Ännu en komplicerad story

Haha,  förlåt att jag skrattar, menar det inte ÅT dig, utan mer själva hela situationen. Jag hoppas du menar att hon är gravid med sin kille (och inte att du varit framme där)

Men alltså HERREGUD vad människor härinne är omoderna!! Får panik. Hur många människor lever inte som porslinshundar i totalt sexlösa och supertråkiga äktenskap? Att hänga på FL känns ibland som att hänga i bibelbältet. Varför dras med det år ut och år in om frun inte tar ansvar för att hålla äktenskapet vid liv?

Har du funderat på hur det skulle vara att gå ifrån din fru? Att leva utan henne och satsa på den andra kvinnan?

Jag tror ts att du behöver bli bättre på att sätta gränser för dig själv och för andra. Ditt sätt att leva just nu är inte hållbart. Tycker du ska reda ut dina känslor en gång för alla. Inse att du måste välja. Antingen bestämmer du dig för att vara med frun på de villkor ni gemensamt satt upp (antar att det innebär monogami?) och förklarar för henne att det är viktigt för dig att ha ett levande äktenskap.

Eller så inser du att du har känslor för den andra kvinnan och pratar om det med henne. Antagligen hade hon känslor för dig också men du får ju förstå att om du skaffar barn med någon annan signalerar inte det direkt att du valt henne och hon drar sig därför undan dig både på vänskapsplanet (då hon antagligen inte är intresserad av enbart vänskap eftersom ni redan gått förbi det stadiet). Nu vill hon själv ha barn och då får du inse att hon 1) kommer att göra det med någon annan eller 2) så måste du göra det med henne om du ska vara med henne och 3) hon kommer inte att vänta på dig

Antagligen är hon sårad över ditt val. Barnet mår inte bättre av att ni håller ihop äktenskapet enbart för barnets skull. Men förstår att du älskar henne och känner dig lojal gentemot henne och barnet då.

För din egen skull - tänk och känn efter och håll dig till det.

Kommer du att kunna hålla dig trogen mot din fru eller tror du risken finns att du kanske faller för frestelsen igen med någon annan? Jag menar det finns ju en anledning att allt blev som det blev om du förstår hur jag menar.

Frun lär ju kanske också få en chans att få gå vidare ifall du inte är seriös med henne till 100%. Är ju inte ens säkert hon skulle ta det så hårt vad vet vi. Vet det är svårt att vara ärlig har varit i precis samma sits som du.

Vad var det som var en chock med att en kvinna blir gravid med sin kille?

Eller bestod chocken kanske i att din lilla fantasibubbla sprack och du helt plötsligt befann dig tillbaka i verkligheten?

Ja det låter onekligen knäppt eftersom det ÄR knäppt, för precis om du säger så vill du behålla henne i ditt liv till varje pris och iom det även fortsätta elda på dina känslor för henne på obestämd tid. Halva du hos "kompisen" och halva du i ditt verkliga förhållande.

Sen pratar du om din partner graviditet och din partner men säger inte ett skit om barnet. Ungefär som att det inte är värt någonting. ALLT som är viktigt för dig verkar vara romantiska känslor. Vem som är kär i vem... ungens framtid, trygghet och behov av en närvarande pappa figurerar inte alls i din världsbild.

Ärligt talat håller jag med några andra här, det hade varit bättre om du satsat på "kompisen" för det är inte rättvist för sin partner att leva med en man som har känslorna hos någon annan och det är inte rättvist för barnet att växa upp med en emoptionellt frånvarande pappa som ingte bryr sig.

Jag var ung när jag gifte mig med en man som var lite äldre. Han uttryckte sig ofta grovt mot mig, begränsade mig på många sätt och försökte kontrollera mig. I tillägg till detta skrev han opassande grejer med andra kvinnor och var totalt gränslös på flera plan.

Vi vad gifta många år och fick två barn tillsammans. Han hjälpte inte till så bra med allting och var allmänt strulig.

Jag tröttnade och gick ut på fester ibland med vänner. En gång var det en grupp som skulle uppträda på ett event. Jag var mycket tänd sedan innan på en av mannen där. Kände inte honom privat sådär men ändå. Hade väl druckit några drinkar och sådär och gick och raggade upp honom (vart rätt packad ärligt talar så var inte vid mina sinnens fulla bruk). Han förklarade att han hade en fru och två barn. Så jag lämnade där och då och festade vidare men han kom till mig hela tiden. Det slutade med att vi drog hem till hans kompis och ja du vet. Sedan höll vi kontakt, han började ringa. Jag kände mig inte skyldig just då i och med min mans beteende. Och ärligt talat kände jag ingenting ifråga om hans fru heller just då. Vi fortsatte att träffas och inledde ett förhållande. Vi gjorde slut flera gånger pga den svåra situationen.

