Vad tycker ni om superstylade hem?

Det ser ut som att de som bor där är supertråkiga förstoppade människor som jag antagligen inte skulle orka umgås med.

Håller med er, det kan vara jättefint, men jag skulle inte kunna bo så själv. Jag gillar att ha det snyggt och fina möbler men det ska finnas själ och personlighet. I ett så där uppstylat hem skulle jag inte våga lägga en macka på köksbordet liksom, för den kanske lämnar en smula. 

Fast dom som bor i såna hem äter kanske inte mackor i och för sig... 

Jag har fördomar om att de som bor så inte har någon egen stil, är ängsliga och gärna vill passa in.

Den person jag känner som är absolut sämst på kläder och inredning köpte ett uppslag i Ikea- helt bokstavligt. Köpte alla grejer på två sidor i katalogen och så blev det personens vardagsrum.

Mycket mysigare med ett hem som man ser att någon bor i, och där det får finnas färg, tycker jag. Dagens inredningsstil med ljus ask och bara grått grått grått i allt från väggar till luckor till badrum gör mig deprimerad.

Som att bara servera havregrynsgröt när det finns så många andra roliga sorters mat.

Tråkigt och opersonligt. Det är sällan jag ser hem i tidningar jag tycker är fina. Färglöst, hypermodernt och allmänt trist. 

Tycker det ser aptråkigt ut och min fördom är att folk som har inredningsmagasin-hem är ängsliga och rädda för att "inreda fel" eller "tycka fel" eller "klä sig fel". 

Jobbade med en som hade ett sånt hem, allt var vitt och grått och nyrenoverat. En gång bjöd hon oss kollegor på middag och allt var så perfekt och tillrättalagt att jag knappt vågade andas, jag tänkte att jaja hon kanske bara hade piffat lite extra för att vi skulle komma men sen en vanlig onsdag när vi var ute och körde i tjänsten svängde vi förbi henne innan lunchen för att hon glömt jobbmobilen hemma, stod och väntade i hallen och det såg exakt lika stylat och perfekt ut. Som att ingen levde där, som att hemmet bara var en kuliss och hon egentligen bodde någon annanstans där det fanns smutsiga koppar på diskbänken, någon random klädhög på en stol eller bara lite allmänt stök som vi andra dödliga har.
Hon var också en sån som gjorde "diskret" med fillers i överläppen (som hon trodde att ingen märkte fast det märktes jättetydligt) samt fixade naglarna regelbundet, var också alltid perfekt sminkad. Hon hade typ inga hobbys heller. All hennes vakna tid kanske gick åt till att jobba, äta, sova och upprätthålla fasaden, både den kroppsliga samt hemmets.

Tycker det är fint.

Är med i inredningsgrupper på fb och de som oftast klagar på detta och tycker ett hem ska vara "personligt" har oftast skitfula hem. Ett hem blir inte automatiskt fint bara för att det är "personligt".

Sitter gärna i ett vardagsrum direkt kopierat från en inredningskatalog än ett helt rosa vardagsrum med så många prylar att man får stress.

Tycker att det är superfint och skulle gärna ha det så själv. "Personligt" är överskattat.

Vilka rent elaka tankar folk har om andra. Det är, i min värld, rätt tragiskt att gå runt och tänka så om andra människor.

Vad gäller folk med superstylade hem tänker jag inte så mycket. Ibland tycker jag att det är fint, ibland inte. Själv skulle jag aldrig ha ork att hålla efter på det sättet, men om andra orkar och vill är det väl toppen för dem.