Nyseparerad och barnen gråter, jag behöver PEPP!

Hej alla kloka.

Jag har nyligen tagit det svåra steget att lämna en relation med en man som bockar av typ 90% på 'Psykisk misshandel-listan', vi har gått i terapi flera gånger utan att det blivit bättre, och det som redan har fått mig att stanna lite för länge är såklart barnen..

Men nu har jag flyttat till min egen lägenhet, och känner mig FRI för första gången på åratal, och våra döttrar (3 och 5 år) bor hos honom nu första veckan medan jag kommer iordning.

Än så länge har vi försökt göra det till ett spännande äventyr, att de får ett till rum osv, och det har funkad ganska bra. Men, ikväll ringde FaceTime och jag möttes av två storgråtande tjejer som sa att dom saknade mig och ville att jag skulle komma hem.

Jag dog inombords, och kände direkt att skitsamma. Jag får vara olycklig och bli psykiskt misshandlad resten av livet, för jag KLARAR inte att vara ifrån dom.

Vet såklart att det är fel och att de kommer att vänja sig, men just nu känns det inte så. Alltså snälla, dela med er av era erfarenheter, övertyga mig att jag inte ska gå tillbaka och att det inte är det bästa för någon. Behöver det nu.

Tack på förhand

Såklart du inte ska tillbaka om det inte fungerar. Så på den punkten behöver du inte känna att du gör fel.

Men kan barnen fara illa hos honom. Kan han göra barnen illa? I så fall behöver något göras för barnens skull.

Såklart du inte ska tillbaka om det inte fungerar. Så på den punkten behöver du inte känna att du gör fel.

Men kan barnen fara illa hos honom. Kan han göra barnen illa? I så fall behöver något göras för barnens skull.

Det bästa i såna situationer är att ni vuxna som föräldrar tillsammans kan ta ett seriöst samtal med barnen o förklara att det är bättre att mamma o pappa bor på varsitt håll men att ni får bo hos dem båda olika tider. Samtidigt som man är tydlig med att mamma o pappa älskar dem så att dem förstår att det inte är deras fel.

Ett sånt seriöst samtal behöver föräldrarna ta för sina barns skull o göra det tillsammans. Då får man sätta sina egna känslor åt sidan just då.

Förstår precis hur du känner, tid är det som behövs och att ni får landa smälta. Första veckorna går mammahjärtat sönder hundra gånger om men på sikt sunt. Så länge han inte gör barnen ngt varken psykiskt/fysiskt givetvis! ???? Dock efter en tid skall du börja bekräfta deras behov om barnen fortsätter signalera ?? med gråt eller annat dylikt då måste du ha dem för deras välmåendes skull. Mitt ena barn slutade aldrig vara upprörd vilket psykologen föreslog att ta hem henne medans andra syskonet tyckte det var skoj med flexandet och trivdes som fisken, vi blev en lärdom rikare, spelar ingen roll att dem har varann som syskon dem är olika med olika behov och viktigt lyssna in fånga upp i tid för att barnens psyke inte skall ta stryk. Men nu ett par dagar andas kom i ordning och försök distrahera så långt det går, du tar hand om dig sätter syrgasmasken på dig sj först ?? Beslutet du tagit är för er alla så sträck på dig starka mamma och du är aldrig ensam.

Jobbigt för alla. Jag tänker på att en vecka är mycket långt att börja genast med. Kan ni ha kortare tid i början? Träffa den ena föräldern en kväll den vecka som är den andra förälderns?

Om ni ändrar, förklara tillsammans att ni trodde att si skulle vara bäst, men nu märkt att det inte är det och att ni därför gör så istället. Att barnen vet att ni tänker på deras bästa och ni två vuxna bestämmer.

Jobbigt för alla. Jag tänker på att en vecka är mycket långt att börja genast med. Kan ni ha kortare tid i början? Träffa den ena föräldern en kväll den vecka som är den andra förälderns?

Om ni ändrar, förklara tillsammans att ni trodde att si skulle vara bäst, men nu märkt att det inte är det och att ni därför gör så istället. Att barnen vet att ni tänker på deras bästa och ni två vuxna bestämmer.

Allt är nytt för barnen,det kan ta tid.Bara pappan behandlar barnen bra,hur känner du för detta?Försök att ha bra samarbete med exet bara för barnens skull.

De är rätt små så hade inte ett 2-2-3 schema fungerat bättre?

Klart du inte ska gå tillbaka till någon som psykisk misshandlar dig <3. Och prata med barnen som (Kl) skrev.

En som misshandlar sin partner psykiskt gör antagligen det med barnen också. Frågan är bara vad som är värst för barnen - att vara utsatt 50% av tiden helt själva eller utsatt 100% av tiden tillsammans med dig. Det är en svår fråga. Pest eller kolera.

Å andra sidan, så om du går tillbaka så kommer du att gå under till slut, och då har barnen ingen som ser till deras bästa.