Hej, jag vet inte vad du har att vänta dig eller om det finns hopp, men kan dela med mig av min egen historia. Min första planerade graviditet så fick jag för tidig vattenavgång i vecka 16. Hade gjort kub några veckor tidigare och allt såg bra ut. När jag kom in på gynakuten levde barnet men det fanns inget vatten kvar. Vi blev inlagda några dygn för att se om vattnet fylldes på eller inte, vilket det inte gjorde. Men barnet levde fortfarande. Väl hemma fick jag en infektion och värkar några dagar senare. När vi kom in på sjukhuset sa dom att barnet inte levde längre, igen så fick jag cytotec för att hjälpa det på traven och på bara någon timma var barnet ute. Han var liten som en kattunge men det har varit otroligt viktigt för mig att jag såg honom. Där och då orkade jag inte titta så länge men jag fotade och har ofta gått tillbaka till dom bilderna när minnena börjar blekna. Han var så fin. Det visade sig sen att jag hade en infektion i moderkakan, men dom kunde inte säga med säkerhet om den orsakade vattenavgången eller kommit efter det. Ett par månader senare fick jag även ett tidigt missfall. Men sen kom min son, nästan exakt ett år efter den här fruktansvärda händelsen. Han är 1,5 nu och jag har precis blivit gravid på nytt. Oron kring och vetskapen om hur fel det kan gå kommer alltid finnas där. Men till sist kommer allt bli som det skulle bli ändå, och då kommer du inte vilja ändra något <3
