Frun vill ej ha sex, varför fortsätta?

Ännu en tråd av en man som inte har en fru som vill vara gift eller i ett förhållande.

Förstå mig rätt, hon säger att hon vill det, hon säger att hon älskar mig...

Men hon förstår inte att sex är lika viktigt i ett förhållande som alla andra saker man gör i ett förhållande.

Jag undrar lite vad som skulle hända om jag började skita i bröllopsdag,  morsdag, födelsedagar etc. då det inte är viktigt för mig. Jag menar om sex inte är viktigt för henne, och hon aktivt gör valet att helt sonika skita i att vi är två i detta förhållande. Varför skulle jag då behöva göra saker jag inte vill. 
Alltså ärligt, vad är skillnaden? Förklara gärna för jag ser ingen.

Jag har skrivit och läst otaliga gånger på det här forumet, och det är alltid samma visa. Skilj dig, skaffa en vid sidan etc. etc.

Men jag älskar min fru, öven fast hon skiter totalt i mina känslor så älskar jag henne. Jag älskar min familj. Jag skulle aldrig vilja dela på den om jag fick bestämma.

Vad jag funderat senaste dagarna på är dock varför fortsätter man? Jag menar inte förhållandet etc. Jag menar totalt sett.

Vad fyller jag för funktion? Jobbar hemma precis som en majoritet, träffar ingen. Har inget sexuellt umgänge med min fru. En kyss då och då på sin höjd. Inte ens smekningar, oralt eller något sådant. Alltså inget.

Jag har mina barn. Så jag antar att det är därför man fortsätter att existera. Att jag ska finnas för någon annan har jag vetat om, det skriver man på när man skaffar barn. Man kan då inte göra det egoistiska och avsluta detta kapitel (eller alla kapitel för den delen).

Man är ett skal. Ett skal som jobbar, lagar mat, städar, finns där. Men som inte får något i utbyte förutom kärlek från barnen.

Helt ärligt, situationen som den är börjar påverka något enormt. Det är liksom allt på en gång nu. Tror jag bara behöver skriva av mig. Inget kommer att ändras. Men jag måste se över vad min existens uppfyller.

Det är nog bra att jag jobbar hemma.

Nja, jag förstår vad du menar och håller delvist med men samtidigt. Om man har ett väldigt obalanserat sexlust så är ju sexbristen inte ett problem för den som saknar sexlust. Den är bara ett problem för den som har sexlust. Och människor är ju rätt ofta ganska bekväma varelser som inte gärna tar tag i saker förrän det blir absolut nödvändigt, oftast när man själv drabbas istället för bara någon annan.

Jag kan absolut tänka mig att hålla tillbaka med saker som den andra anser vara viktiga och ett problem om de uteblir kan vara ett effektivt sätt att visa vad sexbrist innebär för den andra.

Exempel:
För många människor som inte saknar sex så är bekräftelse och närhet ändå väldigt viktigt och så länge man får sitt behov av bekräftelse och närhet mättat (vilket ofta är fallet eftersom den som saknar sex försöker få personen att bli sugen) så ser man ju inte problemet i sexbrist för man drabbas ju inte av det själv. Tar man däremot bort bekräftelse och närhet från dem så ställs de helt plötsligt inför samma dilemma som den som saknar sexet. Och då blir de kanske mer benägna att försöka hitta en lösning.

PS! Nu pratar jag enbart om personer där sexet uteblir för att man inte känner för det, inte om medicinska eller psykiska anledningar. 

Tja läxan kommer ju även utebli så länge sexbristen inte är ett problem för henne oxå. Varför ska hon ta tag i något som inte är ett problem för henne?

Japp när TVÅ upplever ett problem i förhållandet istället för bara EN så är oddsen att man tar tag i det betydligt större än när bara en är missnöjd.

En realtion har visst råd att ta en sån smäll och ju tidigare den sker desto bättre, för en relation där man inte vågar ta konflikter och vända på "otrevliga" stenar kommer bara ruttna långsamt inifrån. Den enda skillnaden är en snabb död eller en lång och utdragen död. Men dö kommer den garanterat göra.

Vad får dig att tro att jag har en sån situation? Det har jag inte, vi knullar ofta och länge min särbo och jag och är väldigt kompatibla sexuellt. Dock behöver man inte vara i en sån situation eller vara relationsexpert för att inse att ett problem behöver bli ett problem för båda om man vill att båda ska engagera sig i att lösa det för så är det i ALLA andra sammanhang oxå.