Måste bonusbarnen vara hemma på heltid när jag får min bebis?

Jag förstår dig i alla fall. Det är en speciell tid när man kommer med en ny bebis. Man är utmattad, trött, har kanske bristningar som gör ont, eller järnbrist om man förlorat mycket blod under förlossningen. Det dröjer länge innan babyn sover hela nätter, man måste upp och amma - flera gånger per natt i början - och därför är det livsviktigt att man kan sova medan babyn sover på dagen. Amning är också superviktigt, livsavgörande för barnet, och för att komma igång med den behöver man vila och lugn och ro. Och till allt detta praktiska och fysiska, kommer det känslomässiga med att fatta att man är mamma nu, att bonda med bebisen.

Jag hade ABSOLUT INTE velat ha ett par små tillsyns- och vårdbehövade styvbarn där under den perioden! Det var tillräckligt illa när jag fick mitt andra barn, och jag drabbades av svår sömnbrist då jag inte kunde sova med henne på dagen, eftersom storebror var uppe och for. Hade han varit någon annans barn och jag hade utsatts för detta i mitt utmattade tillstånd, så hade jag nog blivit både bitter och arg. 

Jag tycker att mamman borde kunna ha dem på heltid under den första månaden, i alla fall. Hon har ju själv fött barn för inte så länge sedan, hon borde förstå (även om din man inte gör det).

Är du alldeles säker på att du VILL leva ditt liv i en styvfamilj, för övrigt..? För nu har du ju fortfarande chansen att gå, och träffa en annan, barnfri man. Det skulle göra ditt liv SÅÅÅ mycket bättre livet ut. Så fort du är gravid, så är dina valmöjligheter borta. Även om du skulle ta bebisen och lämna din man, så kommer du aldrig mer att få en kärnfamilj. 

Fast det här resonemanget känns också konstigt och sorgligt. Att se föräldraledigheten som att man "förlorar pengar". Ibland längtar jag tillbaka till den tiden, då det var självklart att fruarna slutade jobba när de blev gravida. Då var det väl inga nyblivna mammor som satt och räknade på att "nu förlorar jag si och så mycket pengar, jämfört med om jag skulle vara på min gamla arbetsplats i stället". 

Det är ju det jag säger, att hon kanske ska fundera på om det är detta hon vill, medan det ännu finns tid. Om  mannen är så enastående att han är värd det.

Jag skulle som sagt ABSOLUT INTE ha velat det där, och av många anledningar. Bara en sådan sak, som att det inte skulle vara nytt och speciellt för mannen med alla stegen - det positiva graviditetstestet, inskrivningssamtalet på MVC, ultraljudet, förlossningen, hemkomsten från BB... Han har ju varit med förr. Det är gammal skåpmat för honom. I värsta fall blir hon jämförd med den förra frun på ett negativt sätt: "hon försökte inte dra växlar på sin graviditetet så där som du gör, hon arbetade och skötte hemmet in i det sista", "hon skrek inte på det där sättet när hon födde, hon var så DUKTIG"... NÄ. 

...och sedan kommer alla problemen med det juridiska, barnens kommande arv, TS kanske måste gå från huset för att lösa ut styvbarnen om mannen dör, sådana saker...

Att man kan ha relationer med personer som har barn när båda är medelålders och har stora barn, och har varit med förr och är luttrade, är en annan sak. Men att i första läget som ännu ung kvinna (eller man för den delen) välja B-alternativet, tycker jag känns synd.

Som jag ser det gifter man sig innan barnen kommer, och har alla pengar tillsammans, oavsett vem som arbetar ute och vem som arbetar i hemmet. Begreppet "mitt inkomstbortfall" - finns inte. 

Alltså, min mamma var alltid hemmafru (sedan jag föddes), och det där är inget jag känner igen alls. Mina föräldrar diskuterade alla ekonomiska beslut och bestämde tillsammans. Fanns inte på kartan att de skulle tänkt att det var min pappas pengar enbart. Och så borde det vara inom ett äktenskap även idag. Samboförhållanden kan fungera annorlunda, för då har man inte tagit på sig något ansvar för varandra. I Äktenskapsbalken står det dock glasklart, att makarna ska leva på samma nivå. 

Som sagt, det där känner jag inte igen alls. Jag tycker att det är självklart att man har ett gemensamt konto som gifta, som båda har rätt att ta ut pengar ifrån. Stora inköp diskuterar man förstås (vad som är ett stort inköp är relaterat till hur mycket pengar man har, i vissa familjer kan det vara en ny BMW och i andra en bit oxfilé). Det är lika lite OK att den som arbetar ute springer och köper en bil utan att stämma av först, som att den som arbetar hemma gör det. Hennes arbete med barn, hem och trädgård är ju förutsättningen för hans karriär och intjänande av pengar. Du verkar ha en så tråkig syn på tingen!

Jag hoppas att du aldrig ger dig in i ett äktenskap eller samboförhållande med någon. 

Ja, jag tror som sagt att TS är på väg att förstöra sitt liv. Det måste vara en mycket attraktiv man, som man klickar med på alla plan, för att det skulle vara värt det här. Jag skulle aldrig ha tagit en man som hade barn sedan förr, på den tiden då jag själv var ung och barnfri och hade alla vägar öppna. När båda är skilda, medelålders och luttrade, och har var sina barnaskaror som är mer eller mindre uppvuxna, så är det en helt annan sak.Då kan man acceptera att livet blev som det blev, och göra det bästa av det ändå. Man har i alla fall en gång i tiden fått uppleva kärnfamiljen, och det är värt mycket. 

Håller med, jag minns det som enormt jobbigt när jag hade bebis + en tvååring som bara gick 15 timmar på dagis. Det var så mycket krångel med det - man kunde ju inte lämna bebisen ensam hemma, och hade hon precis somnat så måste man väcka henne för att klä på henne och placera henne i vagnen, under tiden klädde kanske storebror av sig igen, eller sprang och gömde sig, eller behövde bajsa...

Ibland ställde vi in dagis, för att det var lugnare att stanna hemma! Det var mycket allt detta jobbiga som gjorde att vi stannade vid två barn, fast jag egentligen gärna hade velat ha tre. Men bara tanken på att jonglera tre barn under skolåldern - det hade blivit övermäktigt! Jag tror som sagt att TS kommer att bli bitter, om hon måste ta detta med två barn som inte ens är hennes egna. I detta läge måste man få använda förskolan till max (fast jag egentligen är emot långa dagisdagar), eller så får de båda biologiska föräldrarna gå ner i arbetstid, eller ordna barntillsynen på annat sätt (en barnflicka/au pair, kanske?).

Fast om båda tar ut dagar samtidigt, blir ju den sammanlagda föräldraledigheten kortare. Och då måste TS' bebis börja på dagis tidigt, om de inte har råd att ha henne hemma utan inkomst. 

En au pair - förutsatt att hon är bra, här måste man ta referenser ordentligt - kan vara guld värd i en småbarnsfamilj! Då kan pappan jobba och TS vara hemma, men utan att bli överansträngd. Hon kan ägna sig åt bebisen, medan au pair-flickan tar hand om de två större barnen, och sköter deras hämtningar och lämningar. De behöver inte gå så långa dagar på dagis då, fem-sex timmar räcker, och medan de är på dagis kan au pair-flickan sköta hushållsarbetet. Eller passa bebisen medan TS duschar eller får lite annan egentid. 

En utländsk au pair är även alldeles utmärkt, för att barnen ska få med sig ett främmande språk tidigt i livet, och även de vuxna får anledning att öva sina språkkunskaper.