Rådvill i separation - ni som varit med om liknande!

Precis detta jag är rädd för. Allt känns så fruktansvärt bara. Jag älskar honom men vill något annat. Han vill absolut inte separera och jag blir the bad guy

Stå fast vid ditt beslut. Är övertygad om att du kommer ångra dig om du stannar

Han får panik nu när det blir på allvar. Han säger och gör vad som helst för att du ska ångra dig men du ser ju själv på hans tidigare ageranden när det inte är skarpt läge att han inte ens velat möta dig i detta tidigare. Han känner säkerligen sina känslor på riktigt och känner säkert att han är villig att göra vad som helst nu när han är rädd för en oviss framtid men detta kommer gå över om du väljer att stanna och läget lugnar sig igen.

Du har varit tydlig i flera år, det finns inte någon överraskning i att du tillslut tröttnat. Du kommer dock aldrig få ett erkännande om det av honom. Människor beter sig inte så på riktigt utan kommer resonera fram hur de är oskyldiga och hur andra gjort fel, inte gjort tillräckligt, inte varit tydliga nog.

Du borde fullfölja ditt beslut och försöka skapa en framtid som du mår bra av.

Håller med övriga. Du har ju tagit upp detta flera gånger och gjort vad du kan. När det inte hjälpt tycker jag separation inte är fel väg att gå.

Tack för alla era tankar och funderingar. Igår satt vi och pratade länge länge. Han har så svårt att få ur sig det han vill ha sagt att det tar långa minuter för honom att formulera. Jag försökte ställa frågor för att få fram det och jag kände någonstans att detta inte är fungerande kommunikation.

Han vill försöka jobba på förhållandet och jag lyckades stå på mig och mena att det ju inte har fungerat på många år. Vi har helt olika syn på vad det beror på. Han tycker sårar jag checkade ut i förtid och slutade försöka redan i somras (vilket absolut stämmer, tyvärr) och han vill därför fortsätta jobba. Jag påpekade återigen att jag efterlyst hjälp utifrån flera gånger. Han menar att han vill att VI pratar med varandra. Han säger också att han är beredd att verkligen utmana sin syn på barn för om han någon gång ska ha det är det med mig. Men jag känner fortfarande att det är lönlöst.

Varför är det så otroligt smärtsamt det här? Jag sover inte och kan inte äta. Jag rivs av enorma skuldkänslor. Och mitt i allt går vår gulliga lilla katt mellan oss och vi vet båda att vi kommer behöva bestämma vem som tar henne. Jag mår fan sämre än jag någonsin gjort och tvivlar och tvekar.

Förändring gör ont, särskilt efter en relation, oavsett om det är att en kärlek tar slut eller någon närstående dör. Man måste ändå tillåta sig att sörja det som varit.

Just nu säger han allt som han tror att du vill höra. Att komma med sånt nu känns mer som en efterhandskonstruktion än att det är genuint. Hade han velat ha barn så skulle han vetat lite mer vid det här laget. Han är inte säker, vem vet var han landar om hur många år som helst. När du är för gammal?

Skriv en lista på dina skäl till varför ni går isär och läs den när du börjar tvivla. Här är en start.

1 - Ni kommunicerar inte, snarare så ligger det kanske mer på honom där på olika sätt
2 - Han har på alla dessa år vägrat bearbeta er relation
3 - Barn finns inte ens på horisonten för honom än, tveksamt om han någonsin blir klar med den tanken med dig
4 - Han säger att han är villig att bidra till förändring först när det är för sent, alla andra år har han struntat i hur du mår i relationen.

Det du har att välja på är att fortsätta som vanligt, tyvärr tror jag det bara är tomma ord från honom, eftersom han konkret inte gjort något på alla dessa år. Eller så lämnar du och träffar någon som gör dig lycklig och vill ha familj.

Ni har så rätt allihop. Bär ändå runt med känslan att vara the bad guy. Han har ju märkt att jag dragit mig undan mer och mer sedan i somras. Ju mer jag har planerat saker med vänner ju mer söta små meddelanden har han skickat, eller planerat helgäventyr. Han menar att det är hans sätt att arbeta på relationen, men vi har aldrig pratat om det. Det ligger bara och pyr under ytan hela tiden. Handlingar i all ära, men att inte kunna prata klarspråk gör mig galen. 

När vi satt där igår i soffan och jag försökte lirka ur honom det han ville säga kände jag igen att såhär ska det inte vara att prata med sin partner. Jag upplever såklart att han skulle behöva gå och prata med någon för att lyckas kommunicera bättre. Men det är förstås totalt uteslutet. 

Det gör bara så förbannat jävla ont att höra att om han någon dag ska ha barn så är det med mig. Oavsett om det är sant eller inte gör det såklart ont så att ångesten äter upp mig inifrån. Det här är det jobbigaste jag har varit med om i hela mitt liv. 

... och mitt i allt detta går vår gulliga lilla katt runt och vill kela. Och så fort den andre plockar upp henne och hon börjar spinna gråter den andre för att vi vet att vi måste bestämma vem hon ska bo hos. Fy helvete alltså. 

Tack - allt du säger känner jag att jag nog vet inombords, men det är så otroligt lättande att någon annan, som inte ens känner oss, faktiskt kan se det jag ser. Jag började skriva en lista efter jul som jag försökt läsa nu i dagarna för att orka stå på mig.