Stanna för barnens skull?

Skilde mig från barnens pappa för 4 år sedan.

Inledde då en relation väldigt snabbt inpå som jag såhär i efterhand förstår enbart var för att dämpa sorgen från skilsmässan.
Det tog slut efter ett år, varav några månader som sambos.

Var sedan singel i 1,5 år och kände mig sedan väldigt redo att träffa någon igen.
Allt var uppordnat och jag var på en bra plats i livet.
Dejtade och träffade efter ett tag en man som verkade helt fantastisk.
Tyvärr bodde han 60 mil bort så vi fick pendla en hel del, men det funkade.
Dock började det skava ganska tidigt i förhållandet - vi var helt osynk vad gällde sex.
Han påtalade hela tiden att det ordnar sig och vi "kommer växa ihop".
Barnen (16 & 13) träffade honom efter ett tag och de klickade direkt.
Eftersom han inte hade några egna barn så gick han helt upp i dem.
Och jag kände att jag kom i skymundan.
Men frågade mig hur jag ens kunde tänka så när han var så fin och engagerad med dem.
Efter ett års pendlande kom Covid-19 och i samma veva blev vi erbjudna att köpa ett hus med lite mark av några bekanta.
Jag tvekade in i det sista, men alla var så taggade och jag kände att det säkert skulle bli bra när vi väl kom dit.
Vi drömde stort och vissa utav drömmarna kunde vi genomföra direkt och vi skapade snabbt ett behagligt liv på landet med djur och härlig natur omkring oss.
Men problemen fortsatte, rent utav eskalerade.
Bråken blev helt orimliga, han hade åsikter om allt jag gjorde - även sånt han själv inte hade en aning om.
Jag fick inte vara mig själv, han gillade inte några utav mina vänner, skaffade inga egna och sexet var som bortblåst.
Nån gång då och då fanns det ljusglimtar där vi hade kul ihop, men jag gick mer och mer upp i djuren där jag hade min fristad.

Gick i familjeterapi som gav noll.
Han vägrar att se att många problem ligger hos honom, även om jag absolut inte är felfri!
Droppen kom när jag tillslut kontaktade hans ex och fick bekräftat att det hade varit EXAKT samma sak i deras förhållande.
Kände att jag aldrig kommer kunna få honom att förstå eller agera annorlunda.

Så nu står jag här, med två extremt ledsna barn som absolut inte vill flytta och bli av med alla djuren som de håller så kärt.
De ser att vi har problem och förstår varför det blivit såhär.
Men det är en sån extremt stor sorg för oss alla att behöva lämna vårt paradis pga en man som saknar självinsikt.
Känns så jävla orättvis och jag är så arg på mig själv att jag lät det hända.

Och tanken slår mig gång på gång att jag bara borde stå ut för barnens skull.
Bara bita ihop, ta hand om djuren och njuta av den i övrigt ganska fina tillvaron med ett mysigt hus och bra ekonomi.
Men främst för att skona barnen!

Snälla - peppa mig att jag tar rätt beslut att bryta upp dem.
Eller ge mig input på vad jag kanske skulle kunna göra för att rädda upp något utav det,
Att köpa ut honom är tyvärr inget alternativ eftersom vi fick köpa det alldeles för billigt och han vill såklart ha ut sitt värde i det för att kunna köpa nytt.

Förlåt för långt inlägg och snälla - döm mig inte!