Vill inte ha barnet längre

Jag kände så när jag blev gravid med 4e barnet.

Vi var färdiga vid 3 och min man hade knippsat sig och skulle varit steriliserad.

Hursom så hade jag "magsjuka" 4 v i sträck och tog ett gravtest som var positivt.

Jag var då i 4e månaden och vi fick vår bebis.

Jag älskar hen lika mycket som de andra och hade inte velat vara utan hen idag.

Men jag hävdar att familje dynamiken varit bättre om vi stannat vid 3.

Lycka till!

Tack för ditt svar <3

Är du deprimerad eller orolig över något?Har du någon att prata med.Du kommer att få ett till barn.grattis!

Nej jag tror inte att jag är deprimerad har dock aldrig varit det så vet inte hur det ska kännas men känner mig inte nedstämd eller så, men jag är väldigt orolig över förlossningen och grubblar mycket över det. Jag pratar med med min man om det emellanåt.

Tack så mycket.

Ok,försök att tänka positiva tankar och läs om något som får dig att må bättre .Prata med en vän.

Det här är ju högst normala tankar egentligen men dom brukar oftast dyka upp när barnet är oplanerat och man ställs inför faktum.

Ni har ju ändå velat ha ett till barn och verkligen kämpat för detta och då brukar ju många oroliga tankar finnas just innan man verkligen tar steget till en graviditet. Så hur gick tankarna i början? Drömde ni bara om ett positivt test och gullig mage utan att tänka framåt eller hur var det? Varför tänkte ni inte på konsekvenserna före ni blev gravid?

Obs, jag anklagar inte utan vill nog mer att du släpper paniken och fokuserar på längtan ni ändå har.

Det hade kunnat vara jag som skrev inlägget skillnaden är att min graviditet var helt oplanerad. Vi har 2 stora barn på 15 och 14 år o en sladdis 1,5 åring.. tänkte först göra abort men klarade inte av det så jag började jobba på mina tankar istället och att det faktiskt är bra för min yngsta att få en kompis att leka med.. är bekväm nu med det hela men kan inte låta bliatt tänka och känna att jag faktiskt vill ha mer tid med sladdisen... att jag inte har fått nog av honom o snart kommer någon som behöver ännu mer tid och närhet.. sen jobbar jag ännu mer på mig själv och tänker att det nya barnet kommer SÄKERT vara lika mycket viktigt som de andra och då är det 2 små ungar att gulla med ist för en:)..

min förlossning kan nu starta närsomhelst och jag blir mer o mer spänd men jag tror ändå att det kommer gå såååå bra trots allt..

Hur har du gjort för att jobba med dina tankar? Det finns så klart stunder då jag ser fram emot det men majoriteten av tankarna är ändå att det här inte är något jag vill

Kanske inte det svar du vill ha, men min man och jag hamnade i en liknande situation. För oss föll valet på abort. Ett otroligt smärtsamt val som vi båda ångrade, men ändå kunde se att det nog var det bästa alternativet,

Jag kände att jag inte ville ha barnet, jag fick ångest och oroade mig mycket för den sladdis som vi har. Jag ville inte släppa fokuset från hen. Och så är ingen av oss purung och det var en tung faktor för oss. Men efteråt så ser jag alltmer hur det hade kunnat bli om vi behållit. Vilken gåva det här lilla livet egentligen var! 

jag tror att för din egen skull så hade det nog varit bra att gå och prata med en kurator eller psykolog. Så du får reda ut detta innan bebisen kommer. Jag hade väldigt svårt att knyta an till min yngste (ett av argumenten för att det blev abort vd den senaste graviditeten) och det är inte roligt att vara i den situationen. Och då var inte mina negativa känslor under graviditeten med hen alls lika starka som dina är nu.

Vet inte alls om du vill ha det perspektivet. Men du skriver att du oroar dig för relationen till sladdisen. Jag är själv sladdis och hade en nära relation till min mamma. Det gick ingen nöd på mig men visst kändes det ensamt ibland. Mina syskon har berättat att jag var otröstlig när dom var hemma och hälsade på och skulle åka igen. Jag saknade dom så mycket. Så för ert barn tänker jag absolut att det finns fördelar med ett syskon närmare i ålder.

Tack för ditt inlägg. Att hon skulle slippa växa upp ensam var en av anledningarna från början att vi bestämde oss för en till. Men nu känns det som att jag inte känner mig redo att dela med mig av min uppmärksamhet till ytterligare en liten

Förlåt om jag frågar men hur kunde ni ta beslutet att skaffa ett barn till om ni inte diskuterat dessa saker i samma veva?

Hur blev det med dina äldre barn? Hur kändes det när äldsta fick ett syskon? Kunde du dela din kärlek och uppmärksamhet mellan barnen?

Kom känslan i samband med graviditeten? Tänker att hormonerna kan ställa till det en hel del. Du känner ju redan ditt barn med barnet i magen är bara något diffust.

Ja det kunde jag absolut göra men relationen till det äldre barnet förändrades jag kunde ju inte längre ägna mig helt åt henne. Detta är ju ett efterlängtat barn som vi dessutom fått kämpa lite för så dessa känslor kom i samband med graviditeten så är säkert hormoner som också ställer till det

Men har du försökt få en samtalskontakt via mödravården? Det är så klart viktigt att du har stöd innan förlossningen, så att det kan bli så bra som möjligt efter.