Inlägg från: Anonym (J) |Visa alla inlägg
  • Anonym (J)

    Ditt mest vågade ligg?

    Berätta om ditt mest vågade ligg! Utomhus, bland folk, intill sovande partner/vän, där ni riskerade att bli upptäckta (eller rentav blev det), på annat otippat ställe osv.

    När, var, hur och med vem?

    För min del är det inte så mycket att skryta med, men sambon började pulla mig när jag var i telefon med min mamma. Medan jag fortsatte prata med henne (och fick kämpa för att låta normal, haha!) slickade han mig till nästan orgasm och började sedan knulla mig. Jag lyckades avsluta samtalet strax innan han kom i mig.

  • Svar på tråden Ditt mest vågade ligg?
  • Anonym (J)

    Alltså (Vågat) och (Kåtfia) ni borde ju ta inspiration från tidigare svar här i tråden och mötas anonymt. Typ med ögonbindel på hotell eller nåt. Konsertknull i all ära (det lät riktigt härligt!) men ni verkar ju båda sugna på just ett anonymt knull och chansen att ni råkar på varandra på en konsert känns väl inte överhängande. Jag tycker ni ska styra upp en anonym träff. Kan ju bli hur hett som helst

  • Anonym (J)

    Många härliga berättelser här! Det finns säkert fler

  • Anonym (J)

    Alltså, det är så otroligt upphetsande att läsa om er som beskriver hur ni har spontant sex med okända! Jag skulle aldrig våga göra det i verkligheten (är både rädd för könssjukdomar och är för hämmad för att ha sex helt öppet bland folk, oavsett om de märker nåt eller inte, samt lever i en stabil relation) men alltså, tanken på det eggar nåt enormt! Det är helt klart något jag fantiserar om och tänder på, trots att jag som sagt inte skulle våga leva ut det.

  • Anonym (J)
    Anonym (Kvinna) skrev 2021-05-11 08:10:27 följande:

    Du kan ju alltid rollspela med din partner.


    Jo. Fast det går ju inte att jämföra. Men fantisera funkar
  • Anonym (J)

    Sommaren har snart gått och säkert har ni fler vågade ligg att berätta om nu

  • Anonym (J)
    Anonym (Bubblan) skrev 2021-08-28 19:16:39 följande:

    Hej.

    Jag är 26 år och har aldrig haft ett jobb, har skämts så obeskrivligt mycket över detta och har haft svårt att träffa nya människor då detta inte är något jag pratar om.

    När det varit tillfälliga kontakter har jag ljugit.

    Men, jag har mått dåligt sedan tidig ålder, det har varit det ena efter det andra.

    Gick på högstadiet, trivdes bra med min klass och vänner men skolkade mer än vad jag trodde.

    När jag hade halva terminen kvar i 9an såg jag till att få upp mina betyg med 70-80 poäng och kom därför med nöd och näppe, in på skolan och linjen jag sökte.

    Jag var väldig osäker på vad jag ville jobba med ett tag in på linjen och gick knappt till skolan längre då jag var i ett fruktansvärt dåligt förhållande.

    Skolan och jag kom överens hur vi skulle göra för att jag skulle kunna gå ut 3an. Gick i 2an vid detta samtalet, men bara någon månad senare så stängde dom ner den skolan helt.

    Jag hade två val, ta samma gymnasium i en annan stad och börja om på eller en ny skola. Sökte till makeup och hoppade av efter 4 dagar, visste då till 100% att det inte alls var vad jag ville göra.

    Jobbade på min mammas jobb 1 gång i veckan och absolut hatade det.

    Slutade efter ett tag där, minns inte så mycket från den tiden.

    Måendet var fortfarande i botten och jag var på psykiatrin efter att tiden gick (glömde bort tiden själv efter ett tag) så ringde jag och frågade vad som händer. Skulle jag inte få en psykolog?

    Dom lyckats slarva bort min ?fil? eller vad man kallar det, så fick hamna i kö igen.

    Kort historia lång så har jag varit där sen dess, har inte fått så mycket hjälp då det är väldigt underbemannat. Och gick helt ner 2019 då jag fick en psykos liknande episod. Jag får pengar från försäkringskassan och skäms så mycket över det och hela situationen.

    Jag vill komma igång med mitt liv, få mer pengar och känna mig vuxen. Inte bara en misslyckad person som aldrig haft ett jobb. Inte ens ett giltigt sommarjobb då det räknades som praktik och var 10 år sedan.

    Jag mår så jävla dåligt över detta, är inte sugen på att arbetsträna som planen är. Vill ha ett heltidsjobb och förstår samtidigt att det är för mycket begärt.

    Hela skiten stressar sönder mig och jag mår skit. Känns som att jag bara slösat bort alla dom här åren även fast det haft sin anledning.

    Men hur gör jag när jag vill ha ett heltidsjobb? Ingen kommer vilja ha en person som har ett tomt cv, inga fritidsintressen, ingenting.

    Jag hade gärna velat jobba på lager där jag bara kan göra samma uppgifter om och om igen, utan kravet att träffa människor hela tiden. Som i butik.

    Jag blir tyvärr lätt utmattad också, speciellt med människor runt mig. Så ifall det hade varit på lager hade jag bara kunnat få det fysiska i rutin kanske.

    Det hade varit det bästa jobbet för mig några år fram.

    Men dom flesta kräver körkort, vilket jag inte har, och erfarenhet ibland. Men jag har inget. Hur gör jag?

    Snälla, inga negativa kommentarer. Har redan tryckt ner mig själv tillräckligt mycket under alla dom här åren.

    Mvh desperat och orolig


    Det låter som att du kämpat i motvind större delen av ditt liv. Vet inte om du upptäckt det än, men du har råkat lägga ditt inlägg som en kommentar i en tråd i ett helt annat ämne. Jag tror du får vettigare svar om du gör en egen tråd istället. Lycka till!
Svar på tråden Ditt mest vågade ligg?