig tillräckligt (kanske p.g.a. vanor man fått med sig under uppväxten). En del är smärtsamt medvetna om sin vikt och försöker göra något åt den, vilket är väldigt lätt att misslyckas med. Andra kanske inte bryr sig så mycket och trivs med sig själv och livet ändå (om man dock väger 120 kg eller mer har jag svårt att tro att det inte påverkar livskvaliteten på något sätt alls).

Äckligt!
Sorry...

Som de andra, i första hand synd om dem. Oftast finns det en anledning till att de mår dåligt som har visat sig på det sättet. En mycket överviktig jag känner undrar jag lite över varför (mer än att hon gillar alla mat), men är väldigt glad och positiv, trevlig och är ute och rör sig endel. Hon borde kunna ta tag i sitt liv, samtidigt verkar hon inte störas av det och då kan hon se ut som hon vill.

Däremot gillar jag verkligen inte att ha kroppskontakt med extremt överviktiga, det känns äckligt tex på flyg eller liknandesituationer. Jag har svårt med kroppskontakt med alla okända på det sättet, men extra mycket för överviktiga eller ofräscha människor. Korta kramar med sådana jag känner är inga problem, även om de är extremt överviktiga.

Jag tänker ingenting och bry mig inte om hur andra ser ut eller varför de ser ut som de gör. 
Övervikt finns inte som ett alternativ för mig.
Jag hellre är för smal än för tjock!
Jag skulle hellre svälta än att hetsäta.

Som tur så behöver jag ingendera