Minns ni hur Asrtid Lindgrens böcker börjar?

Läs Sunnanäng. Läs de andra korta berättelserna också. Den, "Tu, tu, tu", "Spelar min lind, sjunger min näktergal", och "Junker Nils av Eka", är lite mer "vuxna" med livet, och döden, i fattig-Svergie i fokus. Berättelserna som ingår i "Nils Karlsson-Pyssling" och "Kajsa Kavat" är lite mer lättsamma, men fortfarande inte samma som de absolut mer lättsamma lång berättelser som Emil, Bullerbyn, Madicken osv. Alla Astrids böcker har sina djup och sina mörker, ibland i fokus och ibland i perifirin, och det är, enligt mig, det som gör de läsvärda även för vuxna.