BIM MAJ, första barnet

Oj <3 jag förstår att det måste vara jättejobbigt för dig, och troligen er båda. Har du pratat mer honom hur du upplever det?

Kan det vara så att han kanske sörjer era MF? Jag blir också väldigt egen och drar mig undan när jag är ledsen.

Kan tyvärr inte svara på om hur det påverkat vårt samliv att försöka få barn men tänker att ni kanske behöver ta en paus från att kämpa? Förstår det är jobbigt också såklart

Vilken tuff och påfrestande situation. Vad starka ni var som ändå öppnade dörren för att prata om det här igår! Jag har inga jättebra råd utifrån egen erfarenhet, men jag har ju många vänner som varit i din sits. Jag tror att den här situationen stressar oss på olika sätt, där män och kvinnor reagerar lite olika, och det verkar inte så ovanligt att mannen i förhållandet reagerar som din sambo. 

Det är fruktansvärt jobbigt att få nobben hela tiden, för då kommer ju just de tankarna som du beskriver att du får. 

Jag har inga bra svar att ge förutom att ni har tagit ett jättestort första steg, vilket är att prata om det, även om det inte blev mycket till dialog. Kanske kan ni prata om det i lugn och ro idag? Ta en promenad, till exempel. Ofta har vi bättre dialoger i tuffa situationer när vi fysiskt faktiskt går åt samma håll (sitta i bilen och åka fungerar också bra). 

Det är okej att vara ledsen och orolig för situationen du befinner dig i, och jag förstår att det känns väldigt läskigt att inte veta var ni står i er relation, men jag tror verkligen att det bästa ni kan göra är att fortsätta prata om det och rensa luften. <3 

Låter otroligt jobbig för er att ha det så. Det ända jag kan säga är väl som tjejerna innan mig har skrivit att försöka prata om det i ett läge som det känns bra för er att prata med varandra. Samt att ni kanske måste släppa pressen på att försöka ett tag så ni kan njuta av att bara få vara med varandra utan någon påtryckning av vad som måste göras. Kanske ni kan hitta på något som ni båda uppskattar och som kan sätta sprätt på gnistan, en mysig dejt kanske.

Jag upplever inte att förhållandet mellan mig och min man har förändrats sen vi började försöka. Men det va en sak som du skrev som jag känner igen väl, och det är det här med tystnad när man försöker prata om en sak. Första gångerna det hände så blev jag frustrerad och arg på honom att han aldrig sa något. Men sen när han hade fått förklara varför jag gör på det sättet så förstår jag honom. Han behöver ha tid för att tänka igenom vad han ska säga som svar och hur han ska säga det för att bli förstådd på rätt sätt. Annars om han svara direkt så kan han säga saker som han inte menar och sårar då mig ist. Så han kanske bara behöver lite extra tid på att fundera på vad och hur han ska svara dig i den här situationen. Så ge honom tid och hjälp honom att hitta orden om han börjar förklara men inte kommer vidare i sina svar.

Jag hoppas verkligen ni kan lösa det här!

Åh, sådär hade vi det också ett tag... Det löste sig när jag en kväll bröt ihop och tokgrät inne på toaletten och han till slut kom för att trösta mig. Han grät lika mycket och vi pratade efteråt om hur vi kände. Jag kände att han undvek mig och att han lade skuld på mig för att det inte blev något och han sa att han inte visste hur han skulle prata om att han var ledsen och att han kände press på sig. Förenades i att jag sa att han MÅSTE prata om hur det känns, och om han inte ville ligga så skulle jag acceptera det. Samtidigt sa jag att han måste visa att han älskar mig och tänder på mig för annars tror jag att han kommer lämna mig. Jag fick också lova att sluta berätta när Äl-testen blev positiva för det gav honom prestationsångest. Istället började vi ha sex varannan eller var tredje dag från ca CD9 till bekräftad ÄL. Vi skaffade också ett heminseminaitionskit så vi kunde få till det även när han inte kunde komma. Det räddade absolut vår relation den tiden.

Jag hoppas ni reder ut det här på ett sätt som passar er <3

Det låter som att ni båda två har det tufft. Jag tror dock att ni måste fortsätta prata om det. Min man vill helst inte prata om något från processen längre så vi avsätter tid till det för annars byggs frustrationen upp hos mig. Men då får jag inte prata om det med honom utöver de tillfällena om inte han tar upp ämnet. Sen jobbar jag skift också vilket nog är det värsta för vårt förhållande då vi ofta har olika dygnsrytmer och det blir stressigt att få till sex.

Ni kanske behöver umgås en helg och göra något trevligt ni inte brukar göra? Svårt i dessa tider men något går säkert att hitta på.

Jag hoppas att det blir bättre framöver <3

Det blir lätt så hos oss också, och det är så frustrerande. För mig hjälper det med att skriva ner mina tankar och det som gör mig ledsen, för då släpper det lite på trycket inombords och samtidigt har jag en möjlighet att strukturera mig lite till dess att vi har samtalet om det. Skulle något liknande kunna vara aktuellt för dig?

För mig känns det som att jag inte riktigt når fram förrän jag har brutit ihop en gång. Missförstå mig rätt, min sambo är helt fantastisk, men jag tror att det handlar mycket om könsnormer och hur man är uppfostrad, och det sätter käppar i hjulet för relationer ibland.

