BIM MAJ, första barnet

Jag känner inte igen mig i känslan av att ha kommit längre ifrån varandra under bebisverkstan, men vi är ju också "bara" på försök 10 ännu. Det är dock något jag är rädd för och därför har jag dragit ner lite på min egen press kring dagarna för ÄL, för att inte lägga över för mycket av min press på min sambo så att vi istället ska hamna i en låsning. Tänker på att sexa även andra ggr i månaden så att den närhet sex ger inte enbart ska vara kopplat till barnverkstad. Vi försöker också variera oss och fortsätta ha roligt i sängen (eller på annan plats), även det för att det ska fortsätta vara lustfyllt. Sen blir det lätt, tycker jag, att sexet mestadels förläggs till ÄL, men i vårt fall har det mycket handlat också om att jag haft s mycket mellanblödningar mellan ÄL och mens att det typ är veckan innan ÄL som funkar. Det är bara då i princip som jag inte blött.

Vad jag däremot känner igen mig i är det u säger om rädslan att vara sårbar. Skulle kunna skriva ett superlångt inlägg om det då jag haft det likadant när jag växte upp. Mentaliteten i familjen var "bit ihop" om man var annat än glad och jag var äldst av 4 syskon vilket säkert bidrog till att det inte fanns tid för mitt känsloliv eftersom det alltid fanns yngre som "behövde" mer. När jag nog egentligen var den som hade störst behov av stöttning från mina föräldrar. Det har gjort att jag haft svårt att träffa någon öht eftersom mitt fokus alltid har legat på den jag dejtat och hur jag kunnat anpassa mig till den personen för att i utbyte få kärlek och uppmärksamhet. Tillslut brände jag ut mig och gjorde ett massivt jobb med mig själv tillsammans med en psykolog jag älskar än idag som tvingade mig att lämna relationer till män där jag förminskade mig själv. Jag är helt säker på att det var det som gjorde att jag och min nuvarande sambo blev ett par (min första pojkvän någonsin fick jag alltså vid 31 års ålder!). Att jag från början bara kastade ut vem jag var, hur min historia såg ut och vad jag hade för behov. Och sen inte tummade på det hur jävla skitjobbigt det än har varit att behöva uttrycka behov och vara sårbar. 3 år senare är det fortfarande något jag tycker är läskigt i vår relation, men jag gör det!

Exempelvis har jag gråtit mycket själv, men i den här processen hade jag ett tillfälle där jag bara inte kunde sluta. Och jag kunde inte sitta inlåst på toan hur länge som helst, så då fick jag gå ut och böla framför sambon och förklara min oro och stress kring detta och hur viktigt det var för mig att kunna dela det med honom. SKITLÄSKIGT var det, men vår relation växte ju ytterligare av just det- för hans enda fundering var ju "men snälla du, varför går du och gråter i duschen"? och så kunde vi prata om det. Så jag växer, vår relation växer och min sambo växer också av det! Han hatar att prata om jobbiga saker, men har också lyft det som en anledning till varför han är kär i mig- för att jag får honom att växa i och med att han nu pratar känslor. Något som saknats i hans tidigare relationer. Det är skönt för honom, säger han, att inte behöva fundera utan veta att jag talar om mina behov och önskemål. 

Så jag skickar en bamsekram och råder dig att vara hel transparent med din sambo, för ni har bara att vinna på det. Berätta om din oro kring er relation och berätta hur svårt du tycker det är att vara sårbar och varför. Jag har berättat om min bakgrund/uppväxt för sambon så att han också lättare kan förstå att han behöver vara lyhörd. jag har sagt att han inte behöver känna press att kunna ge mig svar eller råd, utan att det viktigaste för mig är att jag kan dela mina tankar med honom och att mötas av respekt, även om det bara består av en lång kram och stryk på pannan. 

Kram! <3

Ska tillägga också att min sambo mååånga ggr sätt panikslagen ut när jag pratat känslor eftersom han också är otroligt konflikträdd, men det har blivit bättre mycket troligen pga jag varit tydlig med att jag inte förväntar mig en lösning på saker från honom, utan jag vill ha ett par öron bara ofta. 

Han sa också, citat, när vi träffades att det värsta han visste var att prata om jobbiga saker. Medan det för mig är superviktigt. Så våra situationer är nog inte helt olika :) 

Men det kan bli jättebra om man bara kastar sig ut i det läskiga <3

Även jag fick ett stort leende på läpparna av att läsa detta NatMar005 <3 Så glad och lättad för din/er skull! otroligt fin vändning och fint att få ta del av den <3

Jag säger precis samma som alla förgående talare. Du ska absolut inte ha dåligt samvete utan njuta allt du bara kan! Vi är glada oavsett när någon plussar i denna grupp! Den heter ju inte "Vi som försökt längre än bla bla bla", utan är till för ALLA som försöker med första barnet! Stort grattis och kramar från mig <3

Och visst kommer man sakna alla "kompisar" här sedan! Såg ett reportage om ett gäng från FL som bestämt sig för att ses efter att ha följt varandra i redan till ett plus. Väldigt fint tycker jag :)

Hej på er som försökt en längre tid nu! 

