Hur vet man om man är kär?

Förälskelse ger det där pirret, förvirringen, rosa molnen, men det stadiet går över rätt fort. Sen kommer förhoppningsvis ren kärlek och det är väl där du hamnat. Kanske på en gång utan det rosa fluffet. Kär är ganska lätt att bli, men att älska nån är svårare. Kär blir liksom tonåringar också för jämnan, men de älskar ju inte som man gör när man är vuxen.

Människor är så klart väldigt olika men om vi utgår från de mätningar som gjorts på förälskade människor så är de ju påslag av olika hormoner och domaminer i kroppen, samt ökad puls, minskad hunger, hyperkänslighet i huden och sådant som kännetecknar en romantisk förbindelse och skiljer den ifrån en vänskap eller annan anhörigrelation. Många verkar sträva hela livet efter denna känsla och vilja uppleva den igen, varför otrohet förmodligen är så vanligt förekommande.

Det du beskriver låter ju oavsett som något väldigt positivt och som utlöser välbefinnande i dig och påverkar dina tankar i en riktning där du ser ett framtida förbund med denna person med familjebildning och sådant. Alla människor känner långt ifrån så här i livet och alla verkar inte kunna bli sådär huvudlöst förälskade att man tappar kontroll och vett många gånger.

För egen del är förälskelsen så där galen och pirrig i varje cell. Jag blir berusad och nästan besatt av människor under ett sådant rus, kan varken sova, äta och varje beröring från den personen känns som tusentals volt genom huden. För mig är den känslan otroligt viktig och det bästa med kärlek och romantik och sex. Nästan bara då mitt intresse för sex och närhet är på topp. Jag får extra energi och styrka och vågar mycket mer än vanligt. Blir nästan kär i mig själv genom den andre och ser mig själv på ett nytt sätt. Jag skulle aldrig vilja vara utan detta och skulle då aldrig heller hamnat i långvariga relationer.

Vad som avgör en förälskelse är ofta hur man känner i de stunder man är ifrån varandra och när man har sex. Saknar man den andre hela tiden? Är tankarna upptagna med denna person non stop, så där så man knappt kan vänta att få återse varandra. Och att man inte kan stoppa sig själv från att ta på personen hela tiden, bli kåt av minsta beröring osv. Sådär är det iallafall för mig:)

Jag har gift mej och skaffat barn med en sådan man. Det funkar bra. Mina känslor är dock ute och flaxar ibland. Det vill säga jag kan känna mej kär i andra.. Men som sagt, att jag är nöjd. Jag tycker att det är viktigast vilka värderingar en person har. Och ja, lite attraktion måste finnas förstås. Kanske låter det här trist, men det är vad som funkar för mej. Mitt hjärta är känsligt och kommer alltid att irra iväg lite ibland. Skönt då att alltid kunna hitta hem till en trygg, stabil famn.

Du verkar ha hittat rätt, tycker jag!

Åh det är just den där känslan jag aldrig har känt, den låter verkligen underbar!

Jag har genom åren tänkt att jag inte hittat rätt kille och det är anledningen. Men nu är det nog rätt kille och jag är rädd att kan jag inte känna det där explosiva med honom så måste jag vara snäppet till känslokall eller oförmögen till djupare känslor haha.

Sexet med honom är underbart, fysiskt och mentalt. Aldrig vart med om något liknande. Men jag saknar honom inte så kroppen värker när vi är ifrån varandra, men jag är väldigt mån om min egentid också.

Men det du säger "blir nästan kär i mig själv genom den andre och ser mig själv på ett nytt sätt" det är verkligen exakt så han har fått mig att känna, det är en så otroligt mäktig och märklig känsla :D

Tack så mycket för ditt svar!

Inser jag kanske ska släppa pressen på mig själv lite och att man har nog kanske känslor på sitt sätt

Vad härligt du har hittat en trygg och stabil famn!

En del av mig är rädd att jag ska nöja mig och att han i slutändan ska bli sårad, för det är något jag aldrig skulle vilja.

Men jag har nog trott att kärlek måste vara som ett slag i magen. När det kan vara som en lugn låga i början.

Jag har inte riktigt tänkt så innan den här tråden :)

Om du inte kan släppa tankarna ifrån personen.

Du tänker på honom all vaken tid.

Då är du kär.

Vilken underbar beskrivning, exakt så fungerar jag också. Jag är där nu, en helt fantastisk känsla som jag värderar högt. Men jag vill att det övergår i kärlek om ett par år, just nu är jag bara så lyckligt kär och mår jättebra.

Precis.
Fast är du kille, då kallas det stalking/besatthet.
Killar blir inte kära, vi vill bara en sak.

Efter att ha vart kär några gånger vill jag beskriva det som att man ser en mans karaktärsbrister som gulliga. Saker man logiskt egentligen hade stört sig på är gulliga. Då är man kär.

Att han har dåligt bordsskick tex. när sådant är gulligt och inte stör...då är man kär.

När jag träffade min sambo så blev jag jättekär

Det visade sig tex genom att jag alltid hittade en anledning att nämna hans namn till andra, tex på jobbet. Som "jaha, var ni ute och åt där i helgen, "Pelle" pratade också om att vi skulle gå dit" osv - det var inget jag var medveten om utan jobbkompisarna började reta mig för det Men inget konstigt egentligen, han fanns i mitt huvud hela tiden.

Sedan fick jag ett leende på läpparna varje gång han ringde eller sms:ade, blev nervös när han var på väg till mig och kollade mig i spegeln 17 gånger och piffade mig. Rörde vid honom vid varje tillfälle som gavs och tusen andra saker. Såg honom på håll och tänkte "han är MIN" och blev stolt

Känner likadant nu efter några år. Har faktiskt bara blivit bättre

Japp

Du får nog tala för dig själv.

Jag blir kär på riktigt. Och nej, jag vill inte bara en sak.

Alltså, alla människor har inte förmågan att bli förälskade, och det låter som om du är en av dem. Det finns ingen mystisk makt, som en dag skickar fram Den Rätte åt en - och då blir man kär. Utan benägenheten att bli kär växer fram i puberteten, och sedan BLIR man kär i olika män med jämna mellanrum. Om det inte finns någon i ens egen verklighet som stämmer in på de krav som "förälskelsemekanismen" i hjärnan ställer, så blir man i stället kär i en artist, skådespelare, youtubare, kanske t.o.m. en romanfigur. Man letar omedvetet efter någon att bli kär i. 

Eftersom detta inte har hänt dig vid 30, så kommer det inte att hända mera. Utan då får du vårda det du har - och det låter ju tillräckligt bra! Det kan till och med vara fördelaktigt att ingå ett resonemangsparti - för det är ju det du gör - just för att man slipper det där uppvaknandet sedan när förälskelsen går över. Och man kanske ser dåliga drag hos honom som man inte har sett tidigare, eller inte brytt sig om p.g.a. det där lyckoruset... och då har man kanske lämnat sin lägenhet, är med barn, sitter fast med honom... DU vet ju vad du får, och kan fatta ett klokt beslut.