Tappat känslor

Prata med hennes kompisar?? Men varför då? Det är ju din sambo du ska prata med!

Jag vet inte redigt varför jag vill prata med hennes kompisar. Känns som att om jag pratat med henne om detta att hela helvetet kommer att braka loss.

Varför tror du att helvetet skulle braka loss om du pratar med henne?

Även om det gör det så är det ett samtal du måste ta med henne. Ju längre tiden går ju mer kommer hon att vilja skaffa barn snart och hon kommer att bli ännu mer arg på dig för att du slösat hennes tid när du vet att hon vill bli mamma snart. Kvinnor har ju lite begränsad tid för hur sent man kan få barn och om hennes alternativ är att stanna hos dig några år till och sedan vill du ändå inte ha barn med henne, då är hon drygt 30 och måste hinna hitta en ny kille att lära känna och bo ihop med för att sedan ta barnfrågan igen... då börjar hon plötsligt få lite ont om tid. Med det sagt hat män inte heller all tid i världen, visst ni kan få barn tills ni är 70 men med åldern ökar risken för autism mm och den biologiskt bästa tiden för barnalstring är just nu när ni är i 20-30 årsåldern. Men för kvinnor blir det så mycket mer påtagligt och efter 35 dalar fertiliteten snabbt.

Älskar du henne, ser du en framtid med henne och skulle vilja ha barn med henne i framtiden fast inte just nu?

Man måste kunna prata om svåra saker med den person man skaffar barn tillsammans med. Ni kommer att ställas inför många situationer där stora beslut måste tas och man måste kunna diskutera om sådant man kanske tycker olika om, alltifrån barnuppfostran till vaccinationer och utegångstider för tonåringen.

Är hon fortfarande arbetslös, har hon utbildning att falla tillbaka på efter föräldraledigheten?

Jo jag känner att jag måste ta detta samtal med henne. Båda jobbar hemifrån denna vecka så vet inte hur jag ska göra.
Just nu känner jag inte några känslor inom mig och vet knappt ut eller in i mig själv. Vissa dagar är jag super glad och vissa är väldigt tillbakadragen.

Jag vet inte om jag ser någon framtid tyvärr. För det känns som att allt har gått för fort fram enligt mig och jag knappt har hängt med i svängarna. Om jag känner djupt inom mig så känner jag att jag inte vill ha barn just nu. Kan tillägga att hon inte har frågat mig om jag ens vill ha barn eller något sånt med henne. 
Just nu har hon fått fast anställning så hon har jobb.

Känner du dig deprimerad? Det kan göra att man har svårt att känna känslor eller kan känna sig förvirrad och kluven. Men känner du att du får kärlek och stöd från henne?

Om du tänker dig ett liv utan henne, tänk dig att ni gör slut och hon flyttar ut och försvinner ut ur ditt liv.

Vilken är din spontana känsla?

Sorg? Rädsla? Saknad? Lättnad?

Man ska vara två om att planera ett barn annars gör man det inte. Du måste ta ett snack med henne och berätta för henne att det är för tidigt för dig just nu, senare kanske.

Eh, konflikträdd? Saknar social spärr pratar med kompisar om era problem för dem inte "kan" explodera på dig som din flickvän?

Jag tror att du har inte hunnit och reflektera.? Kalla fötter?

Asså du måste väl nånstans i din hjärna veta att kvinnor generellt vill bilda familj när man flyttar ihop, gifta sig etc. Asså,

Du måste ha en framförhållning.

Hon ser en framtid med er. Men inte du. Sluta och snacka bakom hennes rygg, fegt.

Gör slut snabbt, hon har en biologisk klocka och innan 30 är oftast man har mest chans och bilda familj. Vi har ju bara antal ägg, därför det kallas ägglossning.

Man skulle nog säga deprimerad.
Känner att jag inte får så mycket stöd direkt.

OM jag vore singel som jag mår nu skulle jag känna en lättnad faktiskt. Känns hemskt att säga men så känner jag inom mig. För då kan jag ta hand om min deprition ( om det stavas så ) och ångest samt stress själv. 

Prata med henne. Det är det enda du kan göra.