En dag märkte jag att jag var med barn. En undersökning senare visste jag med säkerhet att den andre killen (pojkvännen) var pappa. Jag levde parallellt och ljög för båda. Min man hade då blivit en riktigt bra man och suverän pappa. Jag klarade inte av att ta ut skilsmässa och säga som det var. Han märkte av magen och förutsatte att det var hans... fy alltså gråter när jag ens tänker på detta. Den andre mannen ville satsa på barnet och vårt förhållande. Såg mina älskade barn varje dag och vi levde i en numera harmoinsk tillvaro. Och min man hade vuxit så i mina ögon, vi hade gått genom svåra saker tillsammans också och hade det nu lugnt. Som om det inte vore nog med detta visade det sig att barnet i magen behövde blod och man var tvungen att verifiera pappas och mammas blodgrupp.

Slutade med att jag till sist lyckades få tag i en annan lägenhet och flydde fältet. Den andre mannen och jag har idag ett förhållande och lever med varandra men vägen dit... fy fan det var inte värt det. Jag borde gjort heeeelt annorlunda från början till slut. Så mitt råd till dig är att Alltid avsluta ditt gamla innan du involverar dig med någon annan. Alltid. Det blir alltid bäst så.

Nej, jag anser att man ska bestämma sig och förstå att man inte kan äta kakan och ha den kvar och förstå att ett förhållande inte blir bättre än vad man GÖR den till Man måste förstå att ett val är ett val det ena eller det andra inte både och.

Har man bestämt sig för sin familj så får man oxå commita till det fullt ut och offra saker man kanske velat ha oxå.

VA? Vad har jag skrivit att DU anpassar dig efter den du skriver? Jag har inte yttrat ett ord om att du gör så i det inlägget du svarade på. Ursäkta. Det låter bara falskt när du säger "du som är en sådan klok person". Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker så, vilket är extremt ovanligt för att vara mig.

Din fråga om män och kvinnor kan vara vänner  är formulerat som en klassisk rävsax. Baserat på en svartvit tes. Men jag skall svar på det ändå även om du inte får svaret som du kanske förväntar dig.

Sitter man och läser TS och alla hans inlägg så säger jag i HANS situation (detta gäller även andra, både kvinnor och män, som har varit i liknande situation som TS).

Då det startade UT med att han blev blixtförälskad i kvinnan, (se trådstart), han var ju både lyrisk och glad när det kom fram att hon hade samma känslor för honom som han hade för henne. Han skriver i ett inlägg att han älskar båda som svar på en fråga om han om han egentligen inte älskade sin fru. (Ja man kan älska fler än en). Sen i ett annat inlägg så skriver han att han även "följer hennes ("tjejkompisen") graviditet. D.v.s han engagera sig i tjejen (baserat på vad han skriver) på samma sätt som man gör med sin flickvän/pojkvän/make/maka. 

Annars så tror jag på att kvinnor och män visst kan vara bara vänner. Jag själv har många vänner bland killar. Men har aldrig varit förälskad/kär i dem, utan de killar jag har som vänner har jag samma känslor för som man har till sina syskon och eller tjejpolare.

Inget påhopp nu, är bara intresserad...

Jag fattar det som att du fått känslor för fler än en kvinna utöver din fru. Tror du det är p.g.a brister i förhållandet till frun?

Hur tror du att du själv skullle tänka och känna om du fick veta att din fru både fått och gett bekräftelse av andra män? Män som även du träffat/umgåtts med under deras " flirt"?

Och vad sade hon då, när du talade om det direkt du upptäckte det? Eller gjorde du kanske inget? Nu har tiden gått och nu:

Men för mig nu i efterhand känns det som min fru inte var äkta när jag föll för henne.

För mig låter det som om du ff försöker hitta orsaker (skuld) hos din fru, för att du ska bli ursäktad för dina känslor för den andra kvinnan. 

Du skrev detta i TS:När jag var 40 träffade jag min fru. Hon var en sån där bra på pappret tjej. Mycket yngre, inga barn, väldigt högutbildad från välbärgad familj. Hon var dödskär i mig och kände väl att det här är once in a lifetime, så jag friade och vi hade ett stort bröllop.

Därför tolkar jag allt som om du helt enkelt gifte dig med en kvinna du inte älskade, du gillade bara ytan. Det är DET som var felet hela tiden. 

Vad är det som är så klokt med att inte kunna kommunicera med sin partner om vad man saknar i förhållandet och söka det på annnat håll i smyg istället?

Jag tycker snarare det är tragiskt.

Du har nog missförstått lite, klart att vi kommunicerat och min kontakt med den andra kvinnan har inte skett i smyg utan hustrun vet om det och vi har träffats alla fyra. Hon kan läsa våra mail osv om hon vill. Hon vet också att jag fått bekräftelse och anade antagligen den andra kvinnans känslor.

Jag är inte svartsjukt lagd så du har fel i ditt antagande.

Tack för att du förtydligade det, och bra att du var öppen med din partner.

Det handlar inte om svartsjuka, det handlar om ärlighet. Du var ärlig mot din partner, men hur ärlig har TS varit med sin?

Om jag snor dina pengar i smyg, skulle du nöja dig med att jag påstår att jag inte sa nåt för att jag inte ville såra dig? Eller hade du sett det som en dålig ursäkt?

För vem är det du främst tänkte på när du lät bli att vara ärlig med din fru, dig själv eller henne? Jag tror vi alla vet vem man främst skyddar när man undanhåller saker man vet att ens partner inte är ok med för sin partner. Eller hur?