Forum Allmänna - Medlemstrådar
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Stanna eller gå - när är det nog?

    Fre 9 apr 09:28 Läst 0 gånger Totalt 10 svar
    Visar endast inlägg av fluffycookie - Visa alla inlägg
    Fre 9 apr 09:28

    Jag har varit tillsammans med en underbar kille i 3,5 år. Han är generös, omtänksam och skulle bli en fantastisk pappa. Men i 2.5 år har vi haft stora problem och pratar nu om att separera. Ni är nog flera som varit i samma sits - hur mycket ska man kämpa?

    Efter ett års samboskap pushade jag för att han skulle sälja sin lägenhet, men märkte att han undvek frågan och drog ut på det. Efter ett par månader lade jag ner och började känna att han nog inte var så intresserad av ett liv ihop, varpå han fick panik och i princip sålde lägenheten över dagen.

    Efter det började vi titta på objekt tillsammans. Jag är en driven person med högt tempo medan han behöver lång tid på sig att tänka, (två veckor för att jämföra gardiner på olika hemsidor) och är i ärlighetens namn inte så driven eller engagerad i något alls. Jag drog honom kors och tvärs på visningar, främst hus då vi pratade om familj. Han slog ned på alla objekt och kom inte med motförslag. Tillslut tröttnade jag igen, och sade att det var upp till honom nu att ta initiativ, visa att han vill vara med mig, och visa lite lägenheter han var intresserad av och styra visningar. Vi hade kommit fram till att vi ville raka motsatsen gällande områden, där han hade orimliga krav i form av pris och storlek i innerstan, medan jag tänkte yta, lite utanför city för att ha plats med barn och jag sa det "är du smart så visar du vad du tycker om, då kanske jag ändrar mina tankar". 

    Ingenting hände. Vi bråkade väldigt mycket och jag fick honom att gå till en terapeut. De ska vara opartiska, men jäklar vilket stöd jag fick av henne. Jag vet att jag blir lite kall när jag är ledsen för att skydda mig själv, och med en man som är så tankspridd att han glömmer 90% av det jag sagt, kände jag mig inte direkt uppskattad och hon satte verkligen ord på mina känslor. När vi gick därifrån varje gång var min kille helt förstörd.

    Hans försvar var att han inte kunde tänka på bostad ihop när vi hade det dåligt. Jag sade att jag förstod, att vi inte skulle köpa något under en kris, men att vi kunde laga förhållandet delvis genom att göra saker ihop och titta på objekt, eftersom vår väg till kompromisser var lång. 

    Snabbspola 2 år framåt, tre terapeuter senare och vi står på samma punkt och stampar. Vi har skrivit listor på vad som måste förbättras, på min stod det "ta initiativ, inte vara konflikträdd, sluta stoppa huvudet i sanden, börja röra på dig" och han skrev "jobbigt att det är rörigt i skåp och lådor". Han har alltså fortfarande inte kunnat berätta vad jag behöver förändra för att rädda vårt förhållande. Vi har pratat öppet om våra problem och jag har gett flera förslag på åtgärder, han svarar "rätt saker" och sedan händer ingenting och han tycker att allt är lugnt.

    Vi har inte legat på ett år, och han försöker kyssas men jag drar mig undan. Det är en kil mellan oss och det är inte längre naturligt för mig. I går sade jag att jag vill separera, att jag inte orkar försöka mer utan vi isf måste söka hjälp igen, vilket han inte vill. Hans lösning är att vi ska äta mer middagar tillsammans och göra mer saker ihop, vilket jag föreslog för över ett år sen. Jag känner inte igen mig själv längre, är trött och ledsen och sur och mitt sprudlande jag kommer knappt fram med vänner längre. 

    Så, vi har alltså sagt att vi ska separera och i morse försöker han kyssa mig och blir väldigt förvånad när jag drar mig undan. Vet inte om han är chockad eller om han fortfarande inte tror att jag är allvarlig med detta eftersom vi pratat om det förut också. 

    När ska man fortsätta kämpa? Ska man nöja sig med att det finns en omtänksamhet för varandra och att han skulle bli en bra pappa? Är så sjukt barnsugen och är 34 så det "brinner" lite. Vad hade du gjort?

    Om någon nu orkat läsa ända hit så tack! Det känns så skönt att skriva av mig. 
    Ha en fin fredag vänner 

  • Fre 9 apr 10:11 #4

    Tack Cookie1982 <3 en del av problemet är att han aldrig haft ett seriöst förhållande som varat längre än 6 månader, medan jag som har lite mer erfarenhet har något att jämföra med. Han tycker också att det är dåligt, men jag känner inte att han har lust/ork/möjlighet att kompromissa eller ändra på något för oss. Jag är verkligen inte felfri på något sätt, men jag kan inte ändra mig om jag inte vet hur. 

    Jag har ex. sagt åt honom i flera år att han borde prata själv med en terapeut för att han har så låg självkänsla och OCD, men trots att han håller med vid tillfällena, säger han sedan att han "inte tror att det är lösningen", vilket betyder att han struntar i att försöka, och kommer inte med en alternativ lösning. 

    Önskar så att man kunde ge bort viktiga beslut till någon annan ibland. Skulle betala dyrt för en sån tjänst ;)

    Kram

  • Fre 9 apr 11:02 #9

    Cookie1982 - Absolut mycket svårare med barn eftersom man påverkar deras liv genom sitt eget beslut. Jag är dock firm believer av att det är värre att växa upp med olyckliga föräldrar ihop, än lyckliga isär <3 

    Jag kan acceptera mycket, men när jag inte ser någon förändring eller vilja, då är det svårt och man ifrågasätter sitt eget självvärde, vilket du kanske också gör i din relation gällande förändringar? Jag hoppas verkligen att ni lyckas reda ut det, men att ha den inställningen som du har "jag vill ha kvar honom", lutar ju verkligen mot ett lyckligt slut. 

    Anonym A - Kanske ska du och jag bo ihop istället? Tungan ute Det var exakt det jag behövde höra "du vet vad du har och det är vad du får". Han är så fin men man ska inte behöva vilja ändra på någon annan så mycket som jag behöver för att vi ska vara lyckliga ihop. Då är det bättre att han får göra en annan tjej lycklig, som kanske är lite sävlig själv och helst bara spelar tv-spel och äter pizza i sängen. 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll