Min son hatar min mat

Mina barn som små gillade enkla och milda smaker. Det var ingen idé att konstra. Frysta gröna ärtor (okokta alltså!), bönor direkt från tetraförpackningen, makaroner, mos på röda linser och lite salt, biffar av typ enbart kikärtor ägg mjöl o salt, kokt potatis osv. Och Keldas milda tomatsoppa.

Så får man utmana dem med kul tillbehör. Efterhand lär de sig uppskatta fler o fler smaker.

Jag tänker att barn o mat är som vuxna på semester. När vi brutit vardagsvanorna är vi redo att dansa topless, äta gräshoppor, sova på stranden eller vad skit som helst, för vi har lämnat vardagslunken. Men i hemmets trygga vrå vill vi ha makaroner och ketchup. Vi brukade utnyttja fenomenet genom att uppmuntra mor- och farföräldrar att bjuda dem på lite gränstänjande mat.

Ganska många småbarn gillar när det går att se tydligt vad det är för något i maten. De vill ha varje sak för sig. Så istället för en gryta eller wok kan man koka grönsakerna var för sig och lägga i skålar. Då kan barnet välja ut det som är gott och behöver inte rata hela måltiden bara för att tex woken innehöll en enda pyttebit som inte såg ätbar ut.