Var fullständigt ärlig med allt, med hur du mår nu, dina känslor för henne, hur du känner ang barn nu eller i framtiden. Alla korten ska upp på bordet. Du har inget att förlora.

Sen får hon besluta sig för om hon vill stanna med dig trots allt, och du får bestämma om du vill vara med henne eller om du hellre vill vara själv just nu.

TS tänk noga igenom det! Du blir bunden till henne i minst 18 år. Varför har hon så bråttom med barn??!! Hon verkar ha det bottomt utan att se om man passar ihop... Och det skriker röda varningslampor.

Varför ska hon ha barn med dig nu när du är deprimerad? Det är väldigt konstigt.

På vilket sätt tycker du att det är konstigt? Hon älskar väl honom och vill ha barn med honom ändå. En depression är oftast övergående Och i detta fall vet TS varför han är deprimerad.  
Min troliga uppfattning är att om hon säger i morgon att hon inte vill ha barn eller gifta sig längre så är han inte deprimerad längre.  

Jag tro att han är inte kär utan gått det det vanliga "kärleken"

Det är ju så för många fullkomligt normalt. Kärleken växer på olika sätt. Förhoppningsvis som alla vill bli starkare och tryggare, roligare mer nyfiken på varandra mm.

För mig så låter det som att du borde börja sortera lite bland alla dina känslor, för det verkar vara lite av ett virrvarr...

Ditt egna mående? Depression skriver du, det är för mig ett ganska starkt ord. Vad beror det på tror du själv? Är det stress? jobb? framtid? Er relation? Tanke på familj? Börja sortera lite!

Dina känslor för din sambo? Din rubrik är "tappat känslor", hur tänker du då? Vad menar du mer exakt? Har du tappat kärleken till din sambo? Tappat attraktion?

Familj och barn? Den verkar du återkomma till lite titt som tätt. Är den den som skapar stress, känsla av att det "går för fort"? Din sambo säger ju innan 30, det är ju 2 år bort om vi bara tittar rent på tid, det är liksom inte "i morgondag". Detta är ju olika, för både män och kvinnor. Somliga vill kanske ta upp det tidigt i en relation, kanske är det "mer vanligt" för kvinnor att vilja prata om framtida familjebildning, och kanske även så vanligare när man börjar närma sig de 30 (+/- något år). För den del så är ju åren mellan 28-32, år då man kanske vill känna att man är i "rätt" relation - för en framtid...

Hur såg ditt liv ut innan ni träffades? Det kan ju bli en omställning när man går från "singelliv" (ensamhushåll) till att vara två, och det kan ta lite tid att hitta nya rutiner i ett samboskap. Eller man saknar "bekvämheten" med sitt singelliv (om man nu trivdes bra med det).

Corona? Mmm, det är nog många som kan känna av den i även i en relation. "Båda jobbar hemifrån"... etc...

Kan nog vara bra om du börjar sortera lite bland dina känslor, såväl kring dig själv, er relation, din sambo. Se vad du kommer fram till. Sen snacka med din sambo... ser inte poängen med att snacka med hennes kompisar...

För mig är det inte ett virrvarr....
Om jag skulle beskriva så här.. Jag har varit helt svart i min själ och mitt hjärta sedan december och inte känt några känslor för min sambo vilket är så fortfarande. Känns som att jag har en jäkligt tjock cementmur och sitter i mitten av den med en liten hammare och liten spik för att ta mig ur. 

Jag har pratat med min sambo om detta och hon vet om hur jag mår. Enligt min psykolog så har detta hänt efter en traumatiserad händelse vilket jag inte tänker berätta om här.. Allt har gått för fort fram vilket kan göra detta värre.

Mitt liv innan vi träffades var bra men hade lite problem med ångest / oro/ stress och panikattacker. Det kom pga av stress.. Men hade jobbat bort detta.

Känns som att detta förhållande inte kommer att passa mig och psykologen tycker att jag ska bo själv ( singel ) och ta hand om mig själv.

 

Ok. Då låter det ju som att du är långt gången i dina tankar, när det gäller er relation.

Då får du väl rycka bort plåstret och bestämma dig och prata med din sambo.