Är det något fel på mitt barn?

Näpp, vissa barn är såna. Det är samma visa här.

Samma här, han var närmare 4 år när han började sova hela nätter.

Min äldsta började inte sova hela nätter förrän i början av det här året, han fyller snart 4. Tvillingarna på snart 2.5 somnar i sina egna sängar men kommer över till mig på natten. En bra natt vaknar de bara en gång, men den ena har en tendens att försöka göra morgon från kl 03, heh.

För att lösa sömnbesväret så sover jag med barnen, och maken sover på soffan, så får han gå upp med dem om morgnarna - vilket ibland är kl. 05.

Man får hitta det som fungerar för ens familj, för vissa barn är tyvärr så här...!

?Skönt? att höra att man inte är ensam! :)

Vi gjorde misstaget att flytta över sonen till eget rum vid ett års ålder, för så lät det ju på alla råd man läste och fick till sig på andra sätt. Hade jag vetat då var jag vet nu så hade vi istället ställt spjälsängen kant i kant med vår säng och tagit bort ena sidan. Han hade nog inte sovit i eget rum ens vid den här åldern men så länge alla sover bra så spelar det ingen roll tycker jag.

Jag har tagit upp tanken med pappan att vi ska göra så nu istället men det tycker han skulle vara att ta ett steg bakåt. Samtidigt innebär det att vi vuxna kommer att sova isär i nåt år till, för lösningen blev till slut att jag sover inne hos sonen. Det var vad som fick honom att börja sova hela nätter. Vi har försökt lägga om honom och han har kunnat vakna 5-6 ggr varje natt ända sedan spädbarnsåldern och det fortsatte tills ca 3 års ålder. Till slut orkade jag bara inte natta om honom utan började sova någon natt inne hos honom. Han började vakna mer sällan men istället började han hämta mig om nätterna, så 3-4 uppvak om jag inte låg kvar.

Det har liksom fasats ut mer och mer mot det vi har idag. Och även när jag började sova inne hos honom så har han haft uppvak flera ggr om nätterna, då vill han ha kramar och försäkra sig om att jag är där. Det är först sedan jag frivilligt började sova där på heltid, alltså att han inte ens behöver komma och hämta mig, som han har börjat sova hela nätter och det tog ändå någon månad att komma till den punkten. Jag kan villigt erkänna att jag har gett upp motståndet. Jag sover hellre hela nätter och mår bra under dagarna än att försöka tvinga på sonen nånting som ändå inte verkar funka just nu.

Hur det blir med gemensamma nätter för oss vuxna vet jag inte men just nu känns det inte som det finns någon bra lösning. Vi får inte plats alla tre i dubbelsängen, pappan vill inte ställa spjälsängen (kanske för liten vid det här laget?) bredvid vår säng och vågar dessutom inte röra sig om nätterna för han är rädd att väcka sonen (fast jag förklarat att det inte är några problem). Sedan kanske det är bra om sonen sover i sitt rum, jag vet inte. Om vi flyttar in honom till oss kanske nattsömnen blir störd i vilket fall, och efter flera veckor av ostörd sömn så är jag inte beredd att ge upp den lyxen riktigt så snabbt. God sömn är det viktigaste i livet.