Jag är ful.

Jag är inte ful. Men är riktigt dålig på det sociala. Så har inte haft dejter. Alla har vi något som förstör. De som är snygga kan vara väldigt dryga eller tråkiga. Medan de mindre attraktiva kan vara snälla. 
Sätt inte de snygga på en pedistal och anta de är perfekta. Det är de ej.

Jag tror att du kommer acceptera det när du finner kärleken, hur smörigt det än låter. 

Jag tror att det ger bra livskvalite att bilda familj
Välj någon med bra personlighet och få barn med. 
Jag tycker att få barn och uppfostra barn är att vara lycklig.
Då kan du fokusera på något annat än ditt utseende.

Hej på dig!
Jag jobbar på en arbetsplats med ett 100-tal medarbetare. Det är en fördelning av  ca 60 % män och resten kvinnor. Rent objektivt så finns det människor där som är både fula, snygga och allt däremellan. Men jag känner dem alla och de är så fina, precis allihop! De är glada, de är hjälpsamma, de är trevliga, de är sociala, de är påhittiga, de tar hand om sig och de gör sitt bästa för att hjälpa andra människor! Att vara fräsch (bra hygien, lukta lite gott), hel och ren, kläder i rätt storlek som inte faller isär och glimten i ögan och ett leende på läpparna kan göra underverk. 

Är du man eller kvinna?

Försök tänka bort utseendet.

Mitt ex var ful men han blev attraktiv för mig pga sin ovanligt höga intelligens, sin allmänbildning och sin oerhört omhändertagande sida. En bättre pojkvän kunde man inte få på vissa sätt. Det tog slut av andra anledningar men inte var det utseendet. Jag själv anses se rätt bra ut. Om du har nån annan kvalitet att väga upp med behöver utseende inte vara allt. Försök se det hos andra också, deras personlighet.

Jag anser att jag är extremt ful, jag har maskulina drag, täta små ögon, stor bucklig sned näsa, hög panna, breda käkar, liten mun med tunna läppar, tunnt hår, ful oformlig, maskulin kropp - alltså sånt som jag inte kan ändra - min benstruktur och så. Jag kan inte göra mig fin med smink o feminina kläder då jag isf ser ut som en transvestit (inget fel på transvestiter men jag är kvinna).

Jag har dock fått mycket uppmärksamhet genom åren, både på stan och även blivit tillsammans med skolans snyggaste och mest eftertraktade killar och män (även på komvux och liknande).

Och detta tror jag beror enbart på min utstrålning och att jag är lite speciell som person (passionerad i mina icke mainstream-intressen, nyfiken, lekfull, går min egen väg etc).

Jag skäms dock extremt över mitt utseende och vill ibland inte ens leva pga det. Och jag märker också stor skillnad i uppmärksamget just efter mitt humör och min känsla i livet (är jag i en period där jag hatar mig själv = ingen uppmärksamhet. När jag ägnar mig åt det jag älskar och förverkligar mig själv så stannar män sina bilar mitt i trafiken för att be om mitt nr).

Och tro nu inte att jag eg ser bra ut. För det gör jag inte. Jag har alla drag som anses fult för en kvinna (förutom att jag inte har fetma).

Så jag själv försöker just fokusera på att trivas med mig själv och ägna mig åt mina passioner. Och har kommit på att jag faktiskt kan ge mig själv exakt allt som en partner kan, närhet, tröst, trygghet, sex, pepp, validering, skratt, gråt, samtal mm mm. Vilket inte heller gör mig desperat.

Tänk positivt, du slipper kanske nån otrevlig könssjukdom.

Sen ful, det finns garanterat nån som gillar dig av planetens invånare, vidga ditt sökområde, har du dejtat nån blind ännu?

Tänk positivt, du slipper kanske nån otrevlig könssjukdom.

Sen ful, det finns garanterat nån som gillar dig av planetens invånare, vidga ditt sökområde, har du dejtat nån blind ännu?

Även om du nu faktiskt är ful betyder inte det att du inte kan hitta kärleken. Se dig runt i samhället- är det verkligen bara de vackra som har en partner? Nä, just det! Det finns folk med alla möjliga sorters utseenden och de som i största allmänhet anses fula som har en partner. För man är ju för det första mer än sitt utseende. Och kärleken är lite blind. Faller nån för en ser de ju inte det du ser eller kanske vad alla andra ser. I deras ögon är man vacker.

Jag anser mig själv väldigt ful. Så ful att jag vägrar vara med på foton. Jag grät när jag var tvungen se mig på körkortsfotot och passfotot. Jag går inte gärna ut bland folk och aldrig osminkad. Jag vill inte synas öht. Men gift är jag. Jag har en bekant som nog alla utom hans fru tycker är jätteful för hans ansikte är förstört pga en tumör. Men gift och älskad och har 2 barn. Ska jag fortsätta räkna upp folk?

Jag är också ful. Jag var finare som ung men tyvärr åldras jag på ett fult sätt.

Mitt ansikte är väldigt assymetriskt, så pass mycket att om jag ser mig själv på kort ser det inte alls ut som människan jag ser i spegeln.

Mitt leende är nog det värsta för jag har så fruktansvärt fula tänder. Ögonen är ok men har påsar under dem så det tar ju bort fokuset.

Inte ens min kropp är fin, spinkig på vissa ställen och tjock på andra.

Det värsta för mig är att ALLA andra i min familj, syskon, kusiner, syskonbarn, mina barn, you name it, ser väldigt bra ut. Det är bara jag som är ful.