Vill tipsa om att Msofie startat en tråd som heter "BIM tråd- för oss som försökt en längre tid", där vi som tycker oss passa in i rubriken kan hänga och dela erfarenheter av kampen och olika behandlingar/utredningar. Super initiativ tycker jag! 

Jag kommer själv att lämna dessa månad- till månadtrådar nu och bara hänga där framöver eftersom det tär på mig att hoppa från den ena månadstråden till den andra. 

Kom o häng med oss andra i samma sits! :)

Till alla er andra som försöker, men inte hållit på så länge ännu-  stort lycka till <3 

Hej på er, 

Jag minns inte om jag officiellt lämnat den här gruppen (har på senaste hängt i en BIM-grupp enbart för oss som försökt en längre tid). Eftersom jag inte är riktigt säker på det, och bara är otroligt glad, så ville jag få berätta att jag magiskt nog har plussat för några dagar sedan. Det tog 10 försök, 5 besök hos kvinnosjukvården för mina mellanblödningar och massa tjat för att få ta bort polypen som ingen kommit ihåg att nämna för mig förrän sista besöket. Men polypen rykte till slut efter mina påtryckningar och ta-da. 3 veckor senare har jag nu plussat! :D

Ge er inte, ni som känner att något inte står rätt till med er kropp även om vården säger "Allt ser fint ut". Det fick jag höra 40 ggr, men jag stod på mig och här sitter jag nu med ordet "GRAVID" på en sticka <3

Lycka till och kram på er alla <3

Vad gullig du är! Kände precis samma när du plussade <3 Jaaa, enligt min app är det 5 februari som är BF, men alla "räkna ut BF" på nätet säger 29-30 januari så jag är någon stans där. Funderade på att hoppa in med er i januari-tråden, men skapade tillslut en egen februari-grupp. Men jag kanske får vara med i januaritråden också eftersom det är lite oklart :) 

När har du BF? <3 :)Det ska jag göra! Det är jag fan, för det har varit en otroligt energitömmande resa detta. Ska fira med att sluta snusa och äta gott istället ;) TACK snälla <3 

TACK fina du! Vad gullig du är <3 <3 <3Jag fortsätter att hänga kvar i bakgrunden i BIM- för oss som försökt en längre tid och väntar på ditt plus också! <3

Vi har ju hängt i samma trådar en lååång tid så jag fortsätter verkligen hålla tummarna <3

TACK Soff, vad du är gullig! <3 jag förstår att du längtar! Varje gång jag sett plus från andra som plussat sent så har längtan blivit ännu större! Man tror ju att det aldrig kommer att hända, men plötsligt kan det uppenbarligen hända. Det gäller dig med! <3 En dag kommer du stå där med testet i handen och bara skaka, och då är det (tycker jag) som att allt som varit jobbigt med den här resan bara försvinner. Det enda som finns i huvudet är lycka, på riktigt <3

Längtar efter att få gratta dig framöver <3

KRAM

Vet du jag kände ingenting tydligt alls! Och gör fortfarande inte nu på BIM+2. Det enda jag reagerade på var att jag inte fått småfinnar som jag oftast får kring BIM, och att jag hade haft en konstig pulserande känsla i den äggstock jag lossat från, under ett par dagar (också det borta nu) vid korta tillfällen. Och jag tyckte brösten var ovanligt lite ömma.

Idag har jag småfinnar och börjar få ömma bröst, men inte jätte-ömma. Så känner mig inte gravid öht. Verkar vara ganska vanligt tycker jag att man inte har symtom alls I princip vilket kan vara skönt att höra, för själv väntade jag hela tiden på att känna en massa innan varje BIM.

Kram!

Åhh STORT grattis! Och välkommen till BF-trådarna istället <3 jag har också BF i månadsskiftet där. Januari enligt vissa uträkningar ich februari enligt andra :)

Nej jag hade ingen mensvärk innan, men jag brukar inte ha det heller dagarna innan normalt heller, så det var liksom inte något jag reagerade på. Om du är van att ha det innan mens, tänker jag att det lika gärna kan vara så att du är en av de som får molvärk innan plusset! Så det behöver inte alls vara kört! :)

Jag håller alla, alla tummar och tår <3

Spännande Soff!! Hoppas så, så, så på att du får visa upp ett plus här i dagarna <3

Kära, kära du <3 Känner så otroligt med dig <3 

Nu vet jag inte alla detaljer om hur HCG funkar, men hur starka test du får beror väl på hur mycket HCG fostret utsöndrar? En del mindre, andra mer. Så det kanske, kanske inte behöver betyda något? Tänker att det kanske inte ligger stadigt på en viss nivå, utan att det kan variera lite? Dvs ge mindre utslag en dag och mer en annan när grav väl är på plats?

Angående gravidsymtom så är det ju så att de kommer och går under hela graviditeten, så just den biten behöver faktiskt inte betyda något alls. Jag har själv inga symtom alls och har därför googlat lite kring symtom och det verkar vara väldigt vanligt att symtom kommer och går från dag till dag och vecka till vecka. 

Med all respekt säger jag detta, jag vet ju din historia. Jag vill bara förhoppningsvis skänka något slags lugn innan det väl är bekräftat med ett blodprov. Tills dess är ingenting säkert <3 <3 <3