Men gud vad frustrerande! Då förstår jag att det känns som att han drar sig undan. Det är ju svårt att komma någon vart om han inte ens kan prata om det. :(

Ska tillägga också att min sambo mååånga ggr sätt panikslagen ut när jag pratat känslor eftersom han också är otroligt konflikträdd, men det har blivit bättre mycket troligen pga jag varit tydlig med att jag inte förväntar mig en lösning på saker från honom, utan jag vill ha ett par öron bara ofta. 

Han sa också, citat, när vi träffades att det värsta han visste var att prata om jobbiga saker. Medan det för mig är superviktigt. Så våra situationer är nog inte helt olika :) 

Men det kan bli jättebra om man bara kastar sig ut i det läskiga <3

Jag känner inte igen mig i känslan av att ha kommit längre ifrån varandra under bebisverkstan, men vi är ju också "bara" på försök 10 ännu. Det är dock något jag är rädd för och därför har jag dragit ner lite på min egen press kring dagarna för ÄL, för att inte lägga över för mycket av min press på min sambo så att vi istället ska hamna i en låsning. Tänker på att sexa även andra ggr i månaden så att den närhet sex ger inte enbart ska vara kopplat till barnverkstad. Vi försöker också variera oss och fortsätta ha roligt i sängen (eller på annan plats), även det för att det ska fortsätta vara lustfyllt. Sen blir det lätt, tycker jag, att sexet mestadels förläggs till ÄL, men i vårt fall har det mycket handlat också om att jag haft s mycket mellanblödningar mellan ÄL och mens att det typ är veckan innan ÄL som funkar. Det är bara då i princip som jag inte blött.

Vad jag däremot känner igen mig i är det u säger om rädslan att vara sårbar. Skulle kunna skriva ett superlångt inlägg om det då jag haft det likadant när jag växte upp. Mentaliteten i familjen var "bit ihop" om man var annat än glad och jag var äldst av 4 syskon vilket säkert bidrog till att det inte fanns tid för mitt känsloliv eftersom det alltid fanns yngre som "behövde" mer. När jag nog egentligen var den som hade störst behov av stöttning från mina föräldrar. Det har gjort att jag haft svårt att träffa någon öht eftersom mitt fokus alltid har legat på den jag dejtat och hur jag kunnat anpassa mig till den personen för att i utbyte få kärlek och uppmärksamhet. Tillslut brände jag ut mig och gjorde ett massivt jobb med mig själv tillsammans med en psykolog jag älskar än idag som tvingade mig att lämna relationer till män där jag förminskade mig själv. Jag är helt säker på att det var det som gjorde att jag och min nuvarande sambo blev ett par (min första pojkvän någonsin fick jag alltså vid 31 års ålder!). Att jag från början bara kastade ut vem jag var, hur min historia såg ut och vad jag hade för behov. Och sen inte tummade på det hur jävla skitjobbigt det än har varit att behöva uttrycka behov och vara sårbar. 3 år senare är det fortfarande något jag tycker är läskigt i vår relation, men jag gör det!

Exempelvis har jag gråtit mycket själv, men i den här processen hade jag ett tillfälle där jag bara inte kunde sluta. Och jag kunde inte sitta inlåst på toan hur länge som helst, så då fick jag gå ut och böla framför sambon och förklara min oro och stress kring detta och hur viktigt det var för mig att kunna dela det med honom. SKITLÄSKIGT var det, men vår relation växte ju ytterligare av just det- för hans enda fundering var ju "men snälla du, varför går du och gråter i duschen"? och så kunde vi prata om det. Så jag växer, vår relation växer och min sambo växer också av det! Han hatar att prata om jobbiga saker, men har också lyft det som en anledning till varför han är kär i mig- för att jag får honom att växa i och med att han nu pratar känslor. Något som saknats i hans tidigare relationer. Det är skönt för honom, säger han, att inte behöva fundera utan veta att jag talar om mina behov och önskemål. 

Så jag skickar en bamsekram och råder dig att vara hel transparent med din sambo, för ni har bara att vinna på det. Berätta om din oro kring er relation och berätta hur svårt du tycker det är att vara sårbar och varför. Jag har berättat om min bakgrund/uppväxt för sambon så att han också lättare kan förstå att han behöver vara lyhörd. jag har sagt att han inte behöver känna press att kunna ge mig svar eller råd, utan att det viktigaste för mig är att jag kan dela mina tankar med honom och att mötas av respekt, även om det bara består av en lång kram och stryk på pannan. 

Kram! <3

Vad jobbigt det låter, ni har ju försökt såpass länge att det känns väldigt rimligt att han är nere men inte känner att han kan uttrycka det.

Jag tror andra som har svarat har bra råd, men kan tänka mig att det bästa är att försöka få honom att berätta precis hur han mår, vad det är som gör honom ledsen och om han har något hum om vad kan hjälpa honom psykiskt. Jag vet att vi kvinnor bär mycket ansvar i att skaffa barn, men killar brukar tycka att de ska bara bit ihop och inte säga något. Kanske om han får lov att bara prata ut sina känslor utan att du har ett svar för allting, så kan det kännas lite lättare för honom att uttrycka sig själv? Jag kan tänka mig att då skulle han ?känna sig hörd? men vill inte påstå att det inte händer nuförtiden såklart :)

Heminsemination låter som en idé, då vet man att sexet är aldrig för babymakings skull, och det kanske då skulle känns mer roligt? Jag vet att någon i en av dessa trådar gjorde det och det blev en enorm lättnad på deras sexliv :) lycka till