Fixar inte länge till.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja eller hur jag ska skriva detta utan att det låter som att jag har på mig världens offerkofta, men jag gör ett försök då jag behöver vädra och inte vill belasta mina anhöriga mer (varning för en vägg av text). 

Ända sedan barnsben så har jag haft en på gränsen till surrealistisk otur, det är seriöst på gränsen till humoristiskt vid det här laget. Men jag får väll börja vid min barndom. När jag fyllde 12 så gjorde jag misstaget att flytta hem till min mor, där jag snabbt märkte att hennes dåvarande sambo var allt annat än den snälla och glada personen som han hade visat utåt när jag hade varit hos henne varannan helg innan. Det dröjde inte länge innan jag vaknade på nätterna av att höra hur min mor skrek då han våldtog henne och han gick strax därefter även på mig, både fysiskt och psykisk och hotade med att döda oss alla om jag sa något. Som en 12 åring så kan ni kanske förstå att detta var rätt traumatiserande. Hur som helst, det slutade med att han åkte in i några år när min mor en dag fick modet att kontakta polisen.

Efter detta så kan ni kanske förstå att hon var ett nervvrak själv, och jag valde att fortsätta bo med henne istället för att flytta tillbaka till min far, då jag på något sätt ville skydda och vara där för min mor, trots att det var allt annat än bra för mig som barn att se hur hon mådde varje dag. I samma veva som allt detta hände och ända fram tills det att jag gick ur 9:an så var jag även väldigt mobbad i skolan, vi pratar om huvudet i toaletten, kläderna snodda när man var i duschen efter gympan, över min vikt (var väldigt smal) ja, listan kan göras lång. Så jag utvecklade ett generaliserat ångestsyndrom, panikångest, BDD osv och valde att hoppa av gymnasiet då jag mådde så fruktansvärt dåligt. För att fly från verkligheten och allt jag kände så fastnade jag i datorspelens värld, eller rättare sagt World of Warcraft, vilket jag i efterhand faktiskt tror räddade mitt liv, samtidigt som det förstörde det, då jag i 6+ år satt fast i ett datorspelsmissbruk utan jobb.

Men vid ålder 18 så träffade jag faktiskt en tjej och hon hade inget mot allt mitt datorspelande, hon gjorde det även själv. Jag började även att styrketräna, vilket vid sidan av datorn blev min andra drog som fick mig att må väldigt bra, då kroppen jag fick gjorde mirakel för min kassa självkänsla, så från ålder 20 till 25 så mådde jag faktiskt bättre än vad jag hade gjort sedan innan jag flyttade till min mor som 12 år gammal. Jag hade byggt upp lite som en mur och uteslutit nästan allt som kunde orsaka mig ångest och hela min dagar gick ut på att träna, spela, umgås med sambon och titta på tv/serier, men jag hade faktiskt även ansökt till en utbildning för att successivt ta mig ut i samhällslivet igen då jag som sagt mådde bättre.  

Denna hann dock inte starta då jag två månader innan starten (ålder 25) skadade mig rätt rejält i min träning och drog på mig två diskbråck; ett i nacken och ett i ländryggen. Detta orsakade mig sådana otroliga smärtor så nu kunde jag inte längre sitta vid datorn, träna och utbildningen som jag hade ansökt till fick hamna på is, då större delen av dagarna fick spenderades liggandes hög på morfin. Såhär levde jag i stort sett i två år; liggandes i soffan framför en TV p.g.a. smärtorna och depressionen som detta orsakade mig. Runt 2-års strecket så blev det faktiskt successivt bättre, diskbråcken gick bort från nerverna och jag kunde väldigt försiktigt och anpassat (inget ryggbelastande) börja träna igen, men det kvarstod en kronisk molande smärta i ländryggen då jag tydligen hade en förslitning/artros i några leder bakom disken, även själva disken som skadades var degenererad. Men denna smärtan var inget jämfört med nervsmärtorna som jag hade haft innan, jag kunde även påverka den genom att undvika sittande så mycket som möjligt, promenera ofta och träna på ett smart sätt. 

Men det dröjde inte länge innan nästa smäll kom. Som ni kan förstå så hade dessa två åren varit väldigt tuffa även för min sambo, så efter 9 år tillsammans så valde hon att lämna mig. Så nu satt jag ensam i en lägenhet med ett krossat hjärna, kronisk smärta i min rygg, ingen dator, väldigt begränsad träning, späd som en räka igen p.g.a. muskelförlusten och således en lika kass självkänsla som innan, inget jobb eller någon nämnvärd utbildning. Detta tillsammans med väldigt mycket ånger över mina tidigare val i livet fick mig att fästa ett rep i min dörrtrapets där jag efter en shot för mycket hängde mig själv. Det sjuka var dock dörrtrapetsen lossnade och jag vaknade upp på golvet med en smärta i huvudet från fallet. I denna stunden så kände jag en extrem tacksamhet över att detta hände, jag hade nått min absoluta bott och sa till mig själv att det är lika bra att kriga vidare, livet är så kort ändå och hade jag dött där så hade det krossat mina anhöriga.

