Frun vill ej ha sex, varför fortsätta?

Helt rätt, man vet vad man har men inte vad man kan få.
Tryggt och förutsägbart, kanske sex när man fyller år, sex som man vet är pliktdrivet och utan lust.
Lämnar bara tomrum.

Man är inte längre är ett par utan föräldrar och försörjare.

Rädslan håller en kvar för lusten och ansvaret att bibehålla parrelationen har försvunnit.

Första frågan; Vill man bli ett par igen? Finns attraktionen?
Andra frågan; Kan man bli det? Går det att ta ett steg tillbaka, glömma historiken?
Tredje frågan; Är det värt det?

I mitt fallerade äktenskap så fanns inte ens viljan, mina barn växte upp med två föräldrar som var världsbäst på att vara klassföräldrar och ungdomstränare.

Men vi tog aldrig på varandra förutom pliktskyldiga pussar.

Så; Jag visste vad jag hade och vilken misslyckad förebild jag var för tvåsamhet.
Jag visste vad jag ville ha även om jag var osäker på om jag skulle hitta det.
Men det går att hitta, det är kämpigt och inte lätt men jag tyckte det var roligt.
Att äntligen känna sig åtrådd, att sängen används till mer än att bara sova i.
Och nej, sex är inte allt men väldigt viktigt för mig och viktig del av mig.

Sluta med att överleva och börja lev!

Gick vidare. 

Försökte först lösa det med frun men hon tyckte det var bra som det var.
Hon är inte alls så fysisk som jag är och hon är mer eller mindre asexuell.
Så, jag gick och började dejta igen efter nästan 20 år.
Nervöst? Ja
Roligt? Jajamen!
Blev det bra? Bättre än jag någonsin kunde föreställa mig innan!
Så mycket jag kan lägga sin energi på nu och det ger så mycket energi.
Exfrun slipper ha en man som går omkring och är olycklig... jag tror hon har det bra.

Sex kan vara "bara sex" men också så mycket mer.

Jag tolkar sex i en tvåsamhet som en följd av just det att man längtar efter varandras närhet, att man är trygg och känner sig viktig... åtråvärd. Lust och nyfikenhet, bekräftelse... Sex kan vara en manifestation av tvåsamheten (eller relationen hur den nu ser ut).

När nyfikenheten och attraktionen dör så tynar sexlivet bort.
Så när jag saknade sex så var det verkligen mer än bara akten som jag saknade.

Du har mina sympatier om det är värt något. Måste vara hemskt.

Jag tror de flesta har förståelse för din situation och förhoppningsvis har din partner det också. Det är en stor skillnad om man kan visa attraktion och bekräfta varandra ändå, det blir lättare att uthärda. Men en viktig skillnad tror är att det är en gemensam sorg.

Jag tror som sagt att min exfru är asexuell, fast de sidorna kom upp först efter att vi flyttat samman. Först försvann sex, sedan resten av initimiteten.
Hon kunde inte riktigt erkänna det och jag undrade vad tusan jag gjorde som fick henne att tappa lusten. Det var inte bara sex som saknades, hon kunde aldrig spontankyssas eller krypa upp i min famn när vi satt i soffan, söka min närhet. Det var min "uppgift". Och jag tröttnade på att hela tiden ta initiativ... och att bli avvisad.
Samtidigt blev hon upprörd om jag slutade.

Med tiden blev det ett blame-game som infekterade hela vår relation. Trots det så fanns det naturligtvis sidor jag älskade men avsaknaden av intimitet frätte sönder mig.

Du har rätt.

Jag gör misstaget att läsa in mig i TS text. Har formulerat mig som honom även om det i allra högsta grad var så mycket mer.
Så i hans text känner jag igen den förtvivlan och hopplöshet jag kände då jag var gift. 

Tror inte att jag är ensam om att läsa in mer än vad som står men kan bara stå för mig