Känner mig så ensam utan dig..

Fin dikt.

Men vad gör denna dikt för nytta för någon? Vilken nytta gör den för Dig själv - att bli påmind om en före detta älskare till Dig som Du omöjligtvis kan få tillbaka?

Gör såhär istället, skriv dikter framöver, men skriv dem om din sambo/äkta man, och skriv inte ett ord igen om före detta älskare. Detta i syfte att fördjupa kärleken mellan din man och Dig, och göra Dig själv lyckligare också.

Annars blir allt bara en enda röra utan syfte. Let's get Back On Track.

Jag förstår hur du känner. Jag har med en gammal kärlek som fortfarande har en bit av mitt hjärta. Jag lever med en annan man som jag älskar och jag tror kanske inte att jag och förra kärleken skulle funkat i längden. Vi var unga det var svårt men det var djup rå kärlek mellan oss. Jag krossade hans hjärta och han smälte mitt han är liksom fastetsad där. Men vi lärde oss något av varandra och vi kommer alltid ha kvar det vi hade. Jag vet att min man älskar mig men känner som du ibland att han älskar mig nog inte som min tidigare kärlek, fast ändå det kan jag ju inte exakt veta. Det kommer inte att bli jag och min förre igen, det jag och min man nu och han har en del av mitt hjärta nu och kommer alltid att ha. Det är ok att tänka på det ibland, han finns där i sin plats i hjärtat men nu är det nu och det får man påminna sig om. Låt bli att fastna i det, låt det bara glida förbi, det kanske bränns till lite i hjärtat men det går över och man går vidare. Satsa på ditt nu och din framtid inte ditt förflutna, det har format dig men behöver inte stoppa upp dig nu. Hoppas du fattar. jag förstår dig.

Tack för ditt fina svar. Jag förstår alla de logiska tankarna om att det var då, nu är nu och att jag måste inse att det är mitt förflutna. Det är det som är mitt stora problem i livet. Det går liksom inte. Åren bara går, rusar fram men jag står kvar med den brännande känslan i mitt hjärta. Den blir inte mildare. Ibland tycker jag snarare att den blir värre. Känner mig så misslyckad som inte klarar av att släppa efter så otroligt många år att jag skäms. Det har gått tio långa år och det gör att jag inte törs dela med mig till någon i mitt verkliga liv.

Ibland tänker jag att det var han. Det var han som var min kärlek i livet och jag var hans. Jag kan fortfarande minnas allt han sa till mig. Jag tror framförallt att det kanske är hans ord för lika många år sedan att om jag inte gett mig av så hade livet sett annorlunda ut idag för oss alla. Jag har alltid förstått det som att han menade att han inte hade blivit tillsammans med sitt ex igen. Vilket han blev och är en idag.

Ibland vill jag bara få svar. Dela med mig av mina känslor till honom. Men jag är så rädd. Rädd att det är jag som är galen. Jag borde vara tacksam över allt jag har men känner mig bara ensam.

Om du verkligen inte kan släppa det så tycker jag du ska prata med honom, det kan kanske ge dig tillräckligt för att gå vidare. Ring honom, säg att du börjat i terapi och att er relation kom upp i samtalet och att du känner att du har något oavslutat kvar. Säg att du är ledsen för hur det slutade och du älskade honom väldigt mycket och är glad för det du fick under tiden ni var tillsammans. Säg vad du vill. Känner du att det är jobbigt att kontakta honom så får du fatta beslutet att låta det vara. Jag ringde faktiskt en gång, det var jobbigt men jag kunde gå vidare efter det samtalet.

Jag vågar inte. Hade varit en annan sak om det inte gått över tio år. Förstår att det inte kan vara normalt. Som du skriver om dig och din gamla relation att "det vi hade kommer vi alltid att ha kvar." Jag känner samma sak och alltså är de det inre som bara "vet" att det är så. Men är det verkligen så? Eller bor den känslan bara inom oss? Jag skulle vilja säga att jag vet att han känner samma sak för mig som jag för honom. Även om jag kanske inte tror att jag bor precis lika intensivt i hans huvud som han i mitt. Är rädd att jag bara känner det här för att jag tänker på honom så ofta och med så intensiva känslor. Samtidigt som min intuition säger att han aldrig kommer att ha de känslorna för henne som för mig. Men jag kan ju aldrig veta. Kanske hade haft andra känslor om den han levde med var en ny han träffat men han gick tillbaka till den person han hade innan mig. Jag är så rädd för att gå med de här känslorna genom hela livet. Hela min kropp och själ skriker efter det lugn och den trygghet han gav mig och har gjort i alla år.

Jag blir chockad över hur min kropp reagerar när jag ser honom. Jag får nästan panik. Jag vet inte vad jag ska göra. I min dröm ses vi någonstans av en slump. Men det är bara han och jag. Jag vet att han skulle möta mig med ödmjukhet men inte vart det skulle leda. Det skulle bara få mig att sluta undra. Att få svar. Men jag vågar inte. Det har gått år och vi båda har familj på varsit håll.

Är jag galen? Är det här normalt?