BF Januari 2022 ????

Kan det stämma att jag är i v 6+6 om jag har BF 16/1? Är lite osäker på om jag räknat rätt.

Ja helt korrekt låter de inte, jag har bf 10/1 och är i vecka 6+6 idag.. :)

Hade du 5-dagars? Jag räknade som att det var 2+5 på insättningsdagen, är det fel?

Jag hade insättning av 5-dagars 28/4.

Förstår hur du menar och tänker. Vi berättade för svärföräldrarna igår, mors dag och allt, men de reagerade inte direkt med att bli överlyckliga vilket gjorde mig och minnsambo väldigt ledsna..

Så otroligt tråkigt särskilt när vi har kämpat så som vi har gjort och de vet om det. Vi får bara glädjas åt att så många andra är lyckliga för vår skull men visst skaver det..

Grattis!! Så stort!

I Stockholm där jag går får alla göra gratis KUB oavsett ålder. Så var det iallafall förra två graviditeterna, då var jag 32 och 33.

Kub gick inte så bra som jag hoppades.

Fick resultatet 1/39 på trisomi 21 och 1/143 på både trisomi 13 och 18. Tror det var främst pga. nackspaltens mått som var brett (vet inget mått) och kanske min ålder? Är 36. Tror inte de två blodvärdena de tog var varken låga eller höga egentligen. Röker inte, måttlig alkohol, bra bmi.

Fick där och då en tid för läkarsamtal nästa vecka om vad nästa steg är. Jag uppfattade att fostervattensprov är nästa steg och att det är intill 100 procentigt svar. De gör detta direkt istället för att först göra nipt. Jag vill göra fostervattensprovet och fattar ju att det är 38/39 chans att det visar att allt ser bra ut, men känslan kvarstår hela tiden att kub hade kunnat vara så j-a mycket bättre, 1/2000 eller 1/20000.

Känner mig så otroligt ledsen och maktlös. Varför blev det så här för mig/oss efter att äntligen lyckats med ivf? Allt känns så hopplöst och orättvist. Bara tanken på den lilla som låg där inne och sprattlade och fejade med sina små armar och ben på ultraljudet gör mig gråtfärdig men också liksom känslokall på samma gång. Vill inte tänka på varken den eller att jag är gravid förens vi vet svar på fostervattensprov.

Hej alla! Det har varit tyst från mig i väntan på svaret på fostervattensprovet som gjordes för en och en halv vecka sedan.

I dag ringde läkaren och sa direkt: ?Det ser bra ut.? Så trots att nackspalten var 3,8 så visade varken korta/enkla analysen eller den längre/djupgående på några avvikelser. Fattar så klart att det ändå kan förekomma - men det kan det ju på alla barn. På rul om två veckor kommer de kolla bebisen hjärta lite extra noga, men inget tyder på något avvikande nu.

Hurra! ÄNTLIGEN känner jag att jag kan slappna av så här 17 veckor in i graviditeten.

Och just det, blir också gärna inbjuden till Facebook-gruppen nu :)

Har ni känt bebisen än och isf vilken vecka el dag? Jag går in i 19 imorgon och önskar verkligen att få känna den snart! Har haft nåt litet pirr då och då som kan vara bebis men jag vet inte.. Är så orolig hela tiden och hade vart så skönt att få känna den.

Nån mer än jag som har kvar illamåendet förresten? Börjar bli riktigt segt..

Jag vet inte om ni alla är med i facebookgruppen vid det här laget, men om inte så skriver jag här med. Jag lämnar den här tråden nu, då det inte kommer komma någon januaribebis.

I lördags föddes våran lilla flicka i 20+1, pga prematura värkar. En vecka tidigare hade jag sökt hjälp för oro över mycket sammandragningar, men tappen var då opåverkad. På måndagen var jag på RUL som såg perfekt ut. Under veckan fortsatte jag ha sammandragningar, och det kom även lite blod i mina flytningar. Var hos min barnmorska på torsdagen som inte var orolig, inte ens kollade tappen eller lyssnade på hjärtljuden. Morgonen efter fick jag tätare och tätare sammandragningar som började göra ont. Det kändes precis som när sonen föddes så jag kastade mig i en taxi till gynakuten. Väl där konstaterades att jag var rätt mycket öppen med buktande hinnblåsa. Sen lugnade det ner sig av sig självt. Jag fick antibiotika och man pratade om möjligheten till ett nödcerklage om min crp gick ner. Men vi kom aldrig så långt. På lördagen drog värkarna igång igen och efter bara 25 minuter föddes hon. Hon levde runt 5 minuter innan hon somnade in i min famn, nära mitt hjärta, där hon kommer vara krav för alltid.

Livet är fruktansvärt orättvist och jag hoppas jag behöver vara den enda här som behöver uppleva denna smärtan. Lycka till i era graviditeter, era förlossningar och med era små hjärtan.

Jag kanske kikar in i framtiden för att se hur det gått för er alla.