Jag var nu 27 år gammal och valde att flytta tillbaka till min hemstad där jag har många av mina familjemedlemmar och släktingar, jag skaffade även en dejtingapp och gick på flera detjer tills det att jag träffade mitt livs kärlek och min nuvarande sambo/fästmö. Jag hoppade även på en yrkesutbildning och gick ur den med goda betyg, men då jag skulle genomgå en operation några månader efter avslutet så var det ingen idé att jag sökte ett jobb inom den branschen, utan jag fixade mig istället ett vikariat inom vården, vilket jag trivdes väldigt bra med, så bra så jag sadlade om och hoppade på ännu en yrkesutbildning för att kunna få en tjänst där. Jag hade alltså haft två relativt bra år och jag hade trots skadorna lyckats att bygga tillbaka en stor del av muskelmassan som jag tidigare tappade, diskbråcket i nacken bråkade dock lite då och då, men inte lika illa som innan.

Hur som helst, nu kom nästa smäll, av någon oförklarlig anledning så började jag att dra på mig muskelskador från vardagliga rörelser och lyft, vilket lämnade mig extremt funktionsnedsatt. Så ännu en gång tappade jag min träning, men jag bet ihop och lät mig inte falla ihop igen, utan fortsatte att studera och arbeta vid sidan om, dock lite för mycket. Då jag hade extremt höga krav på mig själv, både med studierna och arbetet, så ledde detta efter ett år till ett utmattningssyndrom, eller rättare sagt första stadiet till det. Så förra sommaren så fick jag sjukskriva mig från vikariatet som jag egentligen skulle ha haft under den. I början av sommaren så märkte även min sambo av att hon hade en knöl i sitt bröst, vilket visade sig vara cancer, men då den var i ett så tidigt skede så tog de bort den relativt snabbt och allt såg bra ut. Väntan på detta och ovetskapen samt mitt mående var dock extremt tufft för oss båda, men vi tog oss igenom sommaren med nöd och näppe och jag påbörjade min sista termin, trots att jag inte var återhämtad, men jag sänkte kraven på mig själv och tog mycket mindre arbetstider mot innan.

Detta rullade på helt okej och för 5 månader sedan så kunde jag t.o.m. ta upp ett gammalt intresse, datorspelandet, vilket jag var överlycklig över då jag inte längre hade min träning. Men för tre månader sedan så startade nästa mardröm, och faktiskt den värsta hittills. Jag har sedan barnsben vid sidan av all annan skit även lidit av regelbundna migränattacker med aura, och för tre månader sedan så fick jag för första gången i mitt liv tre stycken rejäla attacker tre dagar på raken och på den tredje dagen när jag vaknade upp så kände jag att något var väldigt fel, jag hade svårt att få fram ord, ett extremt tryck djupt in i skallen, en hjärndimma och det var något väldigt fel med min syn; jag såg statiskt brus överallt, som myrornas krig på TV fast mer transparant. Detta tillsammans med en EXTREM ljuskänslighet, vissa saker såg jag dubbelt, om jag kollade på något mer än några sekunder och sedan kollade bort så följde den bilden med en kort stund efteråt (palinopsia), jag kunde inte fästa min blick på saker längre, jag uppfattade inte saker i mitt periferiseende lika bra (tänk tunnelseende) och jag fick tinnitus i mitt högra öra.

Jag var säker på att jag hade fått en stroke, så det var raka vägen in till akuten, men de hittade inget fel på mig och skickade hem mig och sa till mig att vila. Som ni kan förstå så var jag i ett totalt paniktillstånd och efter två veckor utan förbättring och benzo för att hålla mig någorlunda lugn så åkte jag in igen. Efter mycket "krigande" så fick jag träffa en neurolog som gav mig diagnosen Visual snow syndrome, vilket är en rätt sällsynt neurologisk störning som har en stark koppling till migrän. Det värsta med den är dock att man ännu inte vet så mycket om den, att det verkar vara permanent och att det varken finns ett botemedel eller en bra behandling, men det håller på att forskas om den.

Så jag var/är totalt förkrossad då jag skulle säga att alla dessa störningarna har tagit runt 40% av min syn, vilket är en mardröm, då min största rädsla alltid har varit att något skulle hända med min syn. Detta har förstört hela mitt liv, jag fick hoppa av mina studier p.g.a. synstörningarna, ännu en gång tappade jag mitt främsta intresse och jag har nu varit sjukskriven och sängliggandes ca 80% av min vakna tid sedan detta hände och gått in i den djupaste depressionen som jag någonsin har befunnit mig i. Jag kan verkligen inte se hur jag någonsin ska kunna känna glädje igen med detta, jag skojar inte när jag säger att jag hellre hade förlorat båda mina ben eller tagit mina chanser med cancer.

MEN, tror ni att det slutar här? Nej, för en en månad sedan så hittade min sambo en ny knöl i sitt bröst, så nu väntar vi på svar från biopsin som hon fick ta för ett par veckor sedan.

Jag vet vid det här laget in om jag ska skratta eller gråta, och nu lämnar jag ändå ut mycket annan skit som har hänt genom åren. Med mina ryggskador, över ett tjugotal muskelskador, regelbundna migränattacker, psykisk ohälsa och nu en värdelös syn på allt så har jag dagligen börjat att överväga självmord igen, då detta inte är något värdigt liv. Jag är bara 31 år gammal och känner mig som en halvblind grönsak. Det enda som håller igång mig i dagsläget är min sambo, men jag vet faktiskt inte hur länge till hon kommer att orka med detta. Det känns som att vissa av oss helt enkelt inte är gjorda för detta livet, och om jag ska vara ärlig så önskar jag att jag aldrig hade